Jag har stött på flera gamla Europeiska parlor gitarrer med en jordglob-stämpel i botten. Ofta kan man tyda orden ”Trade mark” i stämpeln. Alternativt samma typ av jordglob instansat på baksidan av huvudet. Har alltid undrat vem som använde den loggan. Nu hittade jag följande text på nätet om en liknande gitarr med en jordglob-stämpel på huvudet:

”On a German guitarsite they told me now that this is a ”Biedermeier” style guitar which was popular in the first half of the 19th century and later had a renaissance at the beginning of the 20th. So this one is from the beginning of last century. It was supposedly made in the Markneukirchen Area, which has been a musical instrument Mecca for 350 years. The globe is supposed to have something to do with ”Weldklang” (worldsound) a company which used the globe as their logo and which sold many different instruments by subcontractors, apparently also guitars, but that this history has been very sparingly documented.”

Gåtan torde vara löst!

Det är alltid bra att ha en färdig GammelGura i lokalen, dels för att visa upp för besökare och dels som ett instrument för mig själv att spela på. De har en tendens att bli sålda när en kund fattar tycke för den. Under åren har jag haft 3-4 lokalgitarrer som sålts på det sättet. Varje gång har den ersatts med en nytillverkad GammelGura med de senaste och aktuella detaljerna i GammelGura renoveringen.

Den här gången valde jag ett objekt som ingen skulle välja som start för en GammelGura, en hanterad Europeisk parlor som någon kladdat på röd färg på botten och sida. Ålder obestämd, men kanske runt 1920. Den var ovanligt liten med smal sarg och en mensur på 61 cm Jag tog inte några bilder på hur den såg ut i original, men den var inte vacker men komplett.

Här är bilder när jag kommit en bit på vägen i renoveringen. Nya ribbor och kolfiberstaven i halsen hade limmats. Ett nytt mustaschstall hade tillverkats (den gamla var nedhyvlad och sönder) och en ny rosewoodbräda formats. De gamla stämskruvarna hade ersatt med Stewmac Golden Age, hålen för stämskruvarna hade pluggats och nya borrats upp. Både lock och botten hade bindningar i trä som antingen saknades eller förstördes när jag lossade botten, nya björklister hade setts ut. Locket under det gamla stallet var förstörd, locket under stallets mittendel sågades bort och en större och tjockare stallplatta i gran formades för att plugga igen det uppsågade hålet i locket underifrån. Stallplattan och ”pluggen” gjordes i ett och samma stycke gran.

Björk- och lönnlister är tacksamma då den kan snabboxideras med Potassium Permanganate (Kaliumpermanganat). Efter behandling ser träet ut att vara 100 år gammalt.

Kerfingen var väldigt smal, innan jag limmade tillbaka botten limmade jag på en list i lindträ (taget från ett träjalusi) för att få större limyta. Den bortfrästa trälisten runt botten gjorde också botten så smal att den inte vilade helt på originalkerfingen. En K&K mick monterades.

Ett irriterande problem när man ska limma en botten är att göra små hack i kerfingen för ändarna av ribborna. För att lättare märka positionen för ”hacken” tejpar jag på en tunn tejp på mitten av ribborna som jag sen kan använda för att märka kerfingen med blyerts.

Den nya bindningen i trä limmades tillsammans med en med en dekorlist med varmt hudlim och tejpades på plats. Även den nya greppbrädan limmades på plats.

Ett kritiskt moment är att limma halsen, det gäller att få vinkeln mot stallets översida och vinkeln sida-till-sida rätt. För att vinkla upp halsen måste toppen på halsfoten slipas ned, vilket ger glapp i dovetail-infästningen. Jag har tillverkat tunna shims för halsfickan i björk med olika tjocklekar, 0.3, 0.4 och 0.5 mm med hjälp av min bandputs. De limmas med superlim och kläms fast med hjälp av halsen. För att inte limma fast halsen av misstag, använder jag en bit hushållsplast mellan gitarren och halsfotens dovetail.

Jag använde färgad bets och kaliumpermanganat för att dämpa de värsta dingsen innan jag lade på ett varv spritlack med pensel. Halsen fick ett varv svart spritlack.

