Jag är inte den första i familjen som “hittar på”. Min far, Thorsten Häggström, hade ett numera utgånget patent på en pannkaksmaskin 1992. Kommer fortfarande ihåg alla goda pannkakor den tillverkade 🙂

Svenskt patent
Patent PDF
Engelsk text

När jag mäter intoneringspunkten på översadeln från baksidan av första bandet får man en rätvinklig triangel med skjutmåttet med en längre hypotenusa. Genom att använda Pytagoras sats inser jag att man bör lägga på 0.05-0.1 mm på det mått jag fått vid uppmätningen, då översadeln som ska tillverkas alltid är högre än den mm som är höjden på bandbiten.

Nu kommer jag att mäta som på bilden, eller eventuellt kapa ned spetsen på en av skjutmåttets spetsar (ska ta en funderare). Frågan är om den lilla skillnaden är hörbar. Inte fel att göra mer rätt i alla fall!

Den senaste tiden har jag gjort mängder av reparationer. Inte alla är värda att omnämna, men några är intressanta, som t.ex. denna Söderman luta. Den skulle repareras till spelbart skick, men då det visade sig vara en ovanlig och tidig Söderman, lade jag ned min själ i den. Det blev en halv GammelGura konvertering/renovering där ingen av mina uppfinningar eller förbättrade ribbmönster användes. Däremot fick den en kolfiberstav i halsen, en ny greppbräda med EVO band och ett nytt stall med intonerat stallben. Stämskruvarna ersattes med bättre tidstypiska original som blivit över efter tidigare renoveringar.

När jag först fick in den trodde jag att nån hade varit uppfinningsrik och monterat tre extra stämskruvar genom att såga sönder huvudet. Såg amatörmässigt ut. Den kom med en Levin stränghållare i plåt från ca 1940-talet och ett klumpigt stallben i trä ovanpå pinnstallet. Någon hade varit på den.

Med botten av fick jag en trevlig överraskning i form av en datering till 1920 (den äldsta Söderman jag sett hittills) och dessutom numrerad till det 198:e instrumentet. Då han, enligt en artikel, började bygga lutor och gitarrer 1917 höll han ett högt tempo, man kan kanske räkna bort de 50 fioler som han började bygga när han var 12 år från de 198. Han ska ha tillverkar minst 2500 gitarrer och lutor fram till 1971, fioler och mandoliner inte inräknade.

Efter att ha inspekterat den ingående insåg jag att de extra stämskruvarna var original och att Söderman själv monterat dem. Översadeln i trä var helt klart original för nio strängar, de dåliga och illa passande stämskruvarna som satt på var utbytta. Inte konstigt egentligen, han var både uppfinningsrik och följde inte vanliga konventioner. Jag tror att det här var ett av de första försöken att bygga en luta med fler än sex strängar. Senare liknande lutor från 1930-talet har samma korta mensur, 59,5 cm, men bara åtta strängar med två stämskruvar avsedda för en mandolin. Det ser onekligen proffsigare ut och han kanske kom fram till att räcker bra med en dubblerad G och e sträng.

Till skillnad från senare lutor hade den här solid björk i botten och sidor, senare lutor har ett tre lager laminat.

Greppbrädan var tillverkad av vresig valnöt med 45 graders run-out och gick inte att få lös i ett stycke. En udda detalj var att greppbrädans avslutning var flytande på locket med en ca 3 mm tjock passbit mellan lock och undersidan av greppbrädan. Passbiten var slarvigt tillverkad och täckte bara mitten av greppbrädan och lämnade en rejäl glugg runtom. Stallet, också i valnöt eller nåt liknande trä, hade spruckit längs med och limmats ihop hjälpligt. Jag valde ut rosewood blanks för greppbräda och ett stall med liknande färg som originalen.

Fräsningen för limningen av kolfiberstaven i halsen gjordes med min vanliga fräsjigg som fungerar bra även med halsen limmad mot kroppen.

