Min lampa med svanhals från IKEA för att ge belysning inuti en gitarr gick sönder. Surfade lite på nätet och hittade en bättre lösning med en liten USB spotlight och en USB laddare inköpt från Svenska Amazon. En enkel modifiering med en gummi- och stålbricka (som skruvades fast i en sandwich) gjorde att jag kan fästa lampan på sargen med en supermagnet utifrån och dessutom rikta ljuset dit jag vill då lampan kan justeras. Jag borrade och gängade två hål i brickan för metallskruvar och kapade skruvarna jäms med ytan på brickan. Sladden, som har två tunna trådar längst in som lätt kan gå av, kläms fast under brickan. 

Demonstrerar lampan på en GammelGura som ännu inte fått botten limmad.

Här är den på riktigt inuti i en Levin 1906. Den funkar jättebra, den är inte i vägen inuti, ger ett stabilt sken och man kan placera den där man vill.

Edit:  Nu har jag testat den ett antal gånger och den är fantastiskt bra! Helt överlägsen alla andra sätt att belysa insidan av en gitarr som jag testat. En sista detalj är att jag skyddar lacken på sargens utsida genom att tejpa på en utstansad rund bit gaffa-tejp på båda sidorna om magneten utvändigt.

En av de GammelGura jag håller på med just nu är en Levin från 1906. Den hade reparerats tidigare med snickarlim och botten hade lossats. Det gick kanske inte så lätt då hela kerfingen i segmenterad poppel var både skadad och lös. Det enda vettiga var att byta ut kerfingen, något som man sällan behöver göra. Det man inte vill när man limmar om kerfingen är att formen på sargen ska ändras. Om sargen är mjuk flexibel, t.ex. om den är tillverkad av mahogny, är det väldigt lätt hänt. En björksarg, som den på Levinen, är stabilare, men det finns alltid en risk att man formar om sargen så att botten inte passar när den ska limmas tillbaka.

Nu fick jag användning av min speciella jigg för att limma om kerfing. Det är en variant på min bottenlimning jigg, jag använder samma bottenplatta men andra mothåll runt om. Plattan är en 12 mm tjock mjuk plywood skiva med distanslister limmade på baksidan så att inte skruvarna når bordsytan. När den blir alltför sliten av alla skruvhålen byts den ut till en ny.

Mothållen är till för att ge stöd till sargen runtom innan den gamla kerfingen plockas lös. Med ett riktigt tunt bladmått kan jag se till att alla mothållen precis ger stöd till sargen genom att justera skruvarna. Det tar lite längre tid att montera upp den här jiggen jämfört med bottenlimningen då varje mothåll fästs med två skruvar istället för en. För att justera höjden använder jag tre bänkpuckar med mjuk yta och ett urval av runda mellanlägg i olika tjocklek som jag tillverkat med en hålborr för väggkontakter. Man vill att mothållen ska hamna nära den övre kanten av sargen.

Väl på plats rensas den gamla kerfingen bort med hjälp av en vass kniv. Limytan snyggas till med sandpapper. Jiggen ser till att sargen behåller formen medan man jobbar. Den nya kerfingen, som är inköpt på nätet men liknar originalet, limmas med varmt hudlim och kläms fast med ett gäng små och starka ”klädnypor”.  För att hålla gitarrkroppen på plats använder jag ett par praktiska hantelvikter.

En sak som jag börjat med det senaste året är att se till att toppen på kerfingen och sargen får samma lutning som radiusen på botten, i mitt fall 20″. Tidigare har jag bara använt ögonmåttet, nu har jag några nya verktyg som gör ett bättre jobb.

Kerfingen limmas lite ovanför kanten på sargen, det utskjutande materialet grovrensas med en liten behändig matthyvel (som jag justerat så den tar ca 0.2 mm per hyvling) och får en första formning med en planka med ett självhäftande grovt sandpapper. Plankan har formats till en 20″ böjd radius på mitten.

