Det är alltid lika kul med ett nytt gäng gitarrer, ingen är den andra lik! Som vanligt är det en blandad kompott av Europeiska parlor gitarrer och några Levin. De som sticker ut den här gången är en stor Levin modell 180 med banjoskruvar som ska konverteras från flytande till fast stall, och en Europeisk parlor med solid rosewood i botten och sida.

GG182 Levin 180

Det här är inte en parlor utan tvärtom en rätt stor gitarr med bred sarg. Just det här exemplaret kan man också säga var mer sargad än normalt!  Celluloidbindningen runt både lock och botten aningen saknades eller var i dåligt skick. Locket hade fått en smäll på ena sidan, sargen hade tryckts ut på ett ställe av en av ribborna. Lönnbotten, tillverkad av ett enda stycke trä, var i dåligt skick med tre rejäla sprickor som limmats ihop hjälpligt med Karlssons klister (som det verkar).

En av banjostämskruvarna fattades. Vi fick tag på en liknande på eBay, den är lite längre men jag ska försöka meka lite med den. Stränghållaren såldes och den ska få ett fast stall, ska bli spännande att höra hur den låter när den är klar.

GG183 Levin parlor

En trevlig och ovanligt mörkt färgad Levin från 1917. Då locket var extremt tjockt, 4,2 mm, fanns det inga sprickor i locket. Efter isärtagningen kunde jag se att även sargen var tjockare än vanligt, men också ojämnt tjock mellan ca 2 och 3 mm. Botten var däremot tunn och ca 2,5-2,7 mm, även den utan sprickor. Halsen är i grönfärgad poppel, mitt favorit-trä i Levin parlor gitarrer då det lätta och klangfulla (men mjuka) virket kommer att få all den styvhet den saknar från kolfiberstaven.

Halsfoten hade ett skruvhål längst ned som fyllts i med träpasta (ingen skruv).

Jag tror att Levin under en period experimenterade med 4 mm lock (och kanske tjockare sarg) för att de skulle hålla bättre. Jag har stött på liknande förut. Problemet är att det tjocka locket INTE låter bra hur man än gör, så jag får jobba hårt med lilla hyveln invändigt.

GG184 Europeisk rosewood parlor, ca 1920

Här har vi nåt så ovanligt som en Europeisk parlor gitarr med solid rosewood i botten och sida. Rosewood ser man sällan i kroppen på gamla Europeiska parlor gitarrer, och då oftast i form av ett fanér.

Den här har renoverats tidigare och lackats på med spritlack efter att man sandat bort den gamla lacken. Inte idealiskt, men man har inte tunnat ut lock och botten alltför mycket och det har gått några årtionden sedan renoveringen gjordes. Trälisten runt botten var dock lite väl avrundad i kanten. Locket har några sprickor, botten var i sämre skick med fyra rejäla sprickor rakt igenom botten. Sprickorna i botten är typiskt nog för rosewood “bookmatched” på exakt samma ställe spegelvänt runt mittfogen.

Den koniska halsfoten hade spruckit och en träskruv dolde sig under pärlemordotten på 12:e bandet. Gitarren är välgjord, vilket matchar det dyra virket.

GG184 Europeisk, ca 1910

Den här gillar jag lite extra mycket på grund av den coola patinan och de extra snygga pärlemorinläggningarna i rosetten. Ett välspelat exemplar med sliten och fnöskig spritlack. Trots den slitna lacken är den i bra originalskick, locket hade några mindre sprickor men botten var hel.

Stallet var nedhyvlat till nästan ingenting. Även den här hade en bottenlist i trä. Man kan i stort sett aldrig lossa en sån list hel, så det får bli en ny trälist.

GG185 Meinel & Herold, 1930-tal

Jag saknar en lokalgitarr, den förra såldes till en kund som var villig att betala för den. Behöver tillverka en ny att hänga upp för provspelning. Därför plockade jag fram ett extra svårsålt objekt ur en av kartongerna. Ett lock med inristade initialer och annat vill ingen ha. Eftersom den är av senare årsmodell är den lite större och jag tror den kommer att låta bra. Den är lätt byggd med en tunn hals.

Inga större sprickor i locket, men botten hade en rejäl spricka på över halva längden av botten.

Den har en Meinel & Herold etikett inuti, etiketter börjar dyka upp på 1930-talet. Den modernare halsfoten är också ett tecken på att den är nyare. Meinel & Herold var en stor instrumentgrossist av alla möjliga instrument i Klingenthal, Tyskland. De var verksamma från 1893-1973.

Jag brukar sällan ta bilder på vanliga renoveringar, men den här var ovanlig. Det handlar om en Tysk lutgitarr från ca mitten av 1920-talet. Då var det inne med fantasifullt formade och snidade gitarrer i gammal stil som antagligen passade bra för dåtiden trubadurer och musik.

Den här hade rund mandolinbotten, renässansband på locket, bar frets och scalloperad bräda samt ett fiolliknande snidat huvud med lösa stämskruvar. Och inte minst ett ornamenterat ljudhål skuret direkt i lockets gran. Den var ospelbar med ca 5 mm stränghöjd, ett lock som inte var helt plant med två rejäla sprickor bakom stallet och ett stall som var på god väg att dras sönder av nylonsträngarna. Stallet hade dessutom limmats om och området runt stallet var misshandlat. En utmaning!

Eftersom det inte fanns ett ljudhål att jobba genom och ingen botten att plocka av, fanns det bara en sak att göra. Att plocka lös locket. Locket hade en bred dekorlist runtom, längst in en 1 mm bred vit celluloidlist följt av en 1 mm bred rosewoodlist och en ytterst ännu en 2 mm bred vit celluloidlist. Det visade sig att tjockleken på listerna (som hade frästs in efter locket limmats på plats) nästan var lika tjocka som själva granlocket. Det gick att lossa de två vita celluloidlisterna med rakblad och sprättkniv, men rosewood listen i mitten fick skrotas.

