Jobbet går vidare i lokalen, numera lite grand på halvtid. Har tappat lite av intresset för att skriva på bloggen just nu, men det är dags att skriva några rader.

En sak som jag inte gått till botten med tidigare är hur stallbenets topp ska formas. Jag har gett stallbenet samma radius som greppbrädan och inte alltid gjort ett helt perfekt jobb. Men när min egen gitarr började ge mig problem med skrammel när jag använde capo (inte med öppna strängar) var det dags att titta närmare på saken.

På min gitarr var det de två mittersta strängarna, g och D som skramlade när jag spelade lite hårdare med capo och ett plektrum. Jag tror att de två strängarna vibrerar yvigare än de övriga, speciellt med de low tension strängar jag använder, Newtone Heritage. Low tension strängar vet jag behöver 0.1 mm extra höjd vid 12:e bandet jämfört med vanliga och styvare strängar med åttkantig kärna för att inte skramla vid hårt spel. Jag borde höja de två mittersta strängarna lite extra.

Vid nästa intoneringsmätning passade jag på att höja de två mittersta strängarna när jag mätta upp intoneringen, lätt att göra då alla strängars höjd vid stallbenet kan justeras med insexskruvar. Jag kom fram till att skramlet försvann med ca 0.2 mm högre stallben.

Ett enkelt sätt att höja upp de två mittensträngarna är att ge stallbenets översida en radius med större böjning än greppbrädan. En större radius kommer att höja g och D strängarna mest, b och A strängarna mindre och de två e och E strängarna inte alls jämfört med hur jag gjort innan med samma radius som greppbrädan.

Tog reda på att det mått som jag var ute efter kallas ”sagitta” och hittade en site med en enkel räknesnurra.

Med ett 6 cm långt stallben blev den extra höjden på mitten (sagittan) enligt tabellen för olika radius i mm:

En radius på 14″ eller 15″ borde lyfta mittensträngarna lite grand och minska problemet med skrammel med capo.

För att enkelt och säkert ge stallbenet rätt radius tillverkade jag två jiggar, en för 14″ radius och en för 15″. Radius i en greppbräda anges i tum, vilket är 2.54 cm. 14″ radius får men med en halvcirkel med ett avstånd från cirkelns mittpunk som är 14 * 2.54=  35.56 cm. En lagom lång rundstav i björk fick ett hål i ena änden för en skruv att dra fast i arbetsbänken. På rundstaven markerades avståndet för flera vanliga greppbrädes-radius. Med hjälp av staven kunde jag rita in en radiuskurva på ett vitt papper som sedan användes vid tillverkningen av jiggen. Jag har en liten bandsåg som gjorde jobbet enkelt. För att jämna till den ursågade halvcirkeln tog jag den bit som blev över och klistrade på ett grovt självhäftande sandpapper på den som slipkloss. Den bakre plankan i jiggen fick också en skåra inskuren längs kurvan så att stallbenet kan slipas på en jämn yta självhäftande sandpapper.

14″ eller 15″ radius på stallbenets översida fungerar med en 16″ greppbräda. För det mesta räcker nog den mindre krökningen 15″, det behövs inte mycket för att slippa onödigt skrammel. Dubbelkollar också krökningen med ett radiusmått i metall, även med en jigg kan det vara svårt att sanda med jämnt tryck på hela stallbenet.

Har ändrat standardhöjden vid 12:e bandet vid intoneringsmätning från 2.5 / 2.3 / 2.1 / 1.9 / 1.7  / 1.5 (E till e) till 2.5 / 2.35 / 2.2 / 2.0 / 1.75 / 1.5; vilket är ungefär de mått man får med en 16″ greppbräda och ett stallben med 14″ radius .

Jag har inte gjort många knop på GammelGura siten det senaste året. Arbetet har fortsatt, men i princip på halvfart då jag varit mest intresserad av att spela och jobba med min hemmastudio. Oftast vanliga reparationer dessutom. Hade också en tre veckors semester i sommar. Slutförde en av de fyra GammelGura jag håller på med idag och kommer att skriva om den när jag tagit bilder på den, de övriga tre är mer än halvfärdiga. Ska försöka publicera något lite om några av alla de GammelGura som blivit klara och som inte blivit omskrivna de senaste åren framöver, men kanske inte alla.

Det ska bli mer gjort under hösten är det tänkt!

Jag har varit uppslukad av att lära mig min hemmastudio och mixa. Nu känns det som jag har fått bra koll på det mesta. Under tiden har jag jobbat lite mindre i lokalen, men trots det har en hel del vanliga reparationer gjorts och bara en i den förra batchen av GammelGura är kvar att slutföra. Bilder har tagits på de senaste GammelGura som blivit klar, men jag har inte tagit mig tid att skriva om dom på bloggen än. Efter ledigheterna och äventyret med min studio är min ambition i år att både bli flitigare i lokalen och i bloggen.