Greppbrädan fick en 16″ radius och dekorationerna i celluloid flyttades över från originalbrädan. Gottfrid hade passat in dekorationerna fint, lite bättre än vad jag lyckades med i den nya brädan faktiskt! Den vackra formen på greppbrädans ände kopierades, men jag gjorde ett bättre jobb med passbiten mellan lock och greppbrädans undersida. Stallet fick en liknande form som originalet, men också ett intonerat stallben.

Locket hade sjunkit in runt ljudhålet och halsen var böjd. Med greppbrädan av kunde jag varmböja halsen rak innan kolfiberstaven och greppbrädan monterades.

Under stallet var locket sönder och en shim limmades in.

För att kunna forma om locket och laga den långa sprickan på botten på bästa sätt lossades botten. Förutom dateringen och en kort blyertstext längst bak, avslöjades också att den gode Gottfrid räknat lite fel på placeringen av en av ribborna, hålen för strängpinnarna skavde längs kanten på en av ribborna. En av ribborna nytillverkades och en stallplatta i gran med hårda knappar runt strängpinnhålen monterades.

Alla bottenribbor var mer eller mindre lösa, däremot satt ribborna i locket bra. För att kunna rikta upp det insjunkna locket lossades alla ribbor. Ribborna i locket hade fel böj i kontaktytan mot locket och fick formas om åt andra hållet för att trycka upp locket, de i botten hade bevarat sin form och behövde bara limmas om.

Sprickan i botten limmades och säkrades med en laglist. Ett väldigt praktiskt verktyg för sprickor i en botten är en speciell tving som används av fiolbyggare, en “edge clamp”, med den kan kanten enkelt tvingas ihop vid limningen.

Hals och halskloss är i ett stycke på en sån här luta. Det går inte att sätta om halsen på vanligt sätt. Men det visade sig att vinkeln med locket i rätt form, ett nytt lägre stall och rak hals var helt OK om sargen klämdes ihop på längden ett par mm. En specialjigg i form av en gängstång genom ändpinnhålet användes för att dra ihop sargen till rätt form för halsvinkeln innan bottenlimningen. Normalt fäster jag den med en skruv ovanpå halsklossen, men här limmades en liten träkloss fast för bättre inpassning av botten mot sargen. Med hjälp av en metallbalk, som fästes ovanpå greppbrädan med tvingar vid halsen och en metallskruv genom ett av stränghålen, kunde jag fixera vinkeln mellan greppbräda och stallet ovansida vid bottenlimningen. Botten fick sedan skrotas några mm på längden.

Då botten krympt på bredden var det omöjligt att få exakt passning till sidan, speciellt då sidan klämts ihop på längden. I min jigg skulle jag kunnat tvinga allt på plats, men då bygger man in spänningar som garanterat resulterar i nya sprickor med tiden. Jag tvekade om jag skulle fräsa in en bindning runtom, men jag lät det bli en liten glipa mellan kanten av botten och sidan.

Kerfingen på både lock och botten var väldigt tunn, för att få mer limyta för botten limmade jag på en ca 2 mm tjock kerfing i lind från ett träjalusi. Botten limmades med varmt hudlim med urea för längre öppentid. Den här gången lade jag på limmet längs hela kanten och värmde upp limmet allteftersom jag tvingad fast botten med en värmepistol. På hals och bottenkloss använder jag som tidigare vanligt varmt hudlim, man hinner tvinga fast de två ändarna innan limmet koagulerar om man värmer träet ordentligt precis innan limningen.

Det mest speciella med instrumentet är annars de tre extra strängarna. Jag lade på Newtone Heritage 0.11 strängar och dubblerade de ospunna e och b strängarna med lösa matchande NH strängar. Oktavsträngen på G fick bli en 0.09 sträng som jag råkade ha hemma. Två spår i strängpinnhålen för e, b och G strängarna med solida strängpinnar filades för att ge plats för två strängar i ett och samma hål. Det är lite knepigare att stränga om med två strängar, men det är inga stora problem. I och med att strängarna hamnar i varsin kant av strängpinnhålet får man de ca 3 mm mellanrum mellan strängarna man behöver.

Originalet till översadeln kopierades, men tillverkades i ben och inte trä. Intoneringen för alla strängar gjordes bara på stallbenet enligt den vanliga 12:e band metoden.