Därefter fäster jag kroppen mot bordet så den inte kan röra sig och ”kör bussratt” med en inköpt 20″ radiusplatta med ett grovt sandpapper. Plattan placeras över mitten av kroppen och roteras fram och tillbaka.

När hela sargen och klossarna är sandade har man en perfekt lutande och plan yta runtom att limma botten mot.

Det var länge sen jag skrev ett blogginlägg. Anledningen till det är att jag ägnade mycket av förra året till andra saker än GammelGura. I princip gick jag ned till halvtid i lokalen. En hel del av den tiden i lokalen ägnades också till att göra klar mer eller mindre avancerade reparationer som samlats på hög under åren. Trots det har det blivit ett antal färdiga GammelGura som inte presenterats på min blogg.

Mitt nyfunna intresse av att spela och komponera min musik och jobba med hemmastudion var några av de saker som jag ägnade mig åt istället för GammelGura jobbet. Gamla låtar har plockats fram och arrangerats, texterna har hamnat i min masterpärm. Ca 200 av de ca 400 låtarna från förr har snyggats till så långt. Jag har också lagt tid på att få ordning på alla mina prylar, varje låda i lägenheten har tömts och sorterats, varje garderob rensats från allt onödigt. Några turer till återvinningsstationen senare har jag både bättre ordning och mer plats för nya prylar. Nya dyra hårdvaror har köpts in till min hemmastudio som nu känns klar för inspelningar av demos av mina låtar. En ny seriös inspelning med Roger & Raketerna är också planerad framöver.

Ändå mer tidskrävande har det varit att få ordning på hårddisken, flera datorkrascher har inte tagits hand om på rätt sätt genom åren. Dubbletter i många folder kopior behövde rensas bort. En hel ICA kasse CD skivor med diverse backuper och annat har gåtts igenom och allt av värde har sparats. Sammalunda med disketter och kassettband. Jag har fortfarande kvar en hel del jobb med sortering av filerna innan jag är klar med den biten, bland annat allt material från de 5 CD skivor som tillverkats genom åren.

Nu är jag tillbaka i lokalen igen i gammal god stil, målsättningen är att korta den långa kön med GammelGura från tiden innan då jag aldrig tackade nej till nya beställningar – vilket jag borde gjort! Just nu är det beställningsstopp fram till dess kön är nere på ett fåtal GammelGura. Förhoppningsvis ska jag kunna få klar två GammelGura i månaden under året, det är i alla fall målsättningen. Det tar längre tid att göra renoveringarna numera jämfört med när jag började, det finns fler moment att göra och jag är mera noggrann. Just nu håller jag på med fyra GammelGura som är halvvägs klara. Några fanns inte med i kön av olika anledningar – en ska t.ex. bli min lokalgitarr då den förra blev såld (som de ofta blir när de provspelas när jag får besök i  min lokal). Men fortsättningsvis är det datum för beställningen som gäller. Eftersom jag är enda gitarrfixaren i stan numera blir det också en del lokala småjobb med reparationer. Men jag kommer att tacka nej till alla tidskrävande reparationer, fokus ligger på GammelGura kön.

Jag ska också komma igång med bloggen igen, det finns mycket opublicerat material. Bland annat behöver kön gås igenom, jag har inte uppdaterat den på ett halvår. Väntrummet kommer att uppdateras när vintern väl släppt taget.