Med halsen limmad monterar jag små bandbitar längs greppbrädans centrum för att fylla ut bandskårorna, och stämde upp strängarna med en provisorisk översadel och baksidan av borrar som stallben. Numera låter jag gitarren vila med uppspända strängar ca ett dygn för att sätta sig, jag passar på att vibrera in gitarren under tiden. Därefter spänns gitarren med uppstämda strängar fast och fixeras i min Stewmac jigg. När strängarna sen plockas bort har halsen samma böjning som den har med uppspända strängar. Greppbrädan sandas till en fin relief med jiggen som ett perfekt arbetsbord. Greppbrädan hade  fått en kil limmad under brädan vid locket för att den skulle vara rak, men efter en limning blir aldrig greppbrädan helt plan – oftast blir det en puckel vid infästningen. Med hjälp av passande radiuskloss och grovt sandpapper sandas greppbrädan plan. Därefter slipas en 0.15 mm relief in i brädan. Den första grova relief slipningen görs med hjälp av en speciell referens-sticka och en kort radiuskloss. Genom att slipa mellan den yttersta röd-till-röd, sen 1-till-1, röd-till röd, 2-till-2, röd-till-röd, 3-till-3 och röd-till-röd enligt referensen slipas en relief-böj in i greppbrädan (mitten slipas oftare). När en uppmätning med linjal och ett 0.15 bladmått säger att mitten av greppbrädan har rätt böj, använder jag en aluminiumbalk med en negativ 0.15 mm relief fräst i en CNC och ett självhäftande sandpapper för att ge reliefen en helt jämn kurvatur.

Vid bandningen använder jag min enkla plank-jigg. Numera använder jag tre tvingar för att pressa fast banden. När ett band, som också limmas med superlim, hamrats fast använder jag först min nya fraktalpress för att pressa fast bandet jämnt, därefter en tving med samma radius som greppbrädan. Den tvingen flyttas sen vidare till nästa monterade band och en tredje bandpress med en lite mindre radius tvingar fast det föregående bandet hårdare vid ändarna medan limmet härdar. Jag monterar alltid de udda banden först, dels för att minska tillbakaböjningen från de monterade banden när de pressas fast i bandskåran, men också för att ge mer plats för tvingarna. Fraktalpressen är en billig Kina-variant som modifierats för en vanlig tving.

Gitarren monteras återigen i Stewmac jiggen för kroning av banden. Den speciella aluminiumbalken används för att ge toppen av banden en jämn relief, den här gången med ett finare sandpapper. Sandpapperet avslöjar när alla bandtopparna följer reliefkurvan.

Ett segmenterat stallben och en intonerad översadel tillverkades. Justeringen av intoneringspunkterna i översadel och stallben var oväntat små på just den här gitarren. Newtone Herirtage 0.12 strängades på. Ljudet blev oväntat bra! Volymen är inte den högsta, men tonen är väldigt jämn och träig.

Läget är desperat just nu, för många GammelGura objekt i kön och dessutom 5-6 lite större reparationer att beta av. Det är beställnings-stopp för både nya GammelGura projekt och större reparationer. Jag kan däremot inte undvika att hjälpa lokala kunder med enklare reparationer eller montering av K&K mickar etc. En hel del tid har använts till några egna projekt då jag fått ett nytt intresse för musiken och behövde en fungerande 12:a och mandolin. Senast fick jag klar en ny lokalgitarr (den förra har sålts), det behövs en sån för att visa upp för kunder och spela på när andan faller på. Eventuella nya egna projekt har jag bestämt att de inte ska få inkräkta på den normala arbetstiden i lokalen.

Det positiva är att jag, efter ett år av joxande med låtar och min inspelnings-studio, har inventerat kön och är peppad på att jobba med GammelGura projekten igen! Det ska hända saker nu. Återkommer med ”före”-bilder på GammelGura projekten i batchen, jag väntar på att få harpgitarren levererad. En av gitarrerna i kön tillhör min enda kund i USA som försett mig med flera GammelGura objekt som legat länge, jag tänker ta mig an en av hans gitarrer i varje ny batch framöver.