Lutan fick ett varv spritlack på hela instrumentet, färska sår och dings dämpades med kaliumpermanganat och Herdins “Carl Johan” bets innan lackningen. Den superblanka nya lacken dämpades sen ned med 000 trollull.

Greppbrädan bandades på med EVO band efter en första slipning av relief av greppbrädan. Även kroningen av banden gjordes till en relief på 0.15 mm. Då jag använder min nya jigg från Stewmac är det inte mycket metall som måste slipas ned på banden.

Det visade sig att det fungerade väldigt bra med de extra stämskruvarna. En extra bonus är de tre skeva diskanttoner man kan plinka fram på de tre extrasträngarna ovanför översadeln! Jag lärde mig snabbt i vilken ordning man skulle stämma. Det var lite besvärligare att stämma de extra stämskruvarna, men även där lärde jag mig snabbt en bra metod. Ljudet är som en tolvsträngad gitarr, men med fastare bas och mindre kling&klang. Eftersom jag inte är förtjust i allt skrammel från en 12:a kan jag tycka att det låter bättre med 9 än 12 strängar. Den låter riktigt bra!

Veckan innan mässan i Umeå kom jag på att jag behövde en GammelGura att sälja. Jag valde en av alla parlor gitarrer jag har hängande på väggen i lägenheten, en Levin 1926 i bra skick för att inte behöva lägga mycket tid på reparationer.

Den gamla parlor modellen med skuret huvud var på väg ut 1926, den yngsta jag sett tror jag var från 1929. Runt 1930 fasades de gamla modellerna ut och ett platt huvud ersatte det skårade. Jag tror att man vid övergången såg till  att använda upp allt gammalt material som fanns på lager, bland annat rosetten med pärlemor som på denna. I början av 1930 talet användes också ett lager av extra fin flammig björk på relativt enkla parlor gitarrer med platt huvud och flytande stall. De är väldigt vackra, men i grund och botten billiga gitarrer.

Den här hade också en celluloidbindning runt botten som blev vanlig på de nyare modellerna.

Nåväl. Jag jobbade hårt med den för att få den klar i tid, det blev några kvällar extra i lokalen och smart planering för att lim och lack skulle hinna torka och halsen sätta sig. Nu var förstås halsen i hård björk och gav inte efter mer än ett par tiondelar vid 12:e bandet med strängar på ett par dygn.

Jag tog några bilder på limningen av stallet. Stallet var omlimmat och locket sönder under stallet, så jag limmade in en shim i gran över nästan hela ytan för att stallet ska sitta som det ska. Numera gör jag fyra pluggar, en hård i björk på tjocka E och ändträ i gran på de övriga spunna strängarna. Diskantsträngarna b och e dämpas med den mjuka granen i stallplatta och lock. Mitt nya favoritverktyg, en tandborste på en 8 mm björkstav, användes för att rensa bort överflödigt hudlim.

Botten och lock innan bottenlimningen med monterad K&K mick.

Istället för fisklim för att limma botten provade jag för första gången att blanda det vanliga varma hudlimmet med 10% (av volymen av hudlimsgranulatet) med urea för att förlänga limtiden. Fisklim är bra, men äkta varmt hudlim med urea är bättre. Genom att lägga lite tid på att värma fogen och limmet vid bottenlimningen fungerade det över förväntan. Det blev lite kladdigt första gången då jag inte lade på limmet först av allt utan applicerade med en spatel allteftersom, det blir mindre kladd genom att först lägga på lim längs hela kanten och sen värma limmet flytande igen som jag gjort på senare bottenlimningar. Mycket bra!

GammelGuran såldes till en väldigt nöjd kund på mässan i Umeå 🙂

Hade nyligen en lärling i lokalen. Det var en trevlig vecka som vanligt, denna gång jobbade vi med en Levin parlor från 1912 och vid sidan av en nyare Orpheum tenorgitarr från ca 1950-talet. Jag tog inte mycket bilder medan vi jobbade (lärlingen tog desto fler!), men jag kan redovisa slutresultatet. Levinen, GammelGura 190, blev nästan klar och behövde slutjustering, men tenorgitarren fick jag lägga några dagar till på.

