En av många viktiga detaljer på en gitarr är det man kallar relief. Det är ett namn på den ”bananböj” på greppbrädan som man ofta har mellan 1:a och 12:e bandet (lägre på mitten). Med en liten relief kan man justera ned strängarna mer innan strängarna börjar skramla. Det finns olika skolor, men för mig är helt rak hals eller en väldigt liten relief det som är bäst. Problemet med en hals utan dragstång som i alla GammelGura är att man inte kan justera reliefen utom när man planslipar greppbräda och slipar topparna på banden. När man strängar på böjer sig halsen lite av sig själv av strängdraget och man får en relief automatiskt om man inte kompenserar med att slipa halsen/banden i en negativ böj innan. Beroende på hur styv halsen är blir den automatiska reliefen olika kraftig.
Varför inte en dragstång? Jo, den är en tondödare och ställer till med lika mycket problem som den löser. Blir bättre klang utan dödvikt i form av metall i halsen, dessutom är en dragstång inte nödvändigt på en kort parlor hals om den förstärks med en kolfiberstav.
För att få stenkoll på reliefen på GammelGura använder jag en jigg. Speciellt bra när det är en mjuk hals som får en automatisk relief som är lite för stor. Jiggen används i två pass, ett för att slipa greppbrädan och ett för att krona banden. Vid båda tillfällena spänns gitarren upp i jiggen med strängarna på och uppspända. Gitarren och halsen blir ”fryst” i sitt läge i jiggen och greppbräda och band slipas helt plana.
Lite bilder på ”bluesgitarren” som har en mjuk alhals. Gitarren strängas upp med temporärt justerad översadel och lämpliga borrar som stallben. 1:a och 12:e bandet är riktiga band, övriga är bara till för att fylla ut bandskårorna.
Jiggen kan ”tiltas” för att få gitarren i spelposition innan halsen fixeras. Gravitationen spelar roll, speciellt om det handlar om tunga elgitarrer eller basar. Kanske lite överkurs på lätta GammelGuror. Gitarren spänns fast med tvingar, halsen pallas upp med tre justerbara stöd. Huvudet vrids av strängdraget och måste kilas fast längst bak och hållas emot av en rem för att inte fjädra tillbaka när strängarna tas bort. Man vill att allt ska vara i samma position som när strängarna är på.
Med strängarna och översadeln av planslipas greppbrädan med en absolut rak stålprofil med ett självhäftande sandpapper. Spänner också fast huvudet med tvingar så att allt är stabilt. När greppbrädan är helt plan och gitarren lossas från jiggens järngrepp har man en greppbräda som har en negativ relief i vila men som blir rak när man strängar upp den!
Sen är det bara att banda på de riktiga banden på vanligt sätt. Det är viktigt att bandskårorna inte är för trånga för bandet annars får man mer bakåtböj på halsen med än utan band.
Proceduren upprepas i pass två. Gitarren spänns fast i jiggen med uppstämda strängar för att plana topparna på banden. Eftersom greppbrädan ska vara i det närmaste plan behövs inte mycket slipande av bandstavarna. Då gitarren sitter fint fasspänd gör jag också resten av jobbet, rundar de planslipade topparna och polerar banden.
På den här blev greppbrädan inte helt rak med uppspända strängar, jag kunde med nöd och näppe pressa in det tunnast bladmåttet på 0.05 mm under min raka linjal på 6:e bandet. Perfekt 🙂
Har vibrerat in den, efter två dygn ”hände det” och den som var lite styv och stel i klangen fick plötsligt högre volym och bra ton. Det extra stora ljudhålet ger mer diskant än normalt, använder buffelhorn i översadeln och ska använda det i stallbenet också för att dämpa det värsta ”klirret”. Är mest förvånad över volymen, kanske det stora ljudhålet gör att mer volym hamnar i örat på den som spelar? Den här kommer att skickas ned till Östervåla för den som vill provspela och helst köpa den!