GG225 Levin 1911
En lite större Levin parlor i ”Consert” storlek. Härlig årgång och i bra skick. Den här blir bra 🙂

GG227 Levin 1930
En *bling* Levin från åren runt 1930 med extra fin flammig björk och färgad bets (har sett grå, blå, grön, gul och röd –  den här är nästan svart!) på botten och sida. De här är i grund och botten mycket enkla parlor gitarrer, men i övergången till de nya modellerna som kom senare använde man upp det finaste virket och alla stränghållare och flytande stall. Oftast användes också de finare pärlemorinläggningarna i greppbrädan, men som saknas på denna. Jag tror inte jag sett en sån här med fast stall.

GG224 Nässjö
En typisk Levin rip-off med mycket mer *bling* än vanliga Levin parlors från samma tid. Extra vackert trä, bindningar och detaljer, men nästan alltid lite klumpigt ihopsatta med för tjockt trä. Den här kan vara ett undantag, jag får se när den plockas isär.

GG228 Coles ca 1900
Batchens aristokrat, en Coles ca 1900-talet (modell 1898) med finaste rosewood i botten och sida. Pampiga dekorerade inläggningar i greppbräda, huvud och stall. Mycket välbyggd och påkostad!

GG226 KB harpgitarr 1903
Batchens snickarglädje 🙂 Den väntar jag på, under tiden några bilder jag fick från kunden.

Den här mätstickan, avsedd för att mäta mönsterdjup i däck, ska jag använda för att mäta att bandskåran är tillräckligt djup för bandets tang. Det fina är att den har en noonie-skala vilket gör att man kan mäta i tiondels mm.

Min spelkompis Björn Sohlin kom med släktens festinstrument från tidigt 1920-tal och framåt för reparation. Den var milt sagt härjad – faktiskt en av de mest misshandlade gitarrer jag sett! Här är lite bilder på den innan renoveringen, jag hann dra bort Gaffatejp från botten och montera lös översadel, strängpinnar och stämskruvarna innan jag tog bilderna.

Den hade utsatts för tidigare reparationer, en av stämskruvarna saknade knopp, men hade en metallkrok fastlödd istället (fick inte med den på bild). Jag har aldrig sett en så sönderklöst greppbräda, flera mm djupa spelgropar! Årtalet var obestämt då serienumret inte gick att tyda, men proveniensen sa tidigt 1920-tal vilket stämmer bra. I botten fanns Levin’s brännstämpel, en liten bit av originaletiketten från återförsäljaren där det står Finspång – jag har sett såna tidigare. Samt en snygg reparationsetikett från 1977. Jag hoppas att det var några andra amatörer som spikade fast botten och använde Karlssons klister som lim! Nån hade också penslat på nån sorts modern lack på botten och sida, som tur var inte på locket eller halsen.

Min mission med den här var att behålla så mycket som möjligt av det härjade utseendet, men göra den fullt spelbar. Den rekordslitna brädan skulle behållas, det nedhyvlade och brunbetsade stallet och översadeln ersattes med original från tidigare renoveringar. Halsen fick en kolfiberstav och ribborna byttes ut som vanligt.

Greppbrädan lossades med värme från mitt resestrykjärn, en Stewmac ”dubbelkniv” och lite vatten. Jag har skaffat små behändiga skrapare, vilka kom bra till pass för att skrapa bort snickarlimmet som först blötts upp med en blöt papperstuss. Nån hade eldat på ena kanten av greppbrädan!

Halsen hade limmats om ett par gånger, en hel del virke från halsklossen följde med.

Inuti fanns det en hel del limkladd och dessutom några spikar genom botten!

Det återanvända stall originalet från en tidigare renovering hade för stora pinnhål. Hålen pluggades och den svarta färgen sandades bort. Det för höga stallet hyvlades ned till lagom höjd och planades ut på toppen för ett stallben. Det gamla stallet hade två skruvar som inte behövs.

Halsen var i poppel och förvånansvärt rak, men kolfiberstaven är ett måste. Då jag behöll greppbrädan med sin bandplacering och limmade stallet på samma plats, var jag tvungen att göra halsens infästning 4 mm djupare för att få plats med ett intonerat stallben istället för den sämre konstruktionen med ett långt band som stallben längst fram på stallet. Hela gitarren blev 4 mm kortare, men nu stämmer intoneringen.