Det är kul att skriva och jag saknar kontakten med läsarna, men samtidigt är även roliga jobb ett jobb. Nåväl. Min största utmaning är nog att kliva upp på morgonen i tid, när jag väl är på plats i lokalen rullar det på i god fart. Vi får se om jag kan hålla mitt nyårslöfte och få tummen ur i år 🙂

Ända sedan jag började för 10 år sedan har jag använt ett pyramidstall köpt av Stewmac som förlaga för mina egna pyramidstall. Det stallet är baserat på ett Martin stall. Jag gör någonting som mer liknar Levin’s pyramidstall. Levin hade för övrigt två typer av fasta stall på sina parlor gitarrer före 1930, den ena ett pyramidstall, det andra ett enklare stall med tre facetter, två på ändarna och den tredje längs hela baksida. De enklare stallen är klumpigare och fungerar inte så bra med ett stallben, de ersätts alltid med ett pyramidstall. Man kan tillverka pyramidstallen från ett rektangulärt stycke trä med enbart hyvel, rasp och sandpapper. Men jag använder två jiggar för att tillverka stallet snabbare och bättre.

Det första steget är att karva ut två cirkelrunda diken för övergången mellan pyramiderna på änden och mittdelen. Det går att göra för hand med en rund rasp, men det tar lång tid med stor risk för flisor. Numera gör jag en sandwich med två mothåll på ömse sidor om stallämnet med hjälp av två tvingar. En 15 mm forstnerborr i pelarborrmaskinen borrar snabbt ut två diken i stallämnet, ett av de två mothållen offras. Stallet är 3 mm som tunnast i diket, pyramidens bredd  får jag från ett gammalt utbytt Levin stall.

Det två pyramiderna kaps ned på höjden till 7 mm i min lilla bandsåg, de tre facetterna på pyramiden raspas och slipas fram för hand.

En sak som jag har misslyckas med ibland är att ge ytan på mittendelen den böjda form som finns på Stewmac pyramidstall och samtidigt samma tjocklek. Jag behövde en bättre metod och en jigg. Efter lite funderande tog jag ett drastiskt beslut och klöv min gamla referens från Stewmac på mitten! Den hade hanterats och tappats i golvet många gånger och kunde ändå inte användas i en gitarr. De båda halvorna limmades sen fast i en enkel jigg där jag kan slipa toppen på mina pyramidstall till samma böjda form.

Jiggen består av en plywoodplatta där de två halvorna limmades fast och en lönnsticka med ett självhäftande sandpapper som kan glida på toppen av Stewmac stallets två halvor med samma form. Med jiggen kan jag få ytan på mina pyramidstall i rätt böj och jämntjocka – det senare är det jag ibland misslyckats med på fri hand. På bilderna syns det färdiga pyramidstallet i jiggen efter att baksidan av stallet har rundats av –  det sista momentet i tillverkningen.

I det färdiga pyramidstallet borras strängpinnhålen innan limningen på locket beroende på hur trapetsformad greppbrädan är. Jag tejpar en tejp på locket ungefär där stallbenet kommer att hamna och använder en linjal för att följa kanterna på greppbrädan och gör två markeringar på tejpen. Avståndet mellan markeringarna subtraheras med 1 cm vilket ger avståndet mellan centrum på de yttersta strängpinnhålen. Strängarna kommer att hamna ca 5 mm in på greppbrädan vid 12:e bandet. På en Levin parlor är det oftast 68 mm uppmätt på tejpen och 58 mm mellan de två yttersta hålen. Jag borrar hålen i en sned linje som på Stewmac stallet för att göra plats för det intonerade stallbenets lutning.

Jag har just beställt ett nytt Martin stall från Stewmac att använda som referens 🙂

Jag är väldigt nöjd med mitt segmenterade stallben med stolpar i ben och gran däremellan. För ca 10 år sedan var Pyrolytiskt kol en hype som material i stallben. Det var också en av inspirationerna som resulterade i mitt eget segmenterade stallben, PyC användes som små infällda bitar i ett hemligt material, men också i trä.

