Jag är inte van att ha en deadline, men den här skulle hämtas i lokalen inom en vecka. Då jag bara var halvvägs fick jag jobba även över helgen för att hinna få den klar.

Det är inte ofta man ser en Europeisk parlor med solid rosewood i botten och sida, det är nog faktiskt den första jag jobbat med. Även greppbrädan var i rosewood. Amerikanska parlor gitarrer från förra sekelskiftet har ofta rosewood i botten och sida och även mahogny i halsen, de träslagen var dyrbara i Europa. Halsen och stallet på den här var i svartmålad lönn som de brukar vara i en Europeisk parlor. Samma pampiga rosett har jag sett på andra liknande gitarrer. Påkostad med massor av pärlemor. Locket i Europeisk gran var också bättre än normalt, den hade ingen eller väldigt liten run-out, dvs fibrerna följde samma vinkel som lockets yta.

Stämskruvarna var ovanligt bra och hade en skruv i kuggen, vilket är väldigt sällsynt på Europeiska parlor gitarrer.

Den hade snyggats till vid något tillfälle där lacken på botten och sida hade rensats och hela gitarren hade fått ett relativt tjockt och blankt skikt av shellac. Jag lät shellacken vara kvar på locket, förutom på rosetten, botten och sidan rensades med rödsprit och fick några varv spritlack istället. Det gav mer skjuts åt färgen på det vackra träet. Locket hade några hårfina torksprickor som gick bra att limma ihop med varmt hudlim. Som vanligt med rosewood, hade även botten flera långa, genomgående och hårfina sprickor. De limmades och förstärktes på insidan med laglister i mahogny. Botten hade också en list i rosewood runtom och en fin dekorlist i lönn mellan bottenhalvorna.

Stallet i svartmålad lönn ersattes med en replika i rosewood. De små dekorationerna på mustaschspetsarna fick dock vara kvar i original. Den tunna och platta greppbrädan ersattes med en ny och tjockare rosewoodbräda med 16″ radius.

Med tanke på stämskruvarna och det ovanliga virket tror jag att den är lite senare och tillverkad nånstans mellan 1920 till 1925. Antagligen med lite inspiration av amerikanska parlor gitarrer.

Det största problemet var trälisten runt botten. Ska man rädda originalet måste botten sågas lös strax under listen. Jag valde att skrota listen och tillverka en ny list istället, att passa in en krympt och sprucken botten mot sidorna är inte bra. Med en ny list runtom kunde jag limma om botten utan att bygga in spänningar genom att göra den nya listen lite bredare. Det blir förstås en hel del merjobb med den lösningen.

Med botten av kunde jag konstatera att ribbningen inte var den bästa. Ribban vid stallet var placerad bakom själva stallet, vilket gör området framför stallet svagt. Locket hade trots det klarat sig bra utan alltför stor deformation. Stallplattan var i gran utan förstärkningar runt pinnhålen, vilket är trevligt men fungerar bara för nylonsträngar. Granplattan var inte söndertrasad, jag tror den mest varit uppsträngad med sen- eller nylonsträngar eller stålsträngar som inte varit spända. Ribborna i lock och botten var inte lika klumpiga som de brukar, locket hade tunna plattor i lönn som förstärkning runt ljudhålet.

Locket väl tjockt, jag sandade av ca en halv mm till 3 mm. Botten var ca 2,6 mm tjockt och behövde inte tunnas. Jag var lite osäker på om det var valnöt eller rosewood innan jag plockade isär den, men botten var både tung och hård och utan tvivel rosewood.

Alla ribbor byttes ut i vanlig ordning. Halsen fick sin kolfiberstav, den här gången med en extra stark förstärkning av halsfoten. Min nya version av min jigg för att sanda radius i greppbrädan fungerade mycket bra, med min nya bandsåg kunde jag enkelt skära till ett nytt mustachstall. Jag kapade också till bindningen till botten med bandsågen. Bra med bra verktyg!

För att ha någonting att limma botten minus original-listen mot, skarvade jag på en extra kerfing runt botten. Jag använde lindträ från ett gammal jalusi, ett väldigt praktiskt material då den inte behöver böjas med värme. Det räcker att blöta listen så den blir formbar. Botten limmades med små distanser i plast runtom mellan botten och sidotvingarna för att ge plats för bindningen. Kanten frästes rent runtom och en dekorlist och en rosewoodlist formad med värme limmades in med varmt hudlim. Den speciella bindningen runt botten tog ca två dagar extra att få på plats. Att rensa botten och sida från den sega shellacken tog också en hel del tid. Det var en lite mer krävande konvertering än vanligt, trots att skicket var bra.

