GG167, Harpgitarr ca 1890

Den första i pågående batch är klar, harpgitarren från ca 1890. Årtal och tillverkare är ett mysterium. Det vackra stallet och sniderierna i huvudet skulle kunna tyda på att den är svensktillverkat, men det lätta bygget med rätt tjocklekar på lock, botten och sida tyder på en kunnig hantverkare och inte en svensk möbelsnickare. Tror att den är ett Tyskt bygge. En lustig detalj är att greppbrädan har dottar vid både 9:e och 10:e banden. Banjos har markering på 10:e bandet och gitarren på det 9:e, här gjorde man en helgardering. Har sett gitarrer från ca 1890 med dotten på 10:e bandet istället för 9:e, men aldrig sett något instrument med båda!

Här är några bilder på den när den kom in, den var i oväntat bra skick med bara några få sprickor i locket, botten var lös på några ställen och stränghöjden hög. Halsen hade en böj. Det visade sig senare att de flesta ribbor inuti var mer eller mindre lösa. En limfog i halsfoten hade lossnat (halsfoten bestod av två hoplimmade träbitar) och man hade dragit in en skruv uppifrån genom greppbrädan. “Greppbrädan” bestod av ett 0,6 mm tjockt ebenholtsfaner limmat ovanpå halsen i hård lönn. Greppbrädan på locket och halsen var i ett och samma trästycke. Alla tre stämskruvarna var i bra skick. Den var uppsträngad med stålsträngar med nylonkärna och tjocka rostiga stålvajrar till bassträngar. Den har spelats på, men troligtvis för länge sen.

   

Den var egentligen inte tänkt som en äkta GammelGura då jag till att börja med inte försökte göra den bättre utan bara reparera den och göra den spelbar. Men jag kunde inte hålla mig när jag ribbade om locket, stallplattan i lönn byttes ut till gran, en extra ribba limmades in ovanför ljudhålet och mässingsstången mellan hals- och bottenkloss byttes ut till ett par rundstavar som inte styvar upp locket lika mycket.

Botten gick bra att lossa och även halsen minus toppen på halsfoten som fick lossas separat. Halsfoten hölls bara ihop av skruven, hudlimmet i fogen hade vittrat bort helt.

För att kunna montera en kolfiberstav i den böjda halsen fick jag spetta lös ebenholtsfaneret. Jag tillverkade en ca 1 mm tjock “greppbäda” i ebenholts av ett tunt avkap från ett greppbrädesämne. När jag senare bandade på blev skåran för bandet precis så djupt att den vita lönnen i halsen tittade fram. Passade på att slipa in en 20″ radius på lönnhalsen innan jag limmade på “greppbrädan”.

Stallet var en överraskning, den var INTE limmad utan satt bara fast i 5 träskruvar som skruvades in i en tjock stallplatta i lönn på insidan. Har aldrig stött på ett olimmat stall tidigare! Stallet hade ett långt mässingsband längs framkanten som det brukar vara på gamla gitarrer som den här. Väldigt opraktiskt då det inte går att justera stränghöjden vid stallet. Bandet ersatte jag därför med två separata stallben, den för gitarrdelen fick en liten intoneringsvinkel. Skrapade bort lacken under stallet och limmade den med varmt hudlim. Drog också fast de fem skruvarna med små brickor i plast för att de skulle få fäste i den mjuka stallplattan i gran. Fyllde i groparna för skruvarna med superlim och ebenholtsdamm. Översadeln i ebenholts var sprucken. Ersatte den med en översadel i ben. Huvudet hade en rejäl spricka i närheten av mässingsstången. Jag limmad den med varmt hudlim och borrade in en träplugg från sidan tvärs sprickan.

Halsen hade helt fel vinkel och behövde riktas om ca 2 mm istället för några tiondelar på halsfotens “vingar”. Jag ville inte tunna ned toppen på halsfoten i onödan, utan monterade istället två kilar i ebenholts på halsfotens “vingar” med den 2 mm tjocka delen av kilen närmast greppbrädan. Eftersom jag skulle banda om en ren greppbräda spelade det ingen roll att mensuren (stränglängden) ändrades 2 mm, jag valde den mensur/skärning som passade och som placerade stallbenet rätt på den lilla yta som fanns på stallet framför strängpinnarna. Mensuren var lång, ca 655 mm. Gjorde ingen översadelintonering på den här, intonerade istället stallbenet på vanligt vis.

Jag använde en temporär specialjigg för att såga bandskårorna, med tvingar och lite fantasi kan man göra det mesta!

Spridningen av strängpinnehålen i stallet var (för) stor och det fanns inget utrymme att limma halsen annat än helt rakt. Strängarna hamnade ändå nära kanten på greppbrädan, närmare än jag skulle vilja ha dom. Men det fungerar. Nästa gång ska jag dubbelkolla och plugga samt borra om hålen om de är borrade för brett. Halsvinkeln gav ett lågt stallben vilket är bra då stallet är i mjuk lönn, mellan 1,5 och 3 mm högt precis som jag ville. Limmade också stallbenen med varmt hudlim för att inte stallet ska spricka.

Här spänner jag fast gitarren i en jigg med temporärt monterade band och strängarna spända. Gitarren fixeras, band och strängar plockas bort och halsen slipas till en liten relief.

Bandning med mässingsband.

Jag lackade på svart spritlack på halsen och halsfoten, men inte på huvudet som fick behålla sin originalfärg. Stallet lackades svart bara runt strängpinnarna och stallbenen, kroppen fick ett varv klar spritlack. Den blanka spritlacken mattades ned med 000 stålull och polerades upp till halvblank med en torr bomullstrasa.

Stämskruvarna, som inte behövde repareras, oljades in med Tri-Flow och monterades. Lustigt nog var den gitarrstämskruv som döljs bakom huvudet annorlunda med hornknappar medan de övriga två hade benknappar. Tror ändå att den med hornknappar är original, den satt bara med tre skruvar och det tomma hålet i stämskruven hade inget matchande hål i huvudets trä.

Strängade upp med Newtone Heritage 0.12 strängar. Bas-strängar i nylon (lägre tension och bra basljud) har beställts men ännu inte dykt upp. Den låter helt OK, det märks att kroppen har större volym än en vanlig parlor gitarr. Det stora stallet är snyggt, men inte idealiskt för att den ska låta bra. Har den just nu på vibrering några dagar till och jag märker redan att den börjar lossna lite och låta bättre. Med bas-strängarna på får man dessutom ett fint strängreverb på harpgitarren 🙂

Mässingsstången vid halsen var ett par mm för kort för att ge stöd, lade in en liten träbricka i den djupaste urborrningen i huvudet och för en gångs skull använde jag vanligt snickarlim(!) för att limma fast stången i ändarna. Det limmet blir som en packning och ger lite fjädring till infästningen. Halsen känns väldigt stabil med mässingsstången som lutar och format en liten men stark triangel tillsammans med halsen.

Tog bilder utan bassträngar på, kommer att komplettera bilderna när jag får hem strängarna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.