PyC, som i grund och botten är ren kol som grafit eller diamant i en annan form, finns i två varianter. Dels en mjukare och billig variant, dels en mycket hårdare glasartad variant som är dyrare än guld. Båda används som anoder i litiumbatterier, den glasartade varianten används också som beläggning och slitytor på metallproteser, t.ex hjärtklaffar. Det var den senare som användes i små bitar i de dyra stallbenen som gick under namnet ”Black diamond”. Det blev ingen succé och patentet gick ut 2022. En video var intressant, så jag började forska i saken, kanske skulle PyC kunna ersätta benstolpen? Den unika ”selling pointen” med PyC är att den är ”genomskinlig” och släpper igenom alla frekvenser från strängen. Båda varianterna av PyC har samma akustiska egenskaper.

Billig PyC kunde beställas från Kina i plattor av valfri storlek, jag beställde några plattor som var 5 mm tjocka, samma tjocklek som stolparna i det segmenterade stallbenet. PyC är relativt hård, har en klang och känns alltid kall då den leder värme lika bra som vibrationer. För att kunna kapa till stolpar köptes också en liten fin Proxxon cirkelsåg med diamantklinga.

Ett flertal olika segmenterade stallben tillverkades för min egen GammelGura för att testa olika konfigurationer, solid stolpe, PyC överst på en benstolpe och PyC som en shim under hela stallbenet med benstolpar. Ett stort problem med den billiga varianten är att den är lika svart som blyerts när den slipas, det gick inte att hålla granen vit i ett segmenterat stallben.

Materialet gjorde skillnad, klangen blev väldigt detaljerad och ren, men också artificiellt klinisk med mindre bas (alternativt mer diskant). I jämförelse gav benstolparna en ”luddigare” ton. Men ju mindre PyC jag hade i det segmenterade stallbenet, desto bättre tyckte jag att gitarren lät.

Så, min slutsats är att PyC var intressant, men ingen förbättring. Det positiva är att jag blev bättre på att tillverka segmenterade stallben och att jag nu har en cool liten cirkelsåg. Skönt också att slippa smutsa ned stallbenen med svart kol!

Beställde en ytterst liten bit glasartad PyC, 15 x 15 x 2 mm av ren nyfikenhet för många pengar. Den kom i en stor och fin ask där man fick leta innan man hittade den lilla flisan. Den var svart och hård som glas 🙂

En svensk forskningsrapport finns om man vill veta lite mer om PyC.

Det var ett tag sen senaste blogginlägget, ibland väljer man att göra andra saker. Arbetet har fortsatt i lokalen som förut och både färdiga GammelGura och reparationer har passerat i det tysta. Reparationer har gjorts. Några av mina jiggar, som var fungerande prototyper, har byggts om på riktigt och förfinats. Bättre verktyg har inköpts och metoder finslipats. En del nya idéer har testats, inte alla med bra resultat.

För två år sedan fick jag många GammelGura beställningar som jag tackade ja till utan att tänka mig för. Att säga nej är också ett alternativ. Det har tagit längre tid än jag trodde att korta ned kön, speciellt som jag också hade många vanliga (och en del tidskrävande) reparationsarbeten sen gammalt som också måste bli klara. Just nu är målsättningen att få ned längden på kön och komma ned till en acceptabel väntetid på ca 1 år för nya beställningar. Jag har beställningsstopp för GammelGura för tillfället om man inte är villig att accepterar en lång väntetid.

Nu tänker jag ta upp tråden igen på bloggen och bli flitigare, nu när hjärndimman från pollensäsongen börjat släppa. Jag börjar med den senaste GammelGuran, en sliten och hanterad Europeisk parlor.

Andreas Rydman, som är en av de som driver ”Guitar Geeks Podcast”, skickade tre gamla parlor gitarrer till mig för två år sedan. Alla tre är med i pågående batch om 5 gitarrer, den här är den första av de tre som blivit klar. Alla var för övrigt mer eller mindre ospelbara och dessutom utsatta för tveksamma reparationer med snickarlim. När jag plockade isär dom såg jag också att några var ovanligt slarvigt och snabbt tillverkade. Alla hade omaka stämskruvar, det positiva var att de var kompletta utan saknade delar.