Ingen K&K mick monterades, men i övrigt fick den alla finesser. Den här gitarren hade aldrig intonerat bra, när jag mätte upp intoneringen för att placera banden på greppbrädan, hamnade 12:e bandet flera mm från kroppen och inte precis på kanten som den brukar. Greppbrädan fick fyra nya och mindre pärlemordottar monterade, originalen var mjölkvita snarare än glänsande. Med klar spritlack på rosetten, som inte mattades ned med stålull, blänker de pärlemorinläggningarna desto mer!

Jag har tagit mig tid och kommit fram till ett bättre sätt att limma in halsen än tidigare med min halslimningsjigg. Helt kort är jag mer noga än innan att verkligen passa in halsen rätt. Tillräckligt bra duger inte, bara perfektion! Jag siktar också 1 mm lägre än tidigare mot stallets översida för att kompensera för den lilla böjning halsen får med uppspända strängar, det material som sandas bort för att ge greppbrädan en relief och för kroningen av banden. Med de nya metoderna ska det mycket till innan jag måste limma om halsen en gång till. Ta i trä.

Intonering av gitarren gick som den skulle, den nya mekaniska stroboskopstämmaren är mer precis än den gamla digitala. Stallbenet behövde inte vara tjockare än ca 4 mm på den här och översadeln behövde bara små korrektioner för bästa intonering. Halsen målades med ett par varv svart spritlack och greppbrädan fick sidodottar i 2 mm pärlemor. Stämskruvarna fick inga bussningar då hålen i stolparna var placerade för nära kanterna. En bussning hade täckt för halva hålet. De gamla stämskruvarna fungerade bra.

Ett Ortega 3/4 case köptes in från Thomann, ett bra case för små kurviga parlor gitarrer som den här.

Det är en mycket vacker gitarr och kunden som hämtade den i lokalen är väldigt nöjd med den 🙂

Med stallet och stallplattan limmade och klara, inklusive pluggar och knappar, är nästa steg att montera strängpinnarna. Jag använder nya solida strängpinnar i ebenholts där jag borrat in 4 mm pärlemor dottar. De liknar de handgjorda originalen, men alla är perfekt formade och man behöver inte hålla reda på i vilka hål strängpinnarna ska sitta för bästa passning.

Pinnhålen behöver förstoras och brotschas upp och skåror filas ut i stallet för strängarna. Att använda skårade stallpinnarna är enkelt, men det är inte bästa lösningen. Med skårade strängpinnar finns det stor risk att stallplattan och/eller strängpinnarna nöts sönder med tiden.

För att göra jobbat använder jag min Proxxon för att snabbt fräsa upp en början till en djup skåra för det tre tjockaste strängarna. Finliret görs  sen med en liten såg och några runda nålfilar. Jag har gjort i ordning ett set med avkapade Newtone Heritage 0,12 strängar som jag använder som mall för skåran i stallet.

Hålen brotschas till samma koniska form som strängpinnarna.

Hålkanterna fasas av med ett speciellt verktyg.

Med hjälp av min Proxxon, minisågen och filar ser jag till att strängen och strängpinnen sitter lagom hårt.

Strängkulorna ligger fint ovanpå stallplattan som de ska.

Gamla Europeiska parlor gitarrer hade ingen standard på avståndet mellan stolparna. De satt oftast tätare än på moderna stämskruvar, som har samma mått som de amerikanska hade redan i slutet av 1800-talet. Efter andra världskriget, eller i alla fall under 1950-talet, blev de amerikanska måtten standard i hela världen. Gamla stämskruvar är sällan lika bra som nya, även om de kan fungera riktigt bra på ett skårat huvud om kuggen är placerad bakom snäckan. När strängarna spänns trycks kuggen mot snäckan och stämskruven blir mindre glapp.  I mitten av 1920-talet, när man började göra platta huvuden, vände man ordningen på kuggen och snäckan. Med ett platt huvud  och snäckan ovanför kuggen blir stämskruven mindre glapp, med ett skårat huvud dras de isär. Gamla stämskruvar från ca 1900 eller tidigare är rejälare och fungerar oftast bättre än stämskruvarna från 1920-talet.

