När jag gör en översadelintonering måste alltid greppbrädan kapas ca 1-2 mm överst vid översadel. Den måste kapas exakt vid den intoneringsposition som hamnade närmast 1:a bandet. I översadeln i ben fräser jag sen in intoneringspositionerna djupare in i översadeln för de övriga strängarna.

Det finns inget exakt mönster för var intoneringspositionen hamnar, varken i översadeln eller vid stallbenet. I översadeln kan det ibland skilja nästan 4 mm mellan den som hamnade närmast och den som hamnade längst ifrån baksidan av 1:a bandet (som är den punkt från vilken jag mäter upp intoneringspositionen både till översadeln och stallbenet). Ibland och mera sällan, skiljer det mindre än 1 mm. Varje översadelintonering är individuell för varje gitarr.

Att kapa greppbrädan exakt med en japansåg är inte lätt på fri hand. Det gäller att såga på rätt ställe lika rakt som 1:a bandet. Det är dessutom jobbigt att ta bort ytterligare några tiondelar av greppbrädan i ändträet med en fil och samtidigt hålla snittet helt rakt om man kapade för snett eller för lite. Som alltid, när jag har ett återkommande jobb, behövs en jigg som dels gör jobbet snabbare, men också bättre.

Tillverkade en ställbar jigg som kan justeras till det mått som mätts upp. Längst fram i jiggen finns en plan yta som både är vinkelrät och som har ett par supermagneter infällda. Japansågen sugs fast kloss mot jiggen av supermagneterna när man sågar.

Det mått som kom närmast 1:a bandet (35.04 mm i det här fallet) justeras in med hjälp av ett digitalt skjutmått och dras fast med fyra muttrar på den högra bakre delen av jiggen.

Den bakre delen av jiggen pressat mot baksidan av 1:a bandet, mitt origo vid mätningen, och förankras med en tving. Jag har gjort två jiggar, en med radius 16″ som är den vanliga radien för en greppbräda, samt en med 7.25″ om greppbrädan är mera krökt.

Av nån anledning tog jag aldrig en bild med sågen på plats, hittade i alla fall en gammal bild (utan magneterna monterade) tagen precis innan själva kapningen. Resultatet blev i alla fall bra. Som alltid när man använder digitala skjutmått och trä bör man strunta i att titta på hundradelarna, mer noga än så behöver man inte vara! Men denna gång blev det i princip perfekt.

Har gjort många GammelGura som inte redovisats på bloggen, men här är den senaste. Man hade kladdat på ”Karlssons klister” på diverse sprickor, men allt gick bra att rensa bort. Dekorationerna på ändarna av mustasch-spetsarna hade bytts ut.

En typisk Europeisk kurvig parlor med ådermålning. Jag brukar lyckas bra med de här, jag tror att den kurviga kroppsformen underlättar för ett bra ljud när allt är klart. Med sin halsfot formad som en isglass-kon, ådermålningen och stämskruvarna gissar jag att den är från sekelskiftet 1900. Locket i Europeisk gran, botten, sida, stall och hals i lönn.

Greppbrädan var tunn i rosewood eller valnöt. Limmet satt som bara den och jag kunde inte annat än bryta lös den översta biten, trots alla försök att få lös den hel. Inget större problem då greppbrädan byttes ut till en ny och tjockare rosewood bräda som också fick en 16″ radius (originalen är i stort sett alltid mer eller mindre platta). Ett nytt stall i rosewood tillverkades också.

Lock och botten tunnades ut till ca 3 mm och nya ribbor i både lock och botten enligt min standardmetod och limmades in.

Finns inga fler bilder på GammelGura jobbet, som gick enligt planen, men slutresultatet blev bra. Den kommer att skickas iväg efter helgen.

Jobbet går vidare i lokalen, numera lite grand på halvtid. Har tappat lite av intresset för att skriva på bloggen just nu, men det är dags att skriva några rader.

En sak som jag inte gått till botten med tidigare är hur stallbenets topp ska formas. Jag har gett stallbenet samma radius som greppbrädan och inte alltid gjort ett helt perfekt jobb. Men när min egen gitarr började ge mig problem med skrammel när jag använde capo (inte med öppna strängar) var det dags att titta närmare på saken.

På min gitarr var det de två mittersta strängarna, g och D som skramlade när jag spelade lite hårdare med capo och ett plektrum. Jag tror att de två strängarna vibrerar yvigare än de övriga, speciellt med de low tension strängar jag använder, Newtone Heritage. Low tension strängar vet jag behöver 0.1 mm extra höjd vid 12:e bandet jämfört med vanliga och styvare strängar med åttkantig kärna för att inte skramla vid hårt spel. Jag borde höja de två mittersta strängarna lite extra.

Vid nästa intoneringsmätning passade jag på att höja de två mittersta strängarna när jag mätta upp intoneringen, lätt att göra då alla strängars höjd vid stallbenet kan justeras med insexskruvar. Jag kom fram till att skramlet försvann med ca 0.2 mm högre stallben.