Med locket av kunde jag konstatera att själva skutan var solid, jag behövde inte reparera någonting i själva kroppen. Locket behövde däremot nya ribbor och en stallplatta som den saknade. Sprickorna limmades ihop först av allt. Efter lite funderande insåg jag att det var bäst att limma bindningen runtom på locket och inte vänta sen locket limmats på plats. Med listerna på plats blir det enkelt att passa in locket mot sargen. Det är någonting jag inte gjort förut och jag fick hitta på en lösning.

Det jag gjorde var att limma de tre listerna i omgångar, roswoodlisten fick bli 1,5 mm för att göra det krympta locket bredare. För att skydda lacken på locket tejpade jag först på en tunn låghäftande plasttejp ovanpå locket. Den här tejpen lossnar väldigt lätt när den värms med en värmepistol och inte ens den känsligaste lack följer med. Jag kunde sen fästa tejp ovanpå den låghäftande för att kunna dra åt ordentligt och limma listerna utan att skada lacken. Locket fick ett gäng tejpbitar runt om, locket vändes sen och lades på en platta. Listerna limmades med ett vattenfast universallim. För att se till att listerna kom ned i jämnhöjd med locket översida användes sen tvingar och mothåll med mjukt gummi runt om.

Den innersta vita celluloidlisten limmas.

Rosewoodlisten limmas i pass två.

Slutligen limmas den yttersta celluloidlisten.

Det visade sig att halsen fortsatte i en tapp in i halsklossen. För att rikta om halsen lossades tappen från lim och en kil slogs in under den för att tvinga halsen till ett bättre läge med mindre vinkel till locket. Det gick bra även om man kunde se en liten spricka på andra sidan där halsen var fäst i botten. Locket fick tre nya ladder bracing ribbor på samma plats som originalen, men jag lade också till en A-frame runt ljudhålet och en patenterad stallplatta i gran för att göra locket starkare.

Stallet var extremt felkonstruerat, den var mindre än 2 mm tjock runt strängpinnhålen! Den främre och tjockare delen med ett dike för ett stallben var böjd. Att göra en replika skulle varit massor av jobb då den var snidad som allt annat på gitarren, istället limmade jag på en 3 mm tjock rosewoodplatta under stallet. Dessutom förlängde jag stallet på framsidan med ännu en bit rosewood som limmades med varmt hudlim mot plattan och framsidan på originalstallet. Stewmacs praktiska fästskruvar gjorde det lätt att limma stallet på rätt ställe. Området runt stallet rensades från smuts och “Karlssons klister”, men det fanns fortfarande bestående skador från tidigare reparationer.

Nästa problem var att limma locket mot en rund botten, inga tvinga kunde användas som man brukar. Efter lite funderande och testande blev det en jigg med hjälp av tejp och ett spännband. På samma sätt som tidigare skyddades lacken med låghäftande tejp medan dubbla kraftigare tejpar användes för att dra fast locket som limmades med fisklim. Skålen behövde också tryckas ihop på längden, men det gick bra med spännbandet. Det 1 mm bredare locket med hjälp av den bredare rosewoodlisten passade bra.

Värmepistolen och “rakblad” i plast gjorde det enkelt att lossa all tejp. Den tunna gula låghäftande tejpen fäster nästan inte alls när den värms ordentligt.

Men det var inte slutet på problemen med den runda botten och avsaknaden av ljudhål. En annan jigg fick hittas på när diket för stallbenet skulle fräsas.  Även här använde jag tejp och ett spännband för att hålla fast fräsjiggen.

Längst ned i det frästa diket dök det upp maskhål som fylldes i med rosewood damm och superlim. Först nu upptäckte jag att stränghålet till b strängen var väldigt felplacerad! När jag strängade upp med solida strängpinnar sågade jag skåran för strängen så nära G-strängens hål jag kunde. Det funkade.

Jag hade lite tur med halsvinkeln och jag fick en hel det stallben kvar att justera med rätt stränghöjd. Intoneringen var knepig då bara de 9 banden i halsen gick att lita på, de band som satt på locket var lägre än de i halsen. Halsen var bandad med rektangulära bar frets och greppbrädan scalloperad mellan banden. Halsen var spikrak, bar frets gör halsen väldigt styv och de fungerar lika bra eller bättre än en dragstång. En gammal teknik som fungerar.

Hela gitarren fick ett varv spritlack, lacken på locket gavs lite färg också för att dämpa skadorna runt stallet. Stämskruvarna rengjordes och smörjdes och nylonsträngar strängades på. Efter vibrering i tre dygn låter den riktigt bra, men jag kommer aldrig att gilla den runda botten. Gitarren är hal som en tvål!

Den sista i föregående batch är klar sedan länge och redan levererad. Har släpat efter med redovisningen, men bättre sent än aldrig.

Gitarren, som var en Europeisk parlor från ca 1910, var i bra skick och utan sprickor. Fin lönn i botten och sida, även halsen var i svartmålad lönn. Botten var i ett stycke. Rosewood i greppbräda. Det enda större felet var en rejäl spricka i huvudet som var till hälften lös vid infästningen till halsen. Den hade hängt ospelbar i många år på en vägg med för hög stränghöjd.