Greppbrädans gropar fylldes i med superlim – en halv flaska! Hela ytan mellan 1:a och 2:a bandet består numera av plast. Här gjorde jag en miss, eller snarare fick lära mig någonting nytt, det blev luftbubblor i det tjocka limmet längst ned. Man ska använda tunt superlim först av allt för att fylla ut de luftfyllda porerna i  träet innan man lägger på det tjocka lagret av lim fick jag lära mig. Men med tanke på gitarrens skick i övrigt adderade jag bara lite mer patina och det fick vara som det blev 🙂 Brädan fick nya band.

Den moderna lacken gick bra att skala av då den inte fäste bra på den gamla lacken. Hälften av den lacken kunde plockas bort genom att tejpa på och av vanlig packtejp, resten fick skrapas bort med  rakblad. Hela gitarren blev sen betsad med vattenbaserad bets och/eller snabboxiderad med kaliumpermanganat i alla dings. Därefter fick hela gitarren ett varv spritlack som sedan mattade ned med stålull och handpolerades upp till lagom shine.

Botten tunnades i en valsputs, men innan dess räddades de två etiketterna. Även locket tunnades en halv mm på insidan. Reparationsetiketten från 1977 limmades längre in i gitarren. Bortsett från översadelintonering och segmenterat stallben var det en komplett GammelGura renovering, den fick en etikett att komplettera de andra med. Botten hade krympt rejält och lossnat i mittenfogen. För att kompensera de 3 mm som fattades på bredden fick botten en bindning runtom i rosewood.

Den lät helt OK när den blev klar, men jag saknade den rena tonen från översadelintoneringen. Gitarren har presenterats för släkten som gillade hur den blev. Den kommer säkert att hanteras på fler fester framöver, förhoppningsvis håller den 100 år till 🙂 Hälkappan hade glömts bort när jag tog bilderna, men limmades tillbaka innan den levererades.

Efter lackningen blev serienumret tydligare. Jag tycker mig ana 34420, vilket innebär 1917.

Ett av mina egna projekt blev klar i långhelgen. En LTS-5 Levin 12:a, en gitarrmodell som jag har lite historia med. Dessutom gjorde jag en Levin Mandolin från 1953 spelbar för Andreas Nilsson som just nu spelar in i min hemmastudio.

Det här var andra instrument jag köpte (den första var en nylonsträngad Levin LG-17). En tolvsträngad LTS-4 med platt huvud. Den köptes begagnad i en butik i Stockholm ca 1985. Den var i dåligt skick och behövde repareras innan jag kunde hämta ut den. Jag minns att den kostade 1000 kr. Halsomsättningen som gjordes blev inte helt lyckad och när jag spelade på den ett tag var stränghöjden plågsamt hög. Den var min huvudgitarr några år innan jag skaffade en mer lättspelad gitarr, nån dreadnought variant från Japan tror jag att det var. I vanlig ordning kunde jag inte hålla fingrarna borta och plektrumskyddet i plast byttes ut till teak-fanér som fanns i familjens ägo. Inte särskilt snyggt och inget jag skulle göra om!

På den tiden visste jag inte att det fanns lättspelade gitarrer som dessutom lät bra och jag brydde mig inte särskilt mycket om stämningen (vilket för övrigt i princip var omöjligt att få till då intoneringen var helt off pga den höga stränghöjden). Att den bara lät sträng var inget hinder och det blev ett helt gäng låtar skrivna med den. Den gitarren finns fortfarande kvar i förrådet och nån dag kanske jag tar mig an den.

2014 renoverade jag en LTS-5  från 1962 för Pelle Henriksson’s studio  i Umeå. När jag öppnade upp den blev jag förvånad när jag såg att den hade en jättestor 5 mm tjock plywoodplatta under stallet tvärs över locket! Inte undra på att den var i bra skick men bara lät sträng.

En LTS-5 1966 i bra skick blev nyligen inköpt på auktion av Greger Wickberg, en vän och musiker här i Örnsköldsvik. Det visade sig att den behövde halsomsättning och allmän lagning, det slutade med att jag köpte den för samma summa som vid auktionen; 3000 kr. Eftersom jag vet att det finns en stor potential gömd bakom det trista ljudet av sträng, ville jag ha den som ett komplement i min egen hemmastudio. Jag hade ingen 12:a som jag kunde eller ville spela på.