Ett enkelt sätt att höja upp de två mittensträngarna är att ge stallbenets översida en radius med större böjning än greppbrädan. En större radius kommer att höja g och D strängarna mest, b och A strängarna mindre och de två e och E strängarna inte alls jämfört med hur jag gjort innan med samma radius som greppbrädan.

Tog reda på att det mått som jag var ute efter kallas ”sagitta” och hittade en site med en enkel räknesnurra.

Med ett 6 cm långt stallben blev den extra höjden på mitten (sagittan) enligt tabellen för olika radius i mm:

En radius på 14″ eller 15″ borde lyfta mittensträngarna lite grand och minska problemet med skrammel med capo.

För att enkelt och säkert ge stallbenet rätt radius tillverkade jag två jiggar, en för 14″ radius och en för 15″. Radius i en greppbräda anges i tum, vilket är 2.54 cm. 14″ radius får men med en halvcirkel med ett avstånd från cirkelns mittpunk som är 14 * 2.54=  35.56 cm. En lagom lång rundstav i björk fick ett hål i ena änden för en skruv att dra fast i arbetsbänken. På rundstaven markerades avståndet för flera vanliga greppbrädes-radius. Med hjälp av staven kunde jag rita in en radiuskurva på ett vitt papper som sedan användes vid tillverkningen av jiggen. Jag har en liten bandsåg som gjorde jobbet enkelt. För att jämna till den ursågade halvcirkeln tog jag den bit som blev över och klistrade på ett grovt självhäftande sandpapper på den som slipkloss. Den bakre plankan i jiggen fick också en skåra inskuren längs kurvan så att stallbenet kan slipas på en jämn yta självhäftande sandpapper.

14″ eller 15″ radius på stallbenets översida fungerar med en 16″ greppbräda. För det mesta räcker nog den mindre krökningen 15″, det behövs inte mycket för att slippa onödigt skrammel. Dubbelkollar också krökningen med ett radiusmått i metall, även med en jigg kan det vara svårt att sanda med jämnt tryck på hela stallbenet.

Har ändrat standardhöjden vid 12:e bandet vid intoneringsmätning från 2.5 / 2.3 / 2.1 / 1.9 / 1.7  / 1.5 (E till e) till 2.5 / 2.35 / 2.2 / 2.0 / 1.75 / 1.5; vilket är ungefär de mått man får med en 16″ greppbräda och ett stallben med 14″ radius .

Jag har inte gjort många knop på GammelGura siten det senaste året. Arbetet har fortsatt, men i princip på halvfart då jag varit mest intresserad av att spela och jobba med min hemmastudio. Oftast vanliga reparationer dessutom. Hade också en tre veckors semester i sommar. Slutförde en av de fyra GammelGura jag håller på med idag och kommer att skriva om den när jag tagit bilder på den, de övriga tre är mer än halvfärdiga. Ska försöka publicera något lite om några av alla de GammelGura som blivit klara och som inte blivit omskrivna de senaste åren framöver, men kanske inte alla.

Det ska bli mer gjort under hösten är det tänkt!

Jag har varit uppslukad av att lära mig min hemmastudio och mixa. Nu känns det som jag har fått bra koll på det mesta. Under tiden har jag jobbat lite mindre i lokalen, men trots det har en hel del vanliga reparationer gjorts och bara en i den förra batchen av GammelGura är kvar att slutföra. Bilder har tagits på de senaste GammelGura som blivit klar, men jag har inte tagit mig tid att skriva om dom på bloggen än. Efter ledigheterna och äventyret med min studio är min ambition i år att både bli flitigare i lokalen och i bloggen.

Jag har fått flera propåer om nya GammelGura renoveringar, men just nu tackar jag inte ja till nya GammelGura renoveringar innan jag betat av minst två batcher till med projekt som jag fått in för flera år sedan. Då jag tackade ja till allt… Vanliga reparationer dyker upp nu och då, oftast lokalt i trakten runt Örnsköldsvik. Är de inte för omfattande vill jag gärna hjälpa till, även om det stjäl tid från GammelGura renoveringar som har högre prioritet.

Med bara en kvar i förra batchen är det hög tid att ta mig an en ny batch om fem gitarrer! Förutom en Europeisk parlor bara Levin gitarrer. Är just nu insnöad och presentation av gitarrerna får vänta, men jag ser inga svårigheter med någon av dom.

Idag fick jag hem en stor laddning Newtone strängar efter diverse strul med sändningen hemma i Sverige. Paketet hade runda hörn och en massa adresslappar på sig. Det jag har hemma är:

Newtone Heritage, 0.10, 0.11 och o.12.
Newtone Masterclass 0.11 och 0.12.

Dessutom lösa strängar för samma set för både Newtone Heritage och Newtone Masterclass.

Jag har hunnit ungefär halvvägs med den nya batchen.

Alla halsar har fått sin kolfiberstav, botten och lock har tunnats och bottenribborna limmats. I bilden har alla ribbor och plattor för locken kapats till och formats.