Levinen var i helt OK skick, bara lite mer sprickor i locket än vanligt. Jobbet gick som det skulle, enda problemet var att halsen i mjuk poppel inte fick chansen att sätta sig med uppspända strängar innan vi bandade på. Resultatet blev att halsen böjde upp sig överst när allt var klart och jag fick göra om slipningen av greppbrädan och bandningen.

Stämskruvarna var i bra skick och fick vara kvar, plaketten på baksidan huvudet hade en antydan kvar av trycket. Ett nytt stall och en ny greppbräda med EVO band tillverkades. Översadel och det segmenterade stallben blev intonerade. En K&K mick monterade. Botten var rejält krympt och en mittsticka i rosewood limmades in. Skickades sen i ett nytt gator 3/4 case.

Tenorgitarren var lite ovanlig, i mahogny och i princip en dreadnought kropp med smal tenorhals och fyra stämskruvar. Fin rosewood i både greppbräda och stall. Haltar kanske lite i formspråket.

Det klumpiga och fastskruvade stallet återanvändes efter lite hyvlande, skruvarna ersattes med pärlemordottar (stallet var faktiskt ett vanligt gitarrstall, de två yttersta stränghålen hade fyllts igen med vita celluloid dottar!). Halsen satte om, den fick en kolfiberstav i halsen och den platta greppbrädan gavs en liten radius och bandades om. Det fula plektrumskyddet fick vara kvar på lärlingens begäran. Locket hade deformerats, botten togs av och originalribborna i locket formades och limmades om för att trycka upp locket efter uppblötning och fastspänning för att platta till träet. Stallplattan byttes till gran med pluggar och bubinga rundlar, men inga större förändringar för övrigt inuti. Det gjordes en översadelintonering och ett segmenterat stallben. Stämskruvarna var usla och byttes till nya.

Botten och sida var ett tre lager laminat med tunn mahogny ytterst. I botten  var det enkelt att sprätta bort det översta lagret mahogny ned till den lagom tjocka mittdelen i lönn. Blev både lättare och bättre ljud i bottenbiten!

Största jobbet var bottens celluloidbindning. Den hade en ovanlig och väldigt ljus sköldpaddsfärg som inte längre går att få tag på. Istället monterade jag en trälist som  var snarlik den gamla celluloiden. En K&K mick monterades. När den var klar och vibrerad lät den mycket bättre än innan renoveringen. Skickades i ett Thomann Elite Case Classic 1 case.

Botten och locket tunnades på Levinen i vanlig ordning, båda fick ett par varv spritlack ovanpå den gamla lacken.

Några bilder medan vi jobbade!

En tidig GammelGura, “rosen” nummer 28 från 2014, är till salu. Den har en av de första översadelintoneringarna jag gjorde, men saknar senare uppfinningar. En väldigt vacker gitarr, speciellt stallet! Unik i formen också, allt tyder på att den byggdes av en solitär byggare och inte i ett löpande band. Den kommer med ett begagnat Gator 3/4 case och monterad K&K mick.

När jag fick in den trodde jag att jag skulle behöva jobba med den då den stått nåt år i ett torrt förråd, men till min förvåning var allt precis som det skulle! Rätt stränghöjd och inga sprickor. Det enda jag gjorde var att fila av topparna av banden som stack ut en liten gnutta och sätta på nya strängar 🙂

Reapriset på den är 8700 kr, samma summa som den såldes för en gång i tiden. Passa på!

Har gått igenom instrumenten i “Väntrummet“, objekt som använts till en GammelGura har rensats bort och nya kandidater tagit deras plats. Flera gamla Levin parlor gitarrer och en harpgitarr är bland nykomlingarna.

Gottfrid Söderman är den enda lokala byggaren i trakten med stor produktion före 1930. Här i Örnsköldsvik finns det ofta Söderman lutor till salu hos loppisar och auktioner, men hans instrument finns i hela Sverige. Några av lutorna är daterade och ibland finns det en dikt eller liknande skrivet med blyerts inuti, speciellt på de tidigaste instrumenten.

