Det finns GammelGura och sen finns det GammelGura. Fick i uppdrag att få en fin gammal Gennaro Fabricatore gitarr från 1839 i spelbart skick. En väldigt speciell gitarr och en utmaning. Så här såg den ut när den kom in, i två bitar och med stora problem. Halsen hade brutits lös tilsammans med halsklossen, delar av sidan saknades. Botten var sprucken i två halvor och nästan lös. En träskruv fanns kvar.
Jag blir nästan aldrig imponerad av gamla gitarrer, men den blev jag av denna. Hela halsen är klädd med ebenholtsfanér! Greppbrädan var ingen greppbräda, bara mer av samma fanér. Dimensioner på lock, botten och sida var optimal. Mensuren exakt 64 cm och alla banden satt på rätt ställe (kollade upp att Italien gick officiellt över till metersystemet 1855, men 1812 erövrade Napolen Italien och då infördes metersystemet under några år). Skåran för stallbenet hade lutning bakåt vilket gjorde att intoneringen på den färdiga gitarren var väldigt bra.Hela gitarren är väldigt lätt, 920 gram med allting på inklusive stämskruvar.
Fick tillverka en ny bredare halskloss och fälla in lönn och ebenholtsbitar där det fattades. Det var lite maskhål i locket och några rejäla lönnpatchar hade limmats in under locket i en tidigare reparation för att stärka upp locket. De plockades bort. Limmade in en stallplatta i gran för att ge locket styrka (fanns ingen stallplatta innan). Locket fick nya ribbor i samma mönster som de gamla, botten fick behålla originalen. Stallet limmades om. Både botten och lock fick en extra tunn kerfling limmad utanpå den tunna original kerflinglisten för att få gitarren att hålla ihop. Innan var limfogen mellan sida och lock/botten bara 2 mm… nu blev det 3,5 mm. En ny bindning i ebenholts frästes in runt kanten av botten, fick hjälp av Per Marklund som har en bra fräs för bindningar. Bar frets i greppbrädan var nednötta och ersattes med en gamla mandolinband i mässing med rätt mått för en romantisk gitarr. Tangen på de banden var helt släta, så det blev nästan T-formade bar frets. Björn Sohlin hjälpte mig med träskruvarna och inpassningen av dom, det är fiolteknik som jag inte har någon större erfarenhet av. Hudlim och spritlack på locket som var smutsigt och uttorkat. Lagade lite grand på dekorationerna och en bit ebenholts som fallit bort på huvudet också.
Halsen var fäst i halsklossen med en genomgående fyrkantig och kilformad spik. Den var fastrostad och den fick kapas för att få lös halsblocket. I den nya infästningen satte jag in en skruv genom den nya halsklossen inifrån som fick ersätta den gamla spiken.
Stallbenet ersattes av ett högre ben för att få upp stränghöjden till 3,9 mm på tjocka E. Intoneringen blev riktigt bra. Men jag är glad att jag slipper stämma med träskruvar, jag blev svettig varje gång gitarren skulle stämmas! Det gäller att ha tålamod och hårda nypor… Så här blev den.
Låter väldigt bra. Den raka ebenholtsklädda cypresshalsen sviktade bara 0,2 mm vid 12:e när strängarna stämdes upp. Oslagbar känsla för vänsterhanden med ebenholts fanéret, silkeslen och glatt. Måste vara den optimala ytan på en gitarrhals! De masstillverkade Europeiska parlor gitarrerna från sekelskiftet 1900 imiterar den ebenholtsklädda halsen med svart färg…