För att effektivisera arbetet brukar jag jobba parallellt med ca 5 gitarrer i en batch till dess alla är halvfärdiga. Gitarrerna plockas isär, sprickor limmas och skador repareras, lock och botten tunnas, kolfiberstaven i halsen monteras, material till greppbräda och stall formas, ribbor tillverkas och limmas och nya stämskruvar monteras. När alla är redo för de sista momenten; bottenlimning, halslimning, stallimning, bandning, uppmätning av intonering, tillverkning av översadel och stallben och lackning, slutför jag gitarrerna en och en. Det sista jobbet brukar ta en vecka eller två, eller i alla fall alltid längre än jag tror. Innan den sista justeringen och kroningen av banden har jag insett att gitarren måste vila över en helg med uppspända strängar under vibration för att sätta sig.

Några extra buckliga bottnar i batchen blöttes upp och fick torka under press. Alla halsar har fått delarna som behövs för monteringen av en kolfiberstav.

Halsarna kläs in med plastfolie då det kladdig epoxilimmet hamnar överallt. Förutom kolfiberstaven; en rundstav i björk att fylla ut hålet i kolfiberstaven med, en bit rundstav i björk för att förstärka den klena halsfoten och ge bättre fäste för en träskruv genom halsklossen inifrån och en täcklist i björk ovanpå kolfiberstaven för att kunna limma greppbrädan med varmt hudlim.

Både botten och lock tunnas ned till just under 3 mm. Botten tunnas i min valsputs, locket är besvärligare men tunnas ned med hyvlar, kniv och en liten elektrisk slipmaskin. Jag har en mätare som kan mäta lockets tjocklek med hjälp av en magnetisk kula på utsidan, utan de hade det varit ett lotteri att tunna ned locket.

Här är jag nästan halvvägs med alla gitarrer i batchen. Alla lock och bottnar fått sina ribbor och halsarna sin kolfiberstav. Återstår urval och tillverkning av ämnen för greppbräda och stall för alla gitarrer innan jag börjar göra gitarrerna klara en i taget.

För en gångs skull kom jag ihåg att ta några bilder innan jag började ta isär, jag hann klippa av strängarna. Varje gitarr får en egen märkt lunchbox i plast för allt smått och gott som plockas lös.

Att ta isär den gick bra, förutom att flisor av den klena kerfingen följde med botten på flera ställen. De olika delarna märker jag  med en bit tejp för att inte blanda ihop gitarrerna i batchen (varav några är väldigt lika varandra).

Stallet och greppbrädan var inte i bra skick och behövde bytas ut, de omaka stämskruvarna ersattes senare med Stewmac Golden Age stämskruvar. En del sprickor hade lagats med snickarlim, men tillräckligt bra för att inte behöva brytas upp, bara snyggas till. Ribban bakom stallplattan är en gammal och mindre bra lösning. Jag skrev ca 1910 på etiketten, men nu när jag skriver detta tror jag att den är lite äldre än så från ca 1900. Botten var krympt och bucklig.

En replika på stallet och en ny greppbräda tillverkades i rosewood. Ribborna som limmats i botten och lock fick sin slutgiltiga form, höjden och ändarna på ribborna snickrades ned så att tapptonen och sustainen jag får genom att tappa hårt med ett finger mot stallet kändes ”rätt”. Laglappar och laglister limmades in över lockets och bottens sprickor. En K&K mick monterades också innan botten limmades med hjälp av varmt hudlim med tillsats av urea (för längre öppentid) i min speciella jigg för bottenlimning.