Den här modellen är väldigt knepig. Allt trä är av allra högsta klass med imponerande flammig lönn i botten, men ljudet saboteras totalt av ribbningen i locket. Då de låter så illa i original är det sällan dyra att köpa in, trots att de var dyra när de såldes. Av nån anledning tog det lång tid innan Levin anammade X-ribbningen för större gitarrer eller 12-strängade med högt strängdrag. Istället limmade man in fler och tjockare ladder-brace ribbor, eller som i den från 1962, en rejäl plywood platta för att det skulle hålla!

Bindningen satt som berg, den offrades och frästes bort runt botten för att komma åt limfogen mellan botten och sida. Cellulosalack spricker lätt när man försöker bända loss bindningar med rakblad och en ny ”gulnad” bindning i plast ser precis lika bra ut som originalet. Limmet satt så hårt att jag inte kunde sära fogen utan att göra sprickor i cellulosalacken, så halva botten sågades loss genom kerfingen. Väl öppen kunde jag konstatera att ribbningen i locket var som ett dåligt skämt med hela 9 stycken kraftiga klossar till tvärribbor, 4 av dom ersatta plywoodplattan i den förra jag renoverade. Även ribborna satt som berg med det moderna lim som Levin använde i mitten av 1960-talet och jag fick använda en hovtång, knivar och hyvlar för att rensa locket från alla ribbor.

Halsen saknar helt infästning/dovetail och hålls bara fast med två muttrar och limmet under greppbrädan på locket. Muttrarna är fästa i samma järnstång som även fungerar som dragstång under greppbrädan. För att göra jobbet enklare fick dragstången/infästningen vara kvar, det fungerar helt OK på en stor gitarr. Greppbrädan fick sitta fast för en gångs skull. Stämskruvarna fungerande OK men inte bra, jag har beställt nya Golden Age som ska ersätta dom när jag får hem dom. Knopparna är lite väl breda på originalen och man klämmer nästan fingrarna när man ska stämma. De blev bättre efter en rengöring och inoljning, men fortfarande inte helt bra.

Nya ribbor tillverkades och limmades in i lock och botten. Ny kerfing limmades in runt botten och en K&K mick monterades. Då botten skulle fräsas runt om för en ny bindning behövde jag inte passa in botten speciellt noga mot sargen. Sargen hade sprickor på ömse sidor om bottenklossen och lönnfaner limmades in tvärs sprickorna. Botten hade krympt och en del av botten stack ut i midjan, som det oftast blir när en krympt botten ska limmas tillbaka utan att tvinga den på plats och bygga in spänningar.

Numera gör jag alla X-ribbning som ett dubbelt X. Har aldrig insett storheten i de två sneda ribborna i en standard Martin ribbning, vilket ofta medför att locket buktar upp bakom stallet pga strängdraget. Dubbel X har ett oförtjänt dåligt rykte sen Gibson använde den men gjorde båda X:en alldeles för kraftiga. Det mindre X:et bakom stallet ska göras betydlig klenare.

Stallet, i äkta BRW, modifierades kraftigt på samma sätt som 2014. Mittendelen av det klassiskt inspirerade string-through stallet frästes ned till ca 3 mm tjocklek från stallbenet och bakåt och en L-formad passbit limmades fast ovanpå. Tyvärr tog jag inga bra bilder på tillverkningen av stallet. Två strängar ryms i varje strängpinnhål och korta bitar av en 3 mm tjock metallstång ser till att strängarna får rätt separation över stallbenet. Det är lite besvärligare än vanligt att stränga på, men ser man bara till att båda strängkulorna trycks in i hålet innan man monterar strängpinnen och drar fast strängarna mot stallplattan är det inga problem. Principen fungerar bra, det kanske tar en dag extra innan alla strängarna ”satt sig”, men sen håller den stämningen. När jag gjorde mitt segmenterade stallben fick jag göra 8 mm breda benstolpar för att båda strängarna skulle rymmas ovanpå.

Greppbrädans förlängning på locket behövde en triangulär shim under greppbrädan efter omsättningen för att undvika en alltför stor ”slope off”.

En ny bindning i plast runt botten limmades in efter fräsning.