Jag har fått flera propåer om nya GammelGura renoveringar, men just nu tackar jag inte ja till nya GammelGura renoveringar innan jag betat av minst två batcher till med projekt som jag fått in för flera år sedan. Då jag tackade ja till allt… Vanliga reparationer dyker upp nu och då, oftast lokalt i trakten runt Örnsköldsvik. Är de inte för omfattande vill jag gärna hjälpa till, även om det stjäl tid från GammelGura renoveringar som har högre prioritet.

Med bara en kvar i förra batchen är det hög tid att ta mig an en ny batch om fem gitarrer! Förutom en Europeisk parlor bara Levin gitarrer. Är just nu insnöad och presentation av gitarrerna får vänta, men jag ser inga svårigheter med någon av dom.

Idag fick jag hem en stor laddning Newtone strängar efter diverse strul med sändningen hemma i Sverige. Paketet hade runda hörn och en massa adresslappar på sig. Det jag har hemma är:

Newtone Heritage, 0.10, 0.11 och o.12.
Newtone Masterclass 0.11 och 0.12.

Dessutom lösa strängar för samma set för både Newtone Heritage och Newtone Masterclass.

Jag har hunnit ungefär halvvägs med den nya batchen.

Alla halsar har fått sin kolfiberstav, botten och lock har tunnats och bottenribborna limmats. I bilden har alla ribbor och plattor för locken kapats till och formats.

Min hopfällbara go-bar jigg skruvas snabbt ihop för limningen av ribbor, bordet är en del av jiggen. Locket i jiggen gjordes först med bara en träskiva, sen två och till sist fick den en ytterligare förstärkning på toppen i form av ett fackverk. Trycket från alla go-bar pinnarna är inte att leka med! Den fungerar mycket bra. Den gummiklädda radiusplattan under gitarren har samma radius som locket och ribborna.

Alla ribbor och plattor som ska limmas med hjälp av matchande mothåll och böjda go-bar pinnar. Speciella mothåll för alla de olika ribborna och plattorna har tillverkats.

Limningen sker i två eller tre pass. Go-bar pinnarna med röd markering är några mm längre än de omärkta. Pinnarna är gjorda av 8 mm rundstavar i björk som plattats till på två sidor till lagom svikt. Värmepistolen används alltid för att värma både ribba/platta och lock före varje limning med varmt hudlim.

Här är alla ribbor och plattor limmade, förutom ribban under greppbrädan. Den ribban kan senare ges en annan radius och ge en annan form till locket under greppbrädan för att undvika behovet av en kil för att få en rak greppbräda. Den ribban är också rektangulär i tvärsnittet och tillverkad av fura istället för gran. Allt för att göra ribban starkare så att den kan hålla emot strängdraget. Allt ovanför ljudhålet är till för att göra gitarren hållbar, ljudet kommer nästan uteslutande från locket nedanför ljudhålet.

En ny artikel har dykt upp, denna fanns publicerad i boken ”Smålands näringsliv i ord och bild” från 1918.

Se även ett tidigare blogginlägg: Nässjö Musikinstrumentfabrik

Läser man alla artiklarna får man ett rätt bra grepp om den komplicerade historien bakom de Levin kopior som tillverkades runt 1920 🙂

Hittade också lite info om ”NYA musikinstrumentfabriken i Göteborg” i en försäljningsannons:

”This factory was founded in the early 20´s in Gothenburg (Sweden) by HJ Jonsson, who had been employed by Herman Carlson Levin for 14 years, the factory was situated in a 2 story house at Karlagatan 21 and had about 10 employees, they made lutes, guitars and mandolins, the factory stopped making instruments in 1939 when they were bought up by Ramona.”

Antagligen samma Hjalmar Jonsson som var verkmästare i Nässjö innan den fabriken lades ned 1917 🙂

Jag har roat mig med att scanna av några av de billiga Kina-siterna i jakt på praktiska prylar. Det tar alltid nån vecka eller två innan paketen hittar hem från Kina, ska man köpa billigt går det betydligt snabbare och säkrare med svenska Amazon som har många intressanta prylar för en gitarr-reparatör. Jag ska redovisa flera av mina fynd, men den här halsjiggen för att räta ut böjda gitarrhalsar var mycket bra. Den är rejält byggd i svarteloxerad kvalitets-aluminium och med en passande silikonvärmefilt. Tidigare fixade jag till en egen jigg relativt snabbt med tvingar, mothåll, en aluminiumplatta och två resestrykjärn, men den här jiggen kan man montera mycket enklare, snabbare och säkrare.