Jag ägnade en hel dag åt att rikta upp halsen mot stallet, halsen fick också en träskruv monterad genom halsklossen då den hade samma enkla infästning som en Levin utan en äkta dovetail. Det här är ett av de svåraste momenten och tar alltid mycket längre tid än man tror. Även den bästa omsättning kan ibland misslyckas då saker händer när man limmar eller efter några dagar med uppspända strängar. Den här halsen fick jag limma om en gång till efter bandningen, men innan slutjusteringen, då jag slutade med ett 5 mm högt stallben istället för 4 mm. Det gick dock bra att lossa halsen då jag för första gången värmde halsfoten utifrån med min värmelampa, med tålamod och lagom värme som inte smälter lacken når värmen fram till limmet och halsen går att få lös utan större problem. Innan jag lossade halsen mätte jag upp exakt hur mycket jag behövde räta upp halsen för ett ca 4 mm högt stallben.

Bilder på första halslimningen med varmt hudlim, två bladmått på 1 mm simulerar banden och ett bladmått på 0.5 mm brukar behövas ovanpå stallet för att inte få ett för lågt stallben när allt är klart. Den här gången hade det blivit perfekt utan bladmåttet på stallet! Jiggen är bra då man lätt kan justera halsen en aning sida-till-sida med kilar, det är också lättare att tvinga fast greppbrädan på locket.

Halsen bandades och strängades upp samt vibrerades över helgen. Då stallbenet blev för högt limmades halsen om. Kroningen av banden sker i min Stewmac jig med hjälp av en aluminium balk med inslipad negativ relief på 0.15 mm. Genom att slipa längs banden med fint sandpapper får banden samma fina relief som aluminiumbalken och man kan se att alla banden slipats av dammet på sandpapperet. Banden på locket ska också ha en minimal ”slope off” för att inte skramla med låg stränghöjd.

Intoneringen mättes som vanligt upp för varje sträng. Den här hade en ovanligt konfiguration av översadelns intoneringspunkter med mer än 3 mm skillnad mellan A strängens och D strängens intonationspunkt. Då intoneringen blev extrem testade jag med ett par extra A strängar, men med samma resultat.

Med omlimmad hals, nya strängar och justerad översadel och stallben kan jag konstatera att den blev väldigt bra, jag är mycket nöjd med den. Jag gillar det slitna utseendet också 🙂

Då Andreas hämtade den riggades det upp mikrofoner för ett intervju om GammelGura och den här gitarren. Jag pratade på, alldeles för mycket tycker jag! Här finns i alla fall bloggen att lyssna på för den som orkar höra; #399 – Gammelgura

I have to go through the Swedish text and correct the translation manually. This is now done with all the recent and new blog posts. The auto translate don’t understand guitar lingo!

Ibland får man in annorlunda objekt för en GammelGura, den här gången en modern och fullstor Hagström från 1964, tillverkad av Bjärton och exporterad till Canada, sedan importerad tillbaka till Sverige. Till skillnad från liknande Bjärton med skruvad hals, stränghållare och ett flytande justerbart stall (vilka monster de är!), hade denna ett mycket trevligt fast stall och en vanlig dovetail infästning av halsen. Så mycket bättre. Den var sliten, men i stort sett komplett.

Stämskruvarna var i bra skick, greppbrädan välspelad och nött, halsen behövde sättas om och plektrumskyddet behövde limmas om. Banden var låga och nötta och celluloid inläggen i greppbrädan hade krympt och var på väg att lossna. Täckbrickan för dragstången saknades och jag upptäckte senare att dragstången var av, eller i alla fall inte fungerande. Locket på de här är i solid gran, medan sida och botten är i tre lager plywood med mahogny i de yttersta lagren. Inga sprickor fanns i varken lock, botten eller sarg.

Halsen och greppbrädan gick bra att få lös då de var limmade med varmt hudlim. Greppbrädan värmdes med små Braun resestrykjärn och stallet med min värmelampa. Halsen ångades lös. Dragstången var väldigt speciell och den såg ut att vara besvärlig att plocka lös. Men den gick enkelt att knacka ut den då den inte var limmad. Vingarna på den speciella profilen i halsen fick först fyllas ut med en tunn list rosewood. Därefter fräste jag kanalen som vanligt för en ihålig kolfiberstav som ersättning för dragstången. Den här gången fylldes hålet i kolfiberstaven med en massiv rund 8 mm kolfiberstav för lite extra styvhet.