Oftast byts de gamla stämskruvarna ut till nya på en GammelGura, de kan vara sönder eller för glappa. Det första man måste göra är att plugga de gamla hålen och borra upp nya. Eftersom gamla gitarrer är handgjorda kan man inte mäta sig fram till placeringen av de nya hålen. Man får förlita sig på ögonmåttet och göra det man kan för att placera stämskruvarna mitt emot varandra. Enklast är att lägga båda de två nya stämskruvarna ovanpå huvudet och markera positionen för den mittersta stolpen på en bit tejp.

Jag använder en mycket bra jigg för att enkelt borra de nya hålen. Med en lampa kan jag se markeringen genom jiggen.

Stewmac’s Golden Age stämskruvar har en bricka som sticker ut på undersidan runt stolpen, för att kunna dra fast plåten tätt mot träet fasas kanten på hålet av.

Jag brukar alltid förstärka hålen med bussningar i metall. Dels för att ge änden av strängen en maximalt hård infästning, men mest för att inte strängen ska äta sig in i träet. Det ser också snyggt ut! För att göra det måste hålen göras större. En jigg för platt huvud har fått hålen utborrade till 7,1 mm. Innan bussningarna limmas in passar jag på att måla huvudet med svart spritlack.

Bussningarna limmas på plats med fisklim. Några bussningar måste kapas då mittstolpen i huvudet är smalare än två bussningar mot varandra. Jag använder en liten fin Knipex tång för att pressa in bussningarna, fördelen med den är att käftarna alltid är parallella.

De  yttre bussningarna behöver inte kapas. En metallstång används för att förenkla monteringen.

Alla skruvhål från den gamla stämskruven fylls i med tandpetare och superlim. Nya hål görs med hjälp av en syl (en gammal ishackare!) och en behändig 2 mm vrickborr.

Stämskruvarna monterade och fungerande.

Nu när alla gitarrer lagats, fått ribbor i lock och botten samt en kolfiberstav, jobbar jag mest med två i taget till dess de blir klara. Först ut är de två som hade en trälist runt botten. Båda får ny rosewood i greppbräda och stall.

GG187 Europeisk *bling* parlor, ca 1920
Dessutom är det en nykomling i batchen, nummer 4 i väntrummet. Den betalades i förväg för ett år sedan och jag känner mig skyldig att få den klar. Den är nästan i samma läge som de övriga, men behöver en kolfiberstav.

Det finns några mindre jobb att göra med kroppen som inte alltid behövs. I den här batchen hade två bottnar en infräst list i trä runt botten. En sån list går oftast inte att rädda om inte botten sågas lös. Jag lossade botten genom att ta skrota listen istället för att senare ersätta den med en ny i samma trä.

Ett problem är att den botten som blir kvar inte har en kerfing att limma mot utan list då listen är ungefär lika bred som den smala original kerfingen. Min lösning är att bygga på kerfingen med ytterligare en tunn bit trä runtom. För det använder jag lind från ett gammalt jalusi som kapats till och tunnats ut till lagom tjocklek och höjd. En fördel är att lind är formbart när den dränkts in med hett vatten från kranen. Genom att först klämma fast den med tvingar utan lim och låta torka fastnar de i rätt form och kan sen enkelt limmas med varmt hudlim.

Den andra gitarren i batchen med trälist runt botten fick samma behandling.

Ett annat moment som alltid återkommer är att fylla i de gamla strängpinnhålen i locket. Jag har tillverkat en hög med 6 mm runda passbitar i liggande gran som limmas med varmt hudlim och kläms fast med en tving.

Ett av de större jobben är att limma de nya ribborna i locket.  Jag använder originalstallet och hålen för strängpinnarna för att placera stallplattan i gran och alla ribbor med den som utgångspunkt. Först mäts och grovformas alla plattor och ribbor och provmonteras löst.

Stallplattan limmas ihop först, jag använder en underskattad billig hyvel med rakblad för att forma stallplattans tre delar. Jag hyvlar med ett grovt sandpapper som underlag för att hålla fast träbiten. Det mesta i locket limmas sen i pass ett i min monterbara go-bar. Limningen sker i två pass då det noga med passningen mellan  A-frame ribborna och den övre tvärribban och plattan under.

Allt i locket limmas utom den översta tvärribban. Jag passar in den, men väntar med att limma den till senare innan botten limmas då jag kan testa halsvinkeln. Med rätt radius under ribban behövs ingen kil under greppbrädan på locket för en rak greppbräda.