Jag fick anledning att testa den på ett loppisfynd som polare Mattias köpt in. En Tysk billig parlor från slutet av 1950-talet i bra skick, men med böjd hals. Det funkade väldigt bra. Greppbrädan mättades med fet teakolja för att minska risken att greppbrädan krympte på bredden. Halsen böjdes till en kattrygg-krökning lika stor som reliefen halsen hade innan med mittenskruven i jiggen, silikonvärmefilten värmdes till ca 80-90 grader C. Jag dubbelkollade temperaturen och den stämde bra mot siffrorna på vredet. Jag fick byta ut den knepiga engelska kontakten mot en standard 220 V Europa-kontakt. Den fick värma greppbräda och hals i cirka 30 minuter innan jag stängde av värmen. Dagen därpå lossades gitarren från jiggen och halsen var rak som ett spjut 🙂

Två dragspelsplast-dottar i greppbrädan hade kokats och ersattes med äkta pärlemor, men i och med att silikonvärmefilten är smalare än greppbrädan hade greppbrädan nästan inte krympt alls, bandändarna behövde endast en lätt filning på topparna och det blev ingen vass kant mellan greppbräda och hals.

Man får se upp med två saker när man gör en sån här värmning. Dels kan greppbrädan krympa på bredden av uttorkning, dels kan lacken under mothållet antingen få tryckskador från mothållet eller lacken t.o.m. kladda fast i mothållet. Har man en hals med en värmekänslig lack bör man minska temperaturen till ca 60-70 grader C och istället förlänga värmetiden. Mothållets yta ska vara så jämn som möjligt för att undvika tryckskador i lacken (mothållet i den här jiggen har en tät och fin filt) och man bör lägga emellan hushållsplast mellan mothållet och lacken som släppmedel. Att värma kan man göra högst två gånger, sedan blir halsen så styv att den inte längre vill böja sig. Kan man få den första värmningen rätt är mycket vunnet.

Jag har stött på flera gamla Europeiska parlor gitarrer med en jordglob-stämpel i botten. Ofta kan man tyda orden ”Trade mark” i stämpeln. Alternativt samma typ av jordglob instansat på baksidan av huvudet. Har alltid undrat vem som använde den loggan. Nu hittade jag följande text på nätet om en liknande gitarr med en jordglob-stämpel på huvudet:

”On a German guitarsite they told me now that this is a ”Biedermeier” style guitar which was popular in the first half of the 19th century and later had a renaissance at the beginning of the 20th. So this one is from the beginning of last century. It was supposedly made in the Markneukirchen Area, which has been a musical instrument Mecca for 350 years. The globe is supposed to have something to do with ”Weldklang” (worldsound) a company which used the globe as their logo and which sold many different instruments by subcontractors, apparently also guitars, but that this history has been very sparingly documented.”

Gåtan torde vara löst!

Edit: Nya uppgifter har kommit fram. Per Linder hittade en tidigare Tysk firma med en glob som logotyp;  G.A. Pfretzschner. Det fanns t.om. en kvittens från J.P. Sjöberg i Sundsvall! Fick också in en bild på den logga som jag sett flera gånger inuti gamla Europeiska parlor gitarrer, men som jag inte hittade igen en bild på insänd av Anders Lindberg.

Från texten: ”År 1880 registrerade företaget för första gången ett varumärke föreställande en jordglob; denna symbol kom senare att pryda en stor del av firmans trycksaker.”

Det är alltid bra att ha en färdig GammelGura i lokalen, dels för att visa upp för besökare och dels som ett instrument för mig själv att spela på. De har en tendens att bli sålda när en kund fattar tycke för den. Under åren har jag haft 3-4 lokalgitarrer som sålts på det sättet. Varje gång har den ersatts med en nytillverkad GammelGura med de senaste och aktuella detaljerna i GammelGura renoveringen.

Den här gången valde jag ett objekt som ingen skulle välja som start för en GammelGura, en hanterad Europeisk parlor som någon kladdat på röd färg på botten och sida. Ålder obestämd, men kanske runt 1920. Den var ovanligt liten med smal sarg och en mensur på 61 cm Jag tog inte några bilder på hur den såg ut i original, men den var inte vacker men komplett.

Här är bilder när jag kommit en bit på vägen i renoveringen. Nya ribbor och kolfiberstaven i halsen hade limmats. Ett nytt mustaschstall hade tillverkats (den gamla var nedhyvlad och sönder) och en ny rosewoodbräda formats. De gamla stämskruvarna hade ersatt med Stewmac Golden Age, hålen för stämskruvarna hade pluggats och nya borrats upp. Både lock och botten hade bindningar i trä som antingen saknades eller förstördes när jag lossade botten, nya björklister hade setts ut. Locket under det gamla stallet var förstörd, locket under stallets mittendel sågades bort och en större och tjockare stallplatta i gran formades för att plugga igen det uppsågade hålet i locket underifrån. Stallplattan och ”pluggen” gjordes i ett och samma stycke gran.