En orsak till det relativt fina skicket var en tidigare renovering 1983, jag har lite svårt att läsa vad som står på etiketten. Renoveringen hade gjort med rätt lim och lack, möjligen hade den rensats på originallacken men helt klart fått ett par varv ny spritlack. Stämskruvarna verkade vara i bra skick, men det visade sig att stämskruven för G strängen kuggade över, så de ersattes med nya. Stallet var smalt och inte riktigt ett pyramidstall och nästan jämntjock över hela längden.

Gitarren plockades isär utan problem. Kunden ville ha ebenholts i en greppbräda med 16″ radius istället för den platta originalbrädan. Jag tillverkade också ett nytt pyramidstall i ebenholts som gjordes lite bredare än originalet för att få plats med ett intonerat stallben.

Locket hade bra tjocklek, men botten var tjockare än den behövde vara. För att sanda ned den till strax under 3 mm fick jag offra lagningsetiketten. Trots att botten hade en kupad form gick det bra att slipa i min vakuumjigg efter att ha fuktat upp botten på insidan så den låg platt mot jiggen.

Alla ribbor i lock och botten byttes ut. Av nån anledning tog jag inga bilder på jobbet med ribbor och hoplimningen, men den fick den vanliga ribbningen i lock och botten och dessutom en monterad K&K mick. Det jag har är en bild på den med allting limmat och innan jag gjorde den sista justeringen och lackningen.

Det var ett tag sen jag jobbade med ebenholts och jag hade förträngt hur svårjobbat det är att montera band jämfört med en greppbräda i rosewood. När jag slipar in greppbrädan till en liten relief brukar jag ha banden löst monterade för att få rätt styvhet med uppspända strängar. Med ebenholts får man alltid små splintar från de små “diamanterna” på bandets tang som lossnar hur försiktig man än är att lossa banden. Skårorna får inte heller vara för grunda då ebenholts är så mycket hårdare än rosewood och banden kan inte tvingas på plats som med rosewood. Splintar går alltid att fixa med slipdamm och superlim, men det tar tid och är jobbigt! För att slippa allt sånt extra jobb i fortsättningen har jag nu tillverkat “band” i form av små plaststickor med rätt tjocklek och radius att fylla i skårorna med istället för de riktiga banden. De banden går att lossa utan problem även på en ebenholts bräda.

Återigen missade jag lite i halsinfästningen och fick ett för högt stallben. Det innebar att jag fick lossa alla banden en gång till, med fler splintar, för att slipa greppbrädan tunnare längst ned. Inget större problem då greppbrädan var ca 6 mm tjock och ca 1 mm behövde slipas ned. Allt blev bra till slut.

Jag har också ändrat taktik med halsinfästningen efter den här och nu siktar jag på att greppbrädans förlängning UTAN band ska hamna ovanpå stallet. Då vinner jag 1 mm extra höjd på stallbenet som annars oftast blivit lite för lågt. Det försvinner höjd när jag slipar in reliefen i greppbrädan och när halsen sätter sig. Det är mycket bättre att stallbenet blir 1 mm för högt än för lågt, som det blev på den här, det går att fixa utan att limma om halsen. Det återstår att se om det är rätt väg att gå, att träffa rätt på stallbenets höjd är helt klart det svåraste momentet, kanske det enda som man inte kan styra helt och hållet hur noga man än är.

Gitarren fick ett genomskinligt plektrumskydd och pärlemordottar från den gamla greppbrädan monterade. Sprickan i huvudet limmades med varmt hudlim, en rundstav i björk borrades in och limmades också för att göra sprickan stabil. Lagningen doldes under den fina svarta spritlacken som gömmer alla lagningar 🙂

Slutresultatet blev bra och det är ju det viktigaste. Med segmenterat stallben, pluggar och översadelintonering och uttunnad botten lät den väldigt bra. Justeringen av intoneringen blev störst vid översadeln och stallbenet kunde göra tunnare än vanligt. Kunden hämtade den i lokalen och blev överlycklig, själv var jag också nöjd med resultatet.

Jag tog bilder en solig höstdag med en massa gula löv på trädet, så färgen blev gulare än i verkligheten. Men jag tog också en bild på den i caset innan den levererades som är mer sanningsenlig.

Caset är för övrigt ett Ortega Cl. Guitar Case 3/4 OCCSTD-34 som finns att köpa hos Thomann. Det caset passar bra till en liten kort och kurvig Europeisk parlor, men är lite för djupt för de flesta då den är gjord för små nylonsträngade gitarrer med bredare sarg. Men man kan alltid lägga in en distans i form av en hopvikt handduk under gitarren (som på bilderna) för att få den att ligga platt i caset. Gator GWE-Acou-3/4 casen är längre och lägre och passar perfekt till de lite längre Levin parlor gitarrerna. När det gäller kvalitet är nog Ortegan snäppet bättre, men också lite dyrare.

De två sista i batchen är nu klara. Tänker lägga nästa vecka på diverse lagningar, men också starta upp en ny batch för att beta av en bit till av GammelGura kön.

Den första av de två var en lite speciell och annorlunda parlor från väntrummet. Skicket på den var inte den bästa, området längst ned på kroppen var i dåligt skick och ca 20 cm av “Herringbone” dekorationen runt  locket saknades. Antagligen hade gitarren vid nåt tillfälle fått en rejäl smäll längst ned. Gitarren hade en mycket vacker utskuren dekoration i ljudhålet och mensuren var ovanligt kort, ca 61,5 cm. Greppbrädan var också ovanligt bred vid översadeln och greppbrädan var platt. Halsen var inte överdrivet tjock och hade en mjuk C form. Huvudet hade en ovanligt stor vinkel mot halsen, liknande en Gibson. Stämskruvarna var av den äldre och stabilare sorten och såg ut att vara i bra skick. Senare visade det sig att en av skruvarna kuggade över precis när strängen närmade sig rätt stämning, så de ersattes av nya. Hela gitarren hade en vacker brun färg och patina.