Bottenlisten i celluloid gick inte att rädda när botten skulle av, även den tunna listen på kanten av greppbrädan var trasig. Ett problem med plywood när botten ska plockas lös är att man inte kan undvika att ibland följa fel limfog. Trots att jag var noga med kniven blev det en del förluster av det inre mahogny-skiktet runt kanten av botten och det vita mittenskiktet kom fram. Innan jag limmade tillbaka botten skarvade jag in små bitar av mahognyfaner där den fattades.

Med botten av kunde jag konstatera att ribbningen i locket följde standardvarianten hos Martin. Detaljarbetet i lockets ribbor var inte det bästa, men själva knuten var gjord på rätt sätt. Ribborna var snabbt gjorda i fabriken med samma form och en väldigt abrupt nedtunning av ändarna. Intressant nog var stallplattan i gran, vilket jag gillar, däremot hade man inte lagt in förstärkningar runt pinnhålen där strängkulorna nött sönder stallplattan. Halsklossen var rejäl, medan bottenklossen var alldeles för klen, som gjord för att gå sönder om man tappar ned gitarren på ändknoppen.

Ribborna i locket satt som bara den med modernt lim, för att få lös dom utan att skada locket använde jag stämjärn, knivar och en vass hyvel. Bottenklossen förstärktes med en tjockare grankloss. Ribbningen blev en dubbel X som jag tror är en mycket bra lösning som fått oförtjänt dåligt rykte efter att Gibson gjorde såna med alldeles för tjocka ribbor och en jättelik stallplatta i rosewood…

Pluggar genom stallplatta och lock samt förstärkningar runt pinnhålen monterades. Skåran för stallbenet i stallet fylldes igen och stallet limmades på plats. Innan botten limmades slipades en skåra för strängen i varje pinnhål, jag använder några kapade strängar och en nålfilrasp för att göra skåran tight men tillräckligt djup för varje sträng. De gamla banden och celluloid inläggningarna plockades lös. Greppbrädan slipades till 16″ radius och äkta pärlemor fick ersätta den krympta plasten. Greppbräda och stall var gjord av finaste rosewood som luktade gott när jag slipade.

Med ett specialtillverkat mothåll kunde plektrumskyddet limmas med hjälp av ett vattenbaserat plastlim, Casco Universal Aqua.

Den översta pärlemorplattan i greppbrädan var väldigt vacker!

När jag skulle fräsa för en ny bottenlist i ABS plast runt botten missade jag att dra åt fräsen ordentligt och diket blev 2 mm för djupt… som tur var lika djup runtom. För att rädda upp det hela limmade jag in en 2 mm hög rosewoodlist längst ned i diket. Det blev faktiskt riktigt snyggt!

Ett arbetsmoment som är både viktigt och tidsödande är att fila in vingarna på halsfoten så att halsen får rätt vinkel mot stallbenet. Den här behövde en hel del jobb och då måste man limma in shims i halsfickans sidor för att inte halsinfästningen ska glappa. Jag använder superlim för shimsen och använder halsen som mothåll. För att inte limma ihop halsen mot shimsen och superlimmet är det enkelt att lägga på en bit hushållsplast emellan. Det fungerar varje gång, bara man är försiktig när man trycker ned halsen så att inte plasten går sönder.

Halsen limmades i min halsjigg och gitarren vibrerades över en helg.

Gropen där den gamla dragstången justerades fylldes igen med mahogny och en snygg täckplatta (med samma form som toppen av huvudet) tillverkades i ebenholts. Vanliga nickelband monterades och kronades. Gitarren mättes upp för översadelintonering, en ny översadel tillverkades, ett segmenterat stallben tillverkades och stallbensdiket frästes in på rätt plats. Hela gitarren fick ett varv spritlack ovanpå den gamla slitna lacken, lacken mattades ned med 000 stålull och handpolerades med en torr trasa. På den här kändes det helt rätt med vita Gallalith oskårade strängpinnar. Gitarrbandsknoppen flyttades från spetsen av halsfoten till sidan.