Björk- och lönnlister är tacksamma då den kan snabboxideras med Potassium Permanganate (Kaliumpermanganat). Efter behandling ser träet ut att vara 100 år gammalt.

Kerfingen var väldigt smal, innan jag limmade tillbaka botten limmade jag på en list i lindträ (taget från ett träjalusi) för att få större limyta. Den bortfrästa trälisten runt botten gjorde också botten så smal att den inte vilade helt på originalkerfingen. En K&K mick monterades.

Ett irriterande problem när man ska limma en botten är att göra små hack i kerfingen för ändarna av ribborna. För att lättare märka positionen för ”hacken” tejpar jag på en tunn tejp på mitten av ribborna som jag sen kan använda för att märka kerfingen med blyerts.

Den nya bindningen i trä limmades tillsammans med en med en dekorlist med varmt hudlim och tejpades på plats. Även den nya greppbrädan limmades på plats.

Ett kritiskt moment är att limma halsen, det gäller att få vinkeln mot stallets översida och vinkeln sida-till-sida rätt. För att vinkla upp halsen måste toppen på halsfoten slipas ned, vilket ger glapp i dovetail-infästningen. Jag har tillverkat tunna shims för halsfickan i björk med olika tjocklekar, 0.3, 0.4 och 0.5 mm med hjälp av min bandputs. De limmas med superlim och kläms fast med hjälp av halsen. För att inte limma fast halsen av misstag, använder jag en bit hushållsplast mellan gitarren och halsfotens dovetail.

Jag använde färgad bets och kaliumpermanganat för att dämpa de värsta dingsen innan jag lade på ett varv spritlack med pensel. Halsen fick ett varv svart spritlack.

Med halsen limmad monterar jag små bandbitar längs greppbrädans centrum för att fylla ut bandskårorna, och stämde upp strängarna med en provisorisk översadel och baksidan av borrar som stallben. Numera låter jag gitarren vila med uppspända strängar ca ett dygn för att sätta sig, jag passar på att vibrera in gitarren under tiden. Därefter spänns gitarren med uppstämda strängar fast och fixeras i min Stewmac jigg. När strängarna sen plockas bort har halsen samma böjning som den har med uppspända strängar. Greppbrädan sandas till en fin relief med jiggen som ett perfekt arbetsbord. Greppbrädan hade  fått en kil limmad under brädan vid locket för att den skulle vara rak, men efter en limning blir aldrig greppbrädan helt plan – oftast blir det en puckel vid infästningen. Med hjälp av passande radiuskloss och grovt sandpapper sandas greppbrädan plan. Därefter slipas en 0.15 mm relief in i brädan. Den första grova relief slipningen görs med hjälp av en speciell referens-sticka och en kort radiuskloss. Genom att slipa mellan den yttersta röd-till-röd, sen 1-till-1, röd-till röd, 2-till-2, röd-till-röd, 3-till-3 och röd-till-röd enligt referensen slipas en relief-böj in i greppbrädan (mitten slipas oftare). När en uppmätning med linjal och ett 0.15 bladmått säger att mitten av greppbrädan har rätt böj, använder jag en aluminiumbalk med en negativ 0.15 mm relief fräst i en CNC och ett självhäftande sandpapper för att ge reliefen en helt jämn kurvatur.

Vid bandningen använder jag min enkla plank-jigg. Numera använder jag tre tvingar för att pressa fast banden. När ett band, som också limmas med superlim, hamrats fast använder jag först min nya fraktalpress för att pressa fast bandet jämnt, därefter en tving med samma radius som greppbrädan. Den tvingen flyttas sen vidare till nästa monterade band och en tredje bandpress med en lite mindre radius tvingar fast det föregående bandet hårdare vid ändarna medan limmet härdar. Jag monterar alltid de udda banden först, dels för att minska tillbakaböjningen från de monterade banden när de pressas fast i bandskåran, men också för att ge mer plats för tvingarna. Fraktalpressen är en billig Kina-variant som modifierats för en vanlig tving.

Gitarren monteras återigen i Stewmac jiggen för kroning av banden. Den speciella aluminiumbalken används för att ge toppen av banden en jämn relief, den här gången med ett finare sandpapper. Sandpapperet avslöjar när alla bandtopparna följer reliefkurvan.

Ett segmenterat stallben och en intonerad översadel tillverkades. Justeringen av intoneringspunkterna i översadel och stallben var oväntat små på just den här gitarren. Newtone Herirtage 0.12 strängades på. Ljudet blev oväntat bra! Volymen är inte den högsta, men tonen är väldigt jämn och träig.