Lock i gran, botten, sida, hals och stall i lönn. Greppbräda i rosewood.

• Total längd:  94 cm
• Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23 –  18 – 29 cm
• Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,7 – 8,3 – 8,6  cm
• Hals: C-form
• Greppbräda (översadel, 12:e, cc strängpinnar stall):  48 – 54 – 56 mm
• Mensur:   61,5 cm
• Lack: Spritlack
• Vikt: 1269 g

Hantverket på hela gitarren var, om man så säger, “organisk”. Bra ihopsatt, men också slarvigt byggd på sina ställen. Bland annat är huvudet lite snett monterad mot halsen. Det bästa hantverket fanns i ljudhålsdekorationen som var ovanligt vacker!  Själva kroppsformen var också ovanlig och inte lika kurvig som Europeiska parlor gitarrer brukar vara.

Att plocka isär den gick snabbt då halva jobbet nästan var gjort… Jag hade lite svårt att avgöra om den var gammal eller om det var en “revival” parlor från 1920-talet. Det fanns en period på 1920-talet när nya Europeiska parlor gitarrer byggdes i fantasifulla former och som flörtade med gamla konstruktionsdetaljer. Men efter att ha gått igenom den inifrån och ut är den säkert gammal och från ca 1900 eller äldre, speciellt placeringen av ribban bakom stallet är en gammal lösning som inte fungerade bra och som senare fasades ut. Det justerbara stallben var mest troligt var ett senare tillägg när gitarren reparerats och när skruvar dragits in i både stall och halsfot.

Botten var i det tjockaste laget och behövde tunnas ned. Här använde jag min nya vakuum-jigg för att hålla fast bottenunder valsputsen för första gången. Eftersom botten var krökt i båda ledder fick jag inte fast den till att börja med i sugbordet, men genom att blöta botten på insidan svällde träet och botten plattades ut. Fungerade mycket bra!

Den mest tidskrävande lagningen var området längst ned. Där fattades bitar av locket och dekorationslisten. Gran kunde jag skära ut från ett gammalt lock. Då jag inte har någon herringbone dekorationslist som matchar originalet använde jag några lister i rosewood istället. Listerna ser ändå bra ut och blir en synlig del av historien för gitarren.

Kunden ville ha både stall och greppbräda i ebenholts. Ett nytt mustaschstall tillverkades och greppbrädan gavs en 16″ radius, jag snålade bort 1 mm på bredden högst upp för att göra den lite smalare och mer lättspelad. Gitarren valdes av kunden för att den hade bred greppbräda, men den var lite väl bred. Testade en stallplattor med vingar som gick tvärs över locket, det visade sig bli liten eller ingen skillnad i ljud på nån av gitarrerna i batchen, så jag kommer att återgå till den vanliga konstruktionen. Jag fick limma dit ett par laglappar också i locket. Båda klossarna var i klenaste laget och fick en bit 4 mm björkplywood som förstärkning. Kerfingen behövde kompletteras med några passbitar. En K&K mick monterades.

Jag fick tänka till lite med ljudhålsdekorationen i ett stycke lönn som varit limmad på plats. Min erfarenhet är att de aldrig är bra för ljudet, men den här var ju extra vacker. Så, jag använde fästkuddar på fyra ställen i förhoppning om att det inte skulle påverka tonen negativt.

Botten limmades, halsen bandades och banden slipades i mina jiggar. Hålen i huvudet för de gamla stämskruvarna pluggades och borrades upp på nytt för ett par moderna stämskruvar. Knappar ytterst på mustaschspetsarna tillverkades också. Uppmätningen för översadelintonering gjordes sen med hjälp av min nya analoga stoboskopstämmare, översadel och segmenterat stallben tillverkades.

Jag var noga med att inte få in en massa slipdamm i gitarren, men sen kom jag på att jag inte limmat in min GammelGura etikett! Efter lite funderande kom jag på att två bitar av den yttre cirkeln på dekorationen kunde sågas bort mitt emot varandra och dekorationen kunde lirkas ut genom ljudhålet. Då blev det lätt att städa! Etiketten limmades in och dekorationen kunde tryckas fast på nytt med nya fästkuddar inifrån mot locket med hjälp av två enkla “metkrokar” som jag tillverkade av 4 mm silverstål.

Efter att ha betsat och färgat in de nya bitarna på locket lackades gitarren på med ett tunt lager spritlack.

Jag testade gitarren både med och utan dekoration och tyckte att det inte var så stor skillnad i ljud. Men akustiken i lokalen är usel, jag tog hem den och testade i bättre akustik och kom fram till att den lät lite burkigare med dekorationen. Kunden får själv bestämma om den ska vara med eller utan för bästa utseende eller ljud, jag skickar med både fästkuddar och mina “metkrokar”.

Utan dekoration låter den mycket bra, jämn volym på strängarna och allt det positiva från segmenterat stallben och pluggar. Det extra stora ljudhålet (kanske medvetet större för att dekorationen täcker en stor del av öppningen) ger lite mindre botten än normalt för en liknande GammelGura. Istället får man mer mellanregister, det är ju rätt populärt numera att göra ljudhål större av den anledningen.

Här är lite bilder på den färdiga gitarren med dekorationen monterad, den ser bra ut även utan den 🙂

Att översadelintonera är inte det roligaste jag vet, men det är nödvändigt. Jag har länge sneglat på en äkta analog stroboskopstämmare utan den delay för att samla in data när man slår an en sträng som finns hos alla digitala varianter. Vid en översadelintonering stämmer man säkert +100 gånger och den där delayen blir irriterande. Jag tog klivet och investerade i en äkta härk till analog stroboskopstämmare. Billig var den inte. En ca 3 kg tung pjäs i 1970-tals design.