Min hopfällbara go-bar jigg skruvas snabbt ihop för limningen av ribbor, bordet är en del av jiggen. Locket i jiggen gjordes först med bara en träskiva, sen två och till sist fick den en ytterligare förstärkning på toppen i form av ett fackverk. Trycket från alla go-bar pinnarna är inte att leka med! Den fungerar mycket bra. Den gummiklädda radiusplattan under gitarren har samma radius som locket och ribborna.

Alla ribbor och plattor som ska limmas med hjälp av matchande mothåll och böjda go-bar pinnar. Speciella mothåll för alla de olika ribborna och plattorna har tillverkats.

Limningen sker i två eller tre pass. Go-bar pinnarna med röd markering är några mm längre än de omärkta. Pinnarna är gjorda av 8 mm rundstavar i björk som plattats till på två sidor till lagom svikt. Värmepistolen används alltid för att värma både ribba/platta och lock före varje limning med varmt hudlim.

Här är alla ribbor och plattor limmade, förutom ribban under greppbrädan. Den ribban kan senare ges en annan radius och ge en annan form till locket under greppbrädan för att undvika behovet av en kil för att få en rak greppbräda. Den ribban är också rektangulär i tvärsnittet och tillverkad av fura istället för gran. Allt för att göra ribban starkare så att den kan hålla emot strängdraget. Allt ovanför ljudhålet är till för att göra gitarren hållbar, ljudet kommer nästan uteslutande från locket nedanför ljudhålet.

En ny artikel har dykt upp, denna fanns publicerad i boken ”Smålands näringsliv i ord och bild” från 1918.

Se även ett tidigare blogginlägg: Nässjö Musikinstrumentfabrik

Läser man alla artiklarna får man ett rätt bra grepp om den komplicerade historien bakom de Levin kopior som tillverkades runt 1920 🙂

Hittade också lite info om ”NYA musikinstrumentfabriken i Göteborg” i en försäljningsannons:

”This factory was founded in the early 20´s in Gothenburg (Sweden) by HJ Jonsson, who had been employed by Herman Carlson Levin for 14 years, the factory was situated in a 2 story house at Karlagatan 21 and had about 10 employees, they made lutes, guitars and mandolins, the factory stopped making instruments in 1939 when they were bought up by Ramona.”

Antagligen samma Hjalmar Jonsson som var verkmästare i Nässjö innan den fabriken lades ned 1917 🙂

Jag har roat mig med att scanna av några av de billiga Kina-siterna i jakt på praktiska prylar. Det tar alltid nån vecka eller två innan paketen hittar hem från Kina, ska man köpa billigt går det betydligt snabbare och säkrare med svenska Amazon som har många intressanta prylar för en gitarr-reparatör. Jag ska redovisa flera av mina fynd, men den här halsjiggen för att räta ut böjda gitarrhalsar var mycket bra. Den är rejält byggd i svarteloxerad kvalitets-aluminium och med en passande silikonvärmefilt. Tidigare fixade jag till en egen jigg relativt snabbt med tvingar, mothåll, en aluminiumplatta och två resestrykjärn, men den här jiggen kan man montera mycket enklare, snabbare och säkrare.

Jag fick anledning att testa den på ett loppisfynd som polare Mattias köpt in. En Tysk billig parlor från slutet av 1950-talet i bra skick, men med böjd hals. Det funkade väldigt bra. Greppbrädan mättades med fet teakolja för att minska risken att greppbrädan krympte på bredden. Halsen böjdes till en kattrygg-krökning lika stor som reliefen halsen hade innan med mittenskruven i jiggen, silikonvärmefilten värmdes till ca 80-90 grader C. Jag dubbelkollade temperaturen och den stämde bra mot siffrorna på vredet. Jag fick byta ut den knepiga engelska kontakten mot en standard 220 V Europa-kontakt. Den fick värma greppbräda och hals i cirka 30 minuter innan jag stängde av värmen. Dagen därpå lossades gitarren från jiggen och halsen var rak som ett spjut 🙂

Två dragspelsplast-dottar i greppbrädan hade kokats och ersattes med äkta pärlemor, men i och med att silikonvärmefilten är smalare än greppbrädan hade greppbrädan nästan inte krympt alls, bandändarna behövde endast en lätt filning på topparna och det blev ingen vass kant mellan greppbräda och hals.

Man får se upp med två saker när man gör en sån här värmning. Dels kan greppbrädan krympa på bredden av uttorkning, dels kan lacken under mothållet antingen få tryckskador från mothållet eller lacken t.o.m. kladda fast i mothållet. Har man en hals med en värmekänslig lack bör man minska temperaturen till ca 60-70 grader C och istället förlänga värmetiden. Mothållets yta ska vara så jämn som möjligt för att undvika tryckskador i lacken (mothållet i den här jiggen har en tät och fin filt) och man bör lägga emellan hushållsplast mellan mothållet och lacken som släppmedel. Att värma kan man göra högst två gånger, sedan blir halsen så styv att den inte längre vill böja sig. Kan man få den första värmningen rätt är mycket vunnet.