Jag har precis öppnat en Söderman luta med det tidigaste datum jag träffat på, 1920. En väldigt speciell sak som jag trodde hade blivit konverterad senare. Nu när jag öppnat upp den ser jag att den nästan säkert är helt original, förutom den stränghållare som den kom med. Högst på listan över det som är speciellt är de tre extra stämskruvarna! Översadeln är helt säkert original och de tre tunnaste strängarna var dubblerade med hjälp av den extra stämskruven. Greppbrädan var också montera ovanför locket, men med en distans limmad under. Stämskruvarna var felvända, antagligen för att de var nya 1920 och han utgick ifrån att snäckan skulle monteras framför kuggen som på äldre stämskruvar.

Det roligaste var anteckningen i locket; Denna luta gjordes år 1920 av / predikanten G. Söderman / No 198. Det betyder att Gottfrid helt säkert var produktiv tidigt under 1910 talet. Det återstår att se om nåt äldre instrument dyker upp!

Även texten på bottens mittsticka är kul och annorlunda; Gottfrid Söderman Moälven. Visserligen ligger Västerhus där han hade sin verkstad nära moälven (som längre ner används av pappersmassafabriken i Domsjö), men jag förstår varför han bytte ut platsen för tillverkningen!

Isärtagningen gick väl sisådär. Greppbrädan med 45 graders run-out i träet kom lös i tre delar. Skårorna för banden var djupa och brädan nästan itusågad här och var. Skräpvirket, de djupa skårorna och att jag inte kunde värma så mycket jag brukar pga inläggningarna i celluloid var orsaken till det. Stallet, som spruckit och limmats ihop, hade limmats om och locket var sönder under stallet. Gottfrid hade räknat fel och stränghålen var kloss mot en av ribborna i locket.

Jag skriver det här redan nu då blyertsteckningen ger en ny spännande datering för hans produktion. Återstår att reparera upp den till spelbart skick med replika greppbräda och stall.

Det var ett tag sen jag skrev på bloggen, mest beroende på ett nyvaknat intresse för att spela och bokföringsklumpen i halsen. Nu är det inspelat och bokföringen inlämnad. Alltid nåt! Inspelningen kommer förresten att bli en bra demo när den är klar för en av mina GammelGura, det är bara jag och GammelGuran inspelad och mixad utan större finesser och i stort sett naturtroget.

Under tiden har det ändå jobbats på, jag har några färdiga GammelGura att redovisa, men mest har det varit reparationer som legat för länge som hamnat på operationsbordet. Tyvärr var de fler än jag förträngt…

Det har också tillkommit några nya verktyg i verkstaden. En sak som jag länge sneglat på är den jigg som kallas Erlewine neck jig och som säljs av Stewmac i USA. Jag gjorde en egen variant på temat då jag tyckte att den tog för stor plats i min lilla lokal. Det visade sig att den köpta jiggen är ungefär lika stor och tar samma plats, bara man inte också köper den golvmonterade ställningen som ska skruvas fast i golvet! Priset har avskräckt, men jag började inse att min egen variant hade sina brister. Min inslipade relief i greppbrädan och på banden blev inte alltid den jag ville ha och jag fick slipa mer än jag ville när jag kronade toppen på banden. Jag förstod vad som var felet (jag drog fast gitarrkroppen för hårt med tvingarna), men istället för att jobba en vecka eller två med att åtgärda problemet var det mycket bättre att köpa den färdiga jiggen.