Den allra första stämapparaten, Stroboconn, introducerades 1936 och tillverkades i 40 år av Conn. Peterson kom med den första halvledarmodellen 1967. Den jag köpte är en smartare variant med samma analoga roterande disk med en stroboskoplampa bakom. En fördel med stroboskopstämmarna är att de i princip aldrig behöver kalibreras, de visar alltid rätt så länge de är hela 🙂

Jag visste inte hur en sån skulle kännas att använda och det finns både positivt och negativt. Den är lite exaktare än sin digitala tvilling, men är också svårare att läsa av. Det fanns även här en kort delay när motorn varvar upp till rätt hastighet för strängens stämning i Auto mode. Den låter, men inte så det stör och inte så högt som jag befarade. Det som däremot störde mig var att ljuset från stroboskopet var som en flimrande discokula när den inte hade någon signal in! Jag löste det med en liten skygglapp i svart plast som jag fäller ned när den är stand-by. Jag gjorde också fönstret lite mindre med tejp runt kanten för att slippa se rakt in i stroboskoplampan i en viss vinkel.

Jag kunde också konstatera att min gamla digitala StroboPlus är i det närmaste lika exakt som den analoga och har en stabilare skärm. Jag kan rekommendera den för gemene man, den analoga stämmaren är nog bara bra för såna som mig. Man kan säga att den digitala tekniken är på god väg att ersätta den analoga en gång för alla. Den analoga ersätter inte min bekvämare digitala, men kommer att användas varje gång jag översadelintonerar. Bara det faktum att den är 3 kg tung gör att jag slipper tänka på att inte dra ned den från bordet med telesladden!

Eftersom jag haft en jobbig sommar med pollen och astma har jag inte varit flitig med min blogg. Men det har gått bra att jobba under dagarna, av nån anledning har jag inte känt av pollen när jag jobbat i min lokal. Nu känns det bättre som det alltid brukar när höst och vinter ersätter den blommande grönskan.

Trots att inget har hänt på bloggen har jag varit flitig, om än inte lika effektiv som vanligt. När jag städade lokalen och målade om golvet dök det upp en hel del reparationer som jag, om inte glömt, så i alla fall valt att inte göra. Det här är ju inte bra. Jag tror att ca 10 gitarrer av olika slag har fixats till och lämnat lokalen under sommaren, problemet är att det finns fler att göra. Just nu håller jag på att avsluta de två sista GammelGura i den pågående batchen och när de är klara ska jag göra några fler reparationer innan jag påbörjar nästa batch.

Tre av reparationer var lite mer speciella än de övriga. Den reparation som i princip blev en komplett GammelGura, och som var jobbigare än en vanlig GammelGura, var en fullstor skotsk Moon gitarr från 1990-talet. Det är en rätt ovanlig gitarr som var populär hos många engelska artister på 1980-1990 talen. Den är snäppet bättre än man vanligtvis ser på gitarrer från samma period med bara solida träslag och en del annorlunda detaljer. Den var lätt byggd och locket hade sjunkit in vid ljudhålet. Uppdraget var att göra den så bra det gick. Självklart var den X-ribbad och hade en dragstång, stallet hade ett tvådelat stallben och ebenholtsbrädan och täckplattan på huvudet var gjord i ett stycke ebenholts. Botten och sida i valnöt. Halsen i mahogny var extremt tunn, det var högsta mode och passade bra för elgitarrister som är vana vid smala halsar.

Jag tog mig an den för att jag var nyfiken på hur mina uppfinningar skulle fungera på en fullstor dreadnough. Jag var beredd på extra mycket problem då den var limmad med modernt lim. Jag fick rätt.

Halsinfästningen var inte den bästa, då dragstången justerades genom ljudhålet var både den översta lockribban och halsklossen försvagad av infräsningen för dragstången. Antagligen var den konstruktionen delvis skyldig till att locket sjunkit in vid ljudhålet. Ribborna var lite för klena för att hålla i längden också, vanligtvis är ribborna för kraftiga. Tjocklekar på sida, lock och botten var bra.

För att lossa botten fick jag skrota trälisten runt botten. Trä är trevligt, men en trälist limmad med modernt lim går inte att rädda. Jag fräste bort listen runtom, den ersattes senare med en björklist med samma färg och struktur som originalet. Botten var ribbad med vad som ser ut som mahogny, jag limmade om några ribbor som inte satt bra men originalen fick vara kvar.

Locket rensades på ribbor och jag gjorde en lite kraftigare X-ribbning med en A-frame runt ljudhålet. Jag fick hjälp av Per Marklund att dimensionera ribborna, jag valde att inte använda scalloperade ribbor. Hade aldrig förstått varför man gör den, men nu vet jag att det görs för att försvaga ytan runt stallet och ge mera bas. Nästa gång får jag testa den varianten.  Stallplattan gjordes i gran och den fick pluggar, ändträ björk under E-strängen och ändträ i gran för de övriga strängarna. Knappar i hård bubinga runt strängpinnhålen monterades som vanligt.

Stallet var nedhyvlad och ersattes med en ny bit rosewood med det gamla stallet som mall. Den fick översadelintonering och ett segmenterat stallben.