Den var mycket trevlig att spela på. Lite stor förstås, men visst låter den som en GammelGura trots plywood i sarg och botten 🙂

Jag har på kort tid gjort GammelGura av två stycken Levin 1938. Jag har svårt att skilja ut vilka bilder jag tagit, de var i princip likadana. Den jag själv köpt på en auktion, som var den första att bli klar, har jag redan skrivit om här. Gemensamt för båda var att de hade greppbrädor i finaste rosewood med felaktigt placerade band. Det första fick den vanliga ladder bracingen, den andra fick en X-ribbning på begäran av kunden.

Den andra var den gitarr som hittats i ett soprum och den var i riktigt dåligt skick med en jättelik spricka i locket.

När greppbrädan var lös blöttes locket upp över natten innan den stora sprickan kunde fyllas igen med en sticka och varmt hudlim.

Halsklossen var rejält sprucken och förstärkningar limmades på toppen och bakkanten. En större spricka i sargen limmades också. Den här förenklade X-ribbningen är min första med scalloperade ribbor i X:et.

Den tredje ribban i botten fick bli platt, både locket och botten var för tjocka och tunnades till strax under 3 mm.

Botten limmades på som vanligt i min jigg. Det är alltid besvärligt att få lös etiketten, men det går med tålamod, värme, vatten och ett vasst rakblad.

Jag tog aldrig bilder på den färdiga gitarren, men den såg ut som den första. Båda blev väldigt bra! För min personliga smak gillade jag den med ladder bracing snäppet bättre.

Ett gammalt samvete från 2019 blev klar och levererad till sin ägare i USA under 2023. Bland annat Covid kom emellan. Det handlar om en väldigt fin Carlstedt tillverkad i USA av den svenska invandraren. Jag har haft några Carlstedt i lokalen tidigare, men då i bättre skick. De två övriga skriver jag om här och här.

En sak som sticker ut på denna är att den hade inristat ”CF Martin” på baksidan av huvudet! Ett uppenbart och klumpigt försök till förfalskning. Så här såg den ut när den kom.

Locket var i dåligt skick med missfärgningar och sprickor. Stallet saknades. Botten, sida och hals i rödbetsad mahogny.

Greppbrädan var i eboniserat trä med samma konsistens som hårdbröd. Det enda man kan göra med såna är att spetta lös den i tusen bitar med vassa stämjärn och knivar! En ny greppbräda i ebenholts tillverkades och inläggningarna från originalbrädan flyttades över. Ett nytt stall tillverkades i finaste rosewood med hjälp av gamla bilder på andra Carlstedt. Bindningen runt botten saknades också och fick ersättas med en list i plast. Stämskruvarna var utbytta och ersattes med Stewmac’s Golden Age stämskruvar. Locket fick rensas på lack och färgas med svag gulorange bets, den som jag tillverkar genom att låta färgen i teakspån dras ut i sprit. Hela gitarren fick ett varv spritlack, locket några varv extra.

Jag hade gjort halva jobbet innan Covid, så det gick rätt snabbt att göra den klar. Den var riktigt trevlig att spela på när den blev färdig, lite ”större” ljud än på en vanlig liten parlor. Kunden i USA kom på besök i Sverige och kunde hämta ut den här och även GG151, en Supertone gitarr, som inte heller den hade kunnat levereras. Väl hemma i USA skrev han i ett mail

”FWIW, the Carlstedt and larger-size airplane Lindbergh remain an absolute REVELATION to me, and I haven’t touched any of my other beloved guitars since. You have ruined me as a collector!! They are my holy grail!!”

Man kan nog säga att han är mer än nöjd med de två!