Den stora Levinen får en X-ribbning. Det tar längre tid att göra en X-ribbning då den är mer komplex. Det svåraste är kryssfogen mellan de två längsta ribborna, det går bättre för varje gång! Även den här limningen sker i två pass.

Nu har alla bottnar och lock fått sina ribbor och jag kan montera ned go-bar jiggen igen.

Efter att ha kapat ett par ribbämnen 1 mm för kort i pågående batch blev jag lite sur. Det tog väl en kvart att hitta på och tillverka ett smidigt verktyg för att inte göra om samma fel igen! Problemet är att måtta de nya ribborna inuti locket med sidorna på plats. Jag brukade mäta överst på sidorna, men ibland stämmer inte formen exakt på lock och botten och kerfingen i lock och botten kan  vara olika bred.

Lösningen blev en “trollstav” gjord av ett kolfiberrör och en rundstav i björk som passar precis i röret med lagom passning för att sitta fast, men ändå gå att skjuta in och ut. Både kolfiberröret och rundstaven sandas till en spets i ändarna.

Med staven är det väldigt lätt att mäta längden på den nya ribban från insidan på sidorna eftersom jag vill sticka in ribbans ändar under kerfingen när den limmas. Röret och björkstaven kapades lagom långa, björkstaven lite längre så att den inte kan försvinna in i kolfiberröret.

Med staven är det sen lätt att kapa till ett ribbämne. Det visade sig också väldigt praktiskt att ha ett exakt mått när jag ska välja ut ett ribbämne ur högen med olika längder!

Ingen risk längre att ribbor blir för korta 🙂

När sprickor i lock (och botten) närmar sig 1 mm eller mer måste man fylla i med en sticka. Att försöka pressa ihop locket för att limma fungerar bara ett tag, den inbyggda spänningen gör att en ny spricka öppnar sig förr eller senare. För det mesta inte i limningen utan strax bredvid. När man fyller i en spricka är det en stor fördel om stickan har samma färg som locket eller botten. Jag köpte ett antal utbytta lock från gamla parlor gitarrer, jag har också skrotat några egna hopplösa fall. Med en skarp skalpell och en stållinjal kan jag skära fram en tunn triangelformad sticka  med den gamla lacken kvar på den breda sidan.

En av gitarrerna i batchen hade två bredare sprickor i locket att fylla i. Redan färdigskurna stickor plockades fram. Den första stickan gick av, men de två bitarna gick bra att passa ihop vid limningen.

För att stickan ska passa i sprickan förstoras och jämnas den ut med en liten avbruten metallsåg och en trekantig fil. Stickan och sprickan filas så de nästa passar mot varandra, sen trycks den mjuka granen ihop stenhårt mellan mothåll med tvingar när stickan limmas med varmt hudlim. Limmet fungerar lite som en olja och stickan kan glida in i sprickan när man pressar på med tvingarna. Jag använder tjockt plexiglas som mothåll och gladpack för att inte limma mothållet mot locket.

Efter att har torkat över natten i press är stickan i jämnhöjd med ytan på locket och har redan rätt färg från den gamla lacken. Senare kommer jag att använda bets för att dölja lagningen ändå bättre. Med stickorna på plats minskas spänningen i locket och risken för nya torksprickor är minimal.

Nästa steg är att ta hand om kroppen på gitarrerna i batchen. En del spricklagning behöver fortfarande göras, men jag börjar med att tunna locket. Botten kan tunnas i valsputsen, men inte locket som sitter ihop med sidorna. Den tunnas istället inifrån med diverse små hyvlar, knivar att skrapa med och en liten “slipmus” med grovt sandpapper. Det här är en av de stökigare momenten i en renovering. Det bli en hel del damm och spån, förutom en ansiktsmasken har jag en luftrenare och ett punktutsug för att slippa andas in en massa trädamm.

Båda Levin gitarrerna hade ett ca 4 mm tjockt lock, de övriga hade lock som var närmare de 3 mm som är en bra tjocklek på ett lock.

Det började inte bra, min gamla Black&Decker slipmus gick sönder och jag fick köpa en ny på Jula. Det var bra, visade det sig, då den nya var hälften så högljudd som den gamla. Det behövdes ändå både ansiktsmask, hörselskydd och förstoringsglaset i pannan plus mina egna glasögon förutom ett par tjocka läderhandskar för att minska vibrationen från slipmusen när jag jobbade.