Allt rullade på, botten och den nya björklisten limmades och skrotades. Då gitarren var lackad med plastlack lackade jag bara listen med plastlack och inte hela gitarren. Halsen som hade satts om hade för stor relief. När jag skulle justera dragstången visade det sig att den var sönder! Ägaren hade köpt den begagnad och hade aldrig försökt justera dragstången…

Så. Det vara bara att lossa brädan och limma om halsen. Vilket inte var bara då limmet under brädan satt som bara den. Det gick inte att undvika att en del träfibrer på kanten av halsen följde med, när brädan limmades tillbaka fick jag jobba med segt superlim för att fylla ut sprickorna längs kanten. Dragstången var epoxylimmad och gick inte att rubba. Som tur var så var allt utom själva stången i aluminium. Efter att ha mekat lös stången använde jag en fräs för att fräsa bort resten. Här begick jag ett misstag när jag skulle rensa kanalen från lim, spetsen på kniven gick igenom halsen högst upp – jag såg ljuset skina genom halsen… Det visade sig att botten på min 1 cm djupa kanal bara var ca en halv mm från baksidan! Efter det att en solid 1×1 cm kolfiberstav var limmad fick jag återigen jobba med självtorkande segt superlim för att fylla igen hålet.

Det blev en långdragen historia, men slutresultatet blev verkligen bra. Kolfiberstaven istället för dragstången gav en lättare gitarr med en stabilare halsinfästning, antagligen också mer välljudande. Det blev helt ärligt den dreadnough som jag tycker låtit bäst av alla jag provspelat. Den blev extremt jämn över strängarna med bra separation och volym. Dessutom väldigt tydlig och klar med en fast bas. Den låter i princip som en GammelGura brukar göra, men med extra bas. Jag fick ett kvitto på att mina uppfinningar fungerar även på en modern gitarr, för en gångs skull ville jag spela längre än en kvart på en X-ribbad gitarr 🙂

En Levin archtop från, tror jag, 1948 skulle repareras med halsomsättning, nya band och ett enkelt plektrumskydd med mick. Jag är inte förtjust i ljudet från en archtop, för mig låter det mest sträng, men med mick låter den bättre. Halsomsättningen och ombandningen gick som planerat. Plektrumskyddet frästes fram ur en platta av svart plast (jag har några fräsmallar för Levin plektrumskydd). Sen kom det knepiga pysslet med att fästa micken, plektrumskyddet, telejack och potentiometrar för ton och volym på gitarren. Jag limmade in en bit rosewood under greppbrädans ände för att kunna skruva fast micken. En stabil hållare för telejacket tillverkades och lödutrustningen fick dammas av. Inte det roligaste jag vet, men nödvändigt ibland.

När allt var klart och efter nya strängar och vibrering, lät den så bra en sån här kan göra. Inkopplad fungerade allt som det skulle också 🙂

Den tredje speciella reparationen var ännu en stor Levin archtop, men med namnet Kay-Tone på huvudet och fantastiskt fin lönn i botten och sida. Den lokala kunden, som var 90 år, lämnade av den personligen – den branta trappan ned till källaren var inget hinder. Gitarren hade köpts in begagnad och några år gammal på 1950-talet. Problemet med den var att botten hade svällt och istället för att krympa hade mittfogen brustit och botten tryckts upp på mitten. Karlssons klister hade använts för att “reparera”. Den saknade också lite av celluloidbindningen på halsen. I övrigt fullt fungerande.

Den var tung och lät bara sträng. Förklaringen kom när jag öppnade upp botten, jag har aldrig sett så kraftiga ribbor i både botten och lock! Groteskt tjocka skull jag vilja säga. Botten limmades ihop med en tunn rosewood list i mitten och limlist på insidan över mittfogen, nya och hälften så tjocka ribbor monterades. Lockribban hyvlades ned till en mer lagom tjocklek. Bottenlisten i celluloid gick att återanvända när botten limmades tillbaka.

Efter nya strängar och vibrering hade den både ton och sustain och inte bara sträng. Med låg stränghöjd och kronade band hoppas jag att den blir spelad på många år till!

Jag kan nämna att alla kunder har varit väldigt nöjda och tacksamma med sina reparationerna, det är en av de positiva sidorna med ett jobb som mitt 🙂

Efter många om och men är jag igång med batchen igen. Det tog sin tid att snygga till lokalen och bygga en rullhurts för den nya bandsågen. Jag har haft ovanligt många distraktioner också med väldigt intressanta objekt och en lärlingsvecka. Har också filat på en artikel  på Engelska om mina unika metoder som kommer att publiceras i American Luthierie, förhoppningsvis detta år. Det känns bra att komma igång igen!

• Total längd:  92,5 cm
• Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 24 –  18 – 30,8 cm
• Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,2 – 8 – 7,7  cm
• Hals: V-form
• Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  44 – 56 – 62 mm
• Mensur:   62,5 cm
• Lack: Spritlack
• Vikt: 1107 g

Den första av de återstående objekten i batchen att bli klar är nummer 178, en liten gammal Europeisk parlor i rätt bedrövligt skick. Den var komplett, men med massor av sprickor i lock, botten och sarg. Vid nåt tillfälle har den blivit renoverad, sprickor har lagats med snickarlim och försedd med ett imponerande snidat “monsterstall” i lönn eller björk, liknande de som KB tillverkade. Jag tror den är gammal och från slutet av 1800-talet, storleken, greppbräda i samma plan som huvudets översida, stämskruvarna och ribbningen i locket tyder på det.

Att stallet är utbytt kan man se på de dubbla raderna av stränghål i locket, ursprungligen hade den ett mustaschstall. Ett så stort stall är förstås inte bra för klangen, men utan den skulle locket se hemskt ut och den skulle tappa hela sin charm. Den måste behållas. De matchande och lika charmiga stämskruvarna var fullt fungerande och kunde behållas. Greppbrädan, som var tunn och platt, byttes däremot ut till en ny och tjockare i rosewood som gavs en 16″ radius. Jag hittade ett ämne som passade bra i både färg och textur mot stallet.