Väl hemma var det första jag gjorde att montera gångjärn under jiggen för att få gitarren i spelposition innan den fixerades. Gravitationen påverkar gitarren geometri. I den nya jiggen finns mätklockor att fixera i spelposition. Man kan sen se exakt vad som händer med halsens läge när man lägger gitarren på rygg. Tyvärr är mätklockorna graderade i 0.001 inch, vilket motsvarar 0.0254 mm, vilket gör att man inte så lätt kan förstå måtten… Men beroende på gitarr rör sig halsen ca 0.1-0.3 mm nedåt vid översadeln. Det har stor betydelse när man slipar in en relief på 0.15 mm. Halsen rör sig sen väldigt mycket mer nedåt när strängarna lossas. Jag har fnyst åt de här mätklockorna tidigare, men nu har jag förstått att det är hela hemligheten! Tack vare de två mätklockorna kan man enkelt trycka upp huvud och hals till den position den har med spända strängar för att simulera strängdraget. Med hjälp av ett spännband bakom översadeln (som jag bytt ut till en Fingerboard band clamp, också från Stewmac) kan man simulera den formförändring av huvud/hals som ges av strängarnas vinkel över översadeln med spända strängar. Genom att trycka på undersidan av huvudet och dra ned vid översadeln kan båda mätklockorna nollställas och halsen därmed ges exakt samma läge som i spelposition och med spända strängar.

Innan jag gör slipningen av greppbrädan, bandningen och kroningen av banden, låter jag gitarren var temporärt uppspänd i en eller två dagar för att den ska finna sin form. Speciellt viktigt är det om halsen är mjuk. Kolfiberstaven är styv och tar hand om det mesta av böjkraften, men inte allt. En hård och tjock lönnhals rör sig knappt alls, men en mjuk poppelhals måste få chansen att dra till sig. Jag använder gamla Newtone Heritage 0.12 strängar för att ge halsen rätt spänning. En passande gammal utbytt översadel monteras temporärt och baksidan av lagom tjocka borrar används som stallben. Dessutom monteras små lösa bandbitar i greppbrädan för att ge den samma styvhet vid ytan som den får senare när man bandar på. Det är korta bitar i mitten av brädan (som polerats mindre vassa) för att undvika att greppbrädans trä flisar när man senare lossar de temporära banden.

Jag jobbar i två pass med jiggen. Gitarren med temporära strängar, band, översadel och stallben spänns fast i jiggen. Sen lossas strängarna, banden, översadel och borrarna och greppbrädan slipas till 0.15 mm relief. Jag använder ett grovt självhäftande 80 sandpapper tejpad på en aluminiumprofil som getts en omvänd 0.15 mm relief med hjälp av en CNC maskin. Jiggen är en bra arbetsbänk för det jobbet. När  greppbrädan fått sin relief slipad, lossas gitarren ur jiggen och banden monteras.

I pass två monteras gitarren återigen i jiggen på samma sätt, men den här gången använder jag ett finare sandpapper på aluminiumprofilen för att slipa topparna på banden. Innan jag börjar slipa kollar jag att alla banden sitter som de ska, de som eventuellt sticker upp lite grand slipas ned med en fil. Är det ett band som misslyckats helt måste den sättas om. Banden färgas in med en röd tuschpenna på toppen så det är lätt att se när alla bandens toppas slipats ned med aluminiumprofilen. I den gamla jiggen var det för det mesta en hel del slipande på banden för att få reliefen jämn, med den nya jiggen stämmer allt så mycket bättre och bara lite grand behöver slipas ned innan alla banden är jämna. Det går mycket fortare och alla banden förblir höga när man är klar. Mycket tidsbesparande och bra!

I början förstod jag inte hur man skulle använda spännbandet som följde med jiggen, de har alltid varit en gåta för mig, men det fanns bra instruktioner på YouTube! Spännbandet för översadeln fick en gummipackning för att skydda lacken, samma 1 mm tjocka gummi användes också för att skydda gitarren från spännbandet. För att inte välta hela jiggen  med gitarren i spelposition monterades en kedja som mothåll. En lagom lång träbit används som stötta mot golvet för att får rätt spelposition på gitarren. Alla delar i jiggen är justerbara, det följer med ett antal insexnycklar. Jag hittade ett bra ställe att förvara dom på i änden av den centrala aluminiumprofilen. En bit musikertejp var det enda som behövdes 🙂

Jag är extremt nöjd med jiggen.Den är mycket bättre än min hemmagjorda och värd varje krona.

Efter bara två månader, då den skickas via båt över Atlanten, fick jag mitt exemplar av tidningen med min långa artikel. Ser bra ut, även om min artikel är både lång och nördig 🙂 Man kan beställa hem den här