Hela botten sandas för att ge en jämn och färsk limyta för ribborna, men locket ovanför ljudhålet behöver inte tunnas mer än så. Bara locket nedanför ljudhålet tunnas till 2,8-3 mm, För att hålla koll på tjockleken använder jag en mycket bra digital tjockleksmätare. En magnetisk stålkula på framsidan av locket mäter tjockleken mellan kulan och givaren på insidan locket, måttet syns på en digital display. Den har jag haft stor nytta av genom åren.

På golvet hamnar en massa onödigt tonträ, gitarrerna blir lättare och låter bättre när de är färdiga 🙂

Halsarna har fått sina kolfiberstavar och snyggats till. Nu med en starkare förstärkning av halsfoten.

Efter kolfiberstaven i halsen och allmän lagning av alla bottnar är det dags att tillverka bottenribbor och limma dom på plats.

Ribbor väljs ut och kapas till från lagret av redan formade ribbämnen. Det är rektangulära och kvartssågade granribbor, ca 8 x 15 mm, i varierande längd. Jag jobbar med en botten i taget och ger först ribborna en 20″ radius med hjälp av en jigg köpt av LMI. Först ger jag ribbämnet en grovt tillyxad form med hjälp av en hyvel, sedan sandas den till rätt form i jiggen. En nyhet i den här batchen är att jag använder en skrapa för att jämna till den grova ytan från 80 sandpapperet i jiggen, en finare yta gör att det varma hudlimmet fäster bättre.

Eftersom ribborna i botten är raka och enkla är de lätta att triangulera i min praktiska hyveljigg. De två inläggen i jiggen har precis den lutning som behövs för att kunna hyvla båda sidorna av ribbämnet till en perfekt triangel.

Jag är lite OCD med placeringen av bottenribborna, det ska vara rakt och snyggt! Egentligen spelar det nog ingen roll, eller är t.om. bättre, om det är lite charmigt snett… Med en markerad centerlinje i botten använder jag en vinkelhake för att får ribborna rakt.

Jag behöver inte min go-bar för att limma botten då ribborna är raka och enkla. Istället använder jag min gamla metod med ett mothåll med samma 20″ radius som undersidan på ribban. Tredje ribban är tunn och bred för att göra botten mer flexibel och limmas mot en sticka med negativ 20″ radius. De övriga ribborna limmas med mina speciella mothåll i aluminium som passar mot de triangulära ribborna.

Vid limningen värms hela botten upp med en värmepistol satt till 300 grader och en värmelampa (det röda ljuset). Dels för att dra ihop träet i botten maximalt för att minska risken för torksprickor, dels för att ge det varma hudlimmet längre öppentid. Trätvingarna är perfekta för ändamålet. Jag använder en tunn trasa doppad i vatten, en spatel och en grov pensel för att snabbt ta bort det överflödiga limmet.

Jag har tillräckligt med mothåll och tvingar för två bottnar. En fördel med den här metoden är att botten under limning blir ett paket som är lätt att flytta ur vägen för nästa. När den andra botten är färdiglimmad kan jag sen lossa alla tvingarna på den första då det varma hudlimmet stelnar snabbt. Efter ca en halvtimme håller en fog ihop som inte är satt under spänning och limmad med varmt hudlim. En av MÅNGA fördelar med varmt hudlim.

Här är alla bottnar i batchen limmade och de utstickande ribborna kapade jäms med kanten av botten.

Jag har skrivit en lång artikel om mina innovationer och renoveringar av gamla parlor gitarrer i största allmänhet, som ska publiceras decembernumret av American Lutherie. Det är mycket mer jobb än man kan tro att göra en artikel som den här, speciellt som den är skriven på engelska. Men visst blir det kul att se resultatet i den färdiga tidningen! Jag har fått hjälp av redaktören och min kund i USA, David Gill, att trolla bort svengelskan. Det blir en massa bilder också (81 om jag räknat rätt) på 16 sidor där jag avslöjar alla mina hemligheter 🙂

Min förhoppning är att ge inspiration till andra att testa en stallplatta i gran, pluggar, segmenterat stallben och översadelintonering.

Tidningen är en medlemstidning för Guild of American Luthiers, är man medlem får man 4 nummer med 76 sidor i amerikanskt A4 format  i färg. Här finns artiklar om det mesta som handlar om att bygga gitarrer, det brukar finnas små guldkorn i varje nummer. I alla fall alltid roande läsning för en gitarrnörd som jag.