Det syns inte på bilderna, men locket var insjunket säkert 1 cm framför stallet. Anledning till det var den helt felaktiga placeringen av den nedre tvärribban, nedanför stallet istället för framför. Av nån anledning gjorde man så på tidiga parlor gitarrer. Antagligen när lock började sjunka in av rotationen gick man över till att placera ribban framför stallet. Båda sargerna hade rejält långa sprickor, båda lagade med snickarlim. Limmet rensades bort och sprickorna limmades med varmt hudlim och fick en förstärkning av 0.6 mm lönnfaner med ådringen tvärs sprickan på insidan.

Botten, som var tunn och i ett stycke trä, hade en rejäl diagonal spricka.

Locket var bara ca 2 mm tjockt med ett flertal sprickor. Antingen var locket tunt redan vid tillverkningen, eller också hade locket tunnats ut vid den förra renoveringen. För att göra locket starkare limmade jag på en diamantformad ca 1 mm tjock granplatta, med ådringen i samma riktning som locket, under stallet på locket insida innan jag limmade de nya ribborna. Stallplattan fick en smal förlängning mot sidan i ett försök att förbättra den. Det visade sig att den här ändringen inte gett märkbart bättre ljud i någon av de objekt jag gjort klar i batchen (inte sämre heller!). I fortsättningen kommer jag att nog att återgå till den enklare form som jag använde innan den här batchen.

Botten och sida hade en speciell och kontrastrik ådermålning. Den som gjorde den var skicklig, men inte är den subtil! Den rejäla V-formade halsen var ovanligt nog inte helt svartmålad.

Lite bilder efter isärtagningen. En bit av botten lossnade vid bottenklossen, för att få lös den tunna botten utan att skada den mer sågade jag bort toppen på halsklossen.

För att få lös snickarlimmet blötlades limmet med vattenindränkta pappersremsor.

Limning av lönnfaneret över den andra av de långa sprickorna i sargen. En passbit hade redan limmats ovanpå halsklossen.

Stallet var i ett stycke lönn eller björk, men den hade spruckit isär på några ställen. Bitarna limmades ihop med varmt hudlim.

Den diamantformade förstärkningen och de nya ribborna och laglapparna limmades i min go-bar med en radiusplatta som mothåll som matchar ribbornas krökning på 30″.

Kunden ville ha en K&K mick monterad, vilket är enkelt när botten är av. Då botten var tunn hade den inte krympt speciellt mycket på bredden trots den långa sprickan. Jag kunde limma ihop sprickan och ändå få botten att passa bra mot sargen vid bottenlimningen. För att få botten att passa trycks sargen in ett par mm på ömse sidorna vid det smalaste stället, sargens omkrets minskar och botten kan passas in perfekt på resten av sargen. Överskjutande botten på det smalaste stället kan enkelt skrotas bort med en vass kniv när botten är limmad.

Jag fick problem med halslimningen och fick göra om den en gång för att få rätt vinkel mot stallet. Den tvära V-formen på tappen i dove-tail infästningen gjorde det svårt att kontrollera vinkeln. Som alltid med gamla parlor gitarrer gjorda för sensträngar var halsvinkeln alldeles för brant, jag fick säkert fila bort 3 mm på halsfotens spets. Stallet var jämnhögt och inte lägre på diskantsidan, så jag hyvlade ned toppen på diskantsidan ett par mm och matchade färgen med bets och lite lampsvärta (som efterliknar smuts).

Banden monterades och gitarren mättes upp för översadelintonering. Min fina lilla jigg för intonering av stallbenet fungerade även på det här stallet. Det fanns gott om plats för ett intonerat stallben.

Då stallet inte hyvlats ned när jag mätta upp den använde jag min gamla metod för att hitta intonationspunkten med baksidan på en tunn borr (min jigg blir som lägst ca 2,2 mm).

En väldigt tunn nollsadel (en nedslipad gammal översadel i ebenholts) superlimmades mot en tejp för att styra strängarna i sidled vid uppmätningen.

Ett passande segmenterat stallben tillverkades.

Gitarren fick ett varv klar spritlack efter lite betsning av färska sår. Stämskruvarna fick bussningar monterade då hålen för stämskruvarnas stolparna var glappa och nötta.

Efter tre dygn av vibrering (som gjordes när halsen limmats till kroppen) visade det sig att den faktiskt lät riktigt bra trots det överstora stallet! Med fyra pluggar och de två ospunna strängarna utan pluggar blev volymen jämnhög på alla strängar. Jag lyckades också bra både med höjden på stallbenet och intoneringen. Stämskruvarna fungerade också perfekt. Jag är mycket nöjd med resultatet, gillar speciellt den charmiga patinan från stallet, den slitna ådermålningen och stämskruvarna. Den är gammal och härjad, precis som den ska vara.

Efter sju år har lokalen blivit lite sliten, såpass att det inte känns kul. Mitt projekt just nu är att städa och snygga till. Golvet behövde målas om med epoxyfärg och alla snickerier målas om. Nu är golvet ommålat och min plan är att snygga till resten av lokalen allteftersom. Har städat flera olika delar av lokalen, men det finns fortfarande skåp och lådor som behöver sorteras och rensas ut.

Min lilla Proxxon bandsåg brann upp nyligen helt plötsligt, saknad av ingen. Jag fick den aldrig att fungera som den skulle. Ibland behövs en bandsåg, så jag köpte en ny dubbelt så stor på Jula. Fortfarande en liten bandsåg. För att kunna använda den utan att behöva baxa runt 32,5 kg bandsåg tillverkade jag en likadan rullhurts med skåp som den jag gjorde till min valsputs. Det tog ett par dagar att göra, men jag är nöjd med både bandsågen och hurtsen. Vid behov rullar jag fram den och drar fast den i bänken med ett par tvingar. Jag passade på att måla om och reparera rullhurtsen till valsputsen också när jag ändå var igång.

På bilden har jag kapat fram 75 ribbämnen från några kvartade granämnen ursprungligen påtänkta för fiollock. När jag är klar parkerar jag den ur vägen längs väggen till höger om stolen vid bandsläckaren.

Allt det här tar sin tid, men det blir mycket trevligare att jobba när det är gjort!

Det var ett tag sen jag gjorde ett blogginlägg, en hel del har hänt utom att jag orkat skriva blogginlägg. Bland annat blev det en vecka med lärlingen Daniel då vi jobbade med en svårt misshandlad Levin. Förutom misshandeln var den dessutom en av de minst påkostade Levin jag stött på.

Daniel är i grund och botten en elgitarrist och han har själv byggt flera såna, han är en mycket duktig gitarrist dessutom. Han hoppade på att vara lärling i en vecka för att lära sig mer om akustiska gitarrer. Levinen hade köpts på en loppis och var fult ådermålad med pensel och modern lack på hela kroppen. Greppbrädan hade också målats på. Det gick knappt att känna igen den som en Levin, men trots att den saknade både medaljong och serienummer fanns en Levin brännstämpel i botten. Då den saknade rosett och hade sju(!) kvistar i botten, sida och hals handlar det antagligen om en andrasortering som var billig när den såldes. Stallet var nedhyvlat och en av stämskruvknopparna saknades. Jag skulle själv inte ha köpt den…

Halsen i björk och den saknade medaljongen tyder på ca 1925 som årtal.

När vi plockade isär den blev det problem med botten då den var den tunnaste jag sett på en Levin, ca 2 mm på en av kanterna. Det gick bra, men tog dubbelt så lång tid. Botten hade 5 ribbor istället för 4 för att kompensera för den tunna botten, antagligen ett misstag i fabriken som räddades upp och användes i den här gitarren.

Det positiva var att halsen var smal och skön, den tunna botten var också en bra detalj.

Efter lite diskussion kom vi fram till att det bästa alternativet var att blåsa den helt ren från den fula moderna lacken och montera en ny greppbräda i rosewood. Ett nytt stall och nya stämskruvar var också nödvändiga. För att bevara ett litet minne från den förra renoveringen skulle en inläggning liknande dekorationsmålningen på toppen av huvudet fällas in.

Arbetet rullade på, vi jobbade hela veckan från 8:00 till 21:00 alla dagar. Daniel klockade 73 timmar för sitt jobb. Trots fliten hann vi inte få gitarren helt klar, det behövdes en och en halv dags jobb för mig för den sista tillverkningen av översadel och stallben samt justering. Att plocka bort den gamla lacken stal en hel del tid, det gjorde också jobbet att lägga på den nya lacken. Då jag själv var hårt drabbad av pollen just den veckan gick jag på halvfart, men bortsett från det rullade det mesta på bra utan stora misstag.

De flesta momenten fick Daniel prova på, utom några som det finns stor risk att göra fel på eller som tar lång tid för en nybörjare. T.ex. fräsa diket för kolfiberstaven eller tillverka stallet.

En del av sargen var extremt tunn med flera lagade sprickor, ett 0,6 mm faner limmades in på insidan. På bilden limmas dessutom ribban under greppbrädan som den sista ribban i locket. Den fick en extra stor radius för att undvika att behöva limma in en kil under greppbrädan.

Bilder från bottenlimningen. Botten fick 5 nya ribbor, i locket monterades en K&K mick. Självklart fick locket nya ribbor och en stallplatta i gran med fyra pluggar och knappar i bubinga runt strängpinnhålen.

Här ser vi Daniel som jobbar med inläggningen i ebenholts överst på huvudet kopierad från den gamla målningen.

Locket sandades och skrapades ned försiktigt för att inte tunna locket för mycket. Lite av tuschteckningar runt ljudhålet fick vara kvar plus andra defekter eftersom vi tyckte det såg coolt ut. Locket färgades lätt guldorange med hjälp av bets gjord av träspån av bubinga som fått dra i ren sprit. Botten färgades med brun “Carl Johan” Herdin bets. Flera varv spritlack primer och spritlack lades på, ett varv spritlack i botten fick dessutom en brun färg för att matcha färgen på halsen.

När jag mätte upp intoneringen hade jag förutom pollenallergin fått en släng av magsjuka. Kanske var det därför jag inte såg att stroboskop stämapparaten hamnat i ett “sweetener” läge utan att jag märkte det. Ägnade en halv dag till att mäta upp världens konstigaste intonering innan jag fattade att stämapparaten visade helt fel värden! Det vill jag inte göra om en gång till.

När stallben och översadel var på plats och efter tre dygns vibrering visade det sig att även en andra sorterings Levin med sju kvistar kan låta bra! Eftersom Daniel är elgitarrist fick det bli 2,3 mm vid 12:e bandet och tjocka E-strängen och 1,5 mm för tunna e.

Några dagar senare kom Daniel förbi och hämtade upp sin färdiga gitarr. Den kommer säkert till användning, den lät bra när han spelade på den 🙂

Den 18:e kommer en ny lärling på besök. Alltid lika kul! Innan dess ska jag få lokalen städad och alla knivarna vässade, en färdig GammelGura är målet som jag tror vi kommer att lyckas med 🙂