Då greppbrädan hade en vit bindning längs kanterna fräste jag ur spåren för banden med hjälp av en liten fräs och min Proxxon dremel. Jag passade på när greppbrädan slipats in till 0,15 mm relief i min Stewmac jigg. De fula plastdottarna i greppbrädan ersattes samtidigt med äkta pärlemor.

Banden, där tangen på båda ändarna knipsats av, monterades i min enkla plank-jigg. När jag bandade på nära infästningen av kroppen med min bandpress, hörde jag ett oväntat ljud. Då halsen bara sitter fast i muttrarna och inte har någonting rejält som håller emot trycket från bandpressen hade halsfoten glidit ned längs sargen några tiondelar och böjt greppbrädan. Det gick i alla fall bra att tvinga tillbaka halsen i rätt läge och säkra upp halsen med en passbit under halsfoten.

Hela gitarren mattades ned med Trollull 000 och penslades med ett varv tunn spritlack. Spritlack består mest av shellac och fäster bra på allt. Spritlacken blir extremt blank, för att få tillbaka originalutseendet mattas spritlacken ned med samma Trollull efter att den fått torka över natten. En matt glans kan sen poleras upp via friktion med ett par sönderklippta vita tubsockar. När lacken inte är riktigt härdad och fortfarande lite seg kan man inte få upp glansen helt, men man kan polera en gång till efter ca en månad då lacken är helt härdad för att få lite mer blankhet.

Gitarren strängades på med light stålsträngar, ett 0.09 set, och mättes upp för intonering. Det senare var ett drygt jobb då det var dubbelt så många strängar! De flesta tunna strängarna intonerade ungefär som de tjockare, undantaget var tjocka E strängen där det var en skillnad på ett par mm vid intoneringen av översadeln.

Jag är mycket nöjd med resultatet. Den låter väldigt högt och bra och har en unikt bra intonering för en 12:a! Den har ett fast och rent ljud istället för det vanliga sammelsuriet av kling&klang.

Samtidigt bandade jag om, bytte stämskruvar och snyggade till en Levin Madolin modell 53 från 1953. Även den blev bra. Här är några bilder på den och de två tillsammans. Stor& liten 🙂

Båda vibrerades in som vanligt i tre dygn för bästa ljud. När jag stänger skåpet hörs inte mycket av det störande surrande ljudet.

Jag har många färdiga GammelGura som inte blivit omskrivna,  några av dom ska jag försöka ge lite tid men knappast alla. För att börja nånstans gräver jag där jag står med de två senaste klara. Båda mellanstora Levin av modell 14 ”Princess”. De här är inte de första som blivit GammelGura och antagligen inte de sista. De brukar bli riktigt bra.

En illa dold hemlighet med de här är att många har äkta BRW i greppbrädan! Så också med de här två. Mycket vackert och väldoftande trä. BRW är för det mesta mörkare och brunare än den rosewood man kan få tag på numera. Jag letade fram två extra mörka blanks till de nya stallen som jag tillverkade för båda för att matcha greppbrädorna.

Det skiljer 10 år mellan gitarrerna. Den från 1939 har en typisk sunburst och ett enkelt och rakt huvud. Botten och sida är i lönn och en hals i mjuk poppel. Stämskruvarna, som byttes ut, var 3-on-a-plate.

Den från 1949 var naturfärgad och med det större och svängda huvudet samt botten och sida i mahogny och en hals i lönn. Stämskruvarna var lösa (och glappa), även de byttes ut till Stewmacs Golden Age replikas. Båda har samma enkla ”Levin” dekal på huvudet och en ”1 år garanti” etikett i botten. Den från 1949 hade också en pampig rosett och vit bindning runt botten, inte bara runt locket. Greppbrädan och huvudet hade också en vit bindning runtom. Halsfoten var betydligt svagare och tunnare på mitten i ett försök att efterlikna en klassisk gitarr.

Jag gillar det enkla i den från 1939, men allt extra *bling*, inklusive den röda betsen på mahognyn, på den från 1949 hänger ihop och jag kan tycka att även den ser bra ut.

Jag tog lite bilder under tiden jag jobbade parallellt med båda. Den från 1949 hade modernare lim och var svår att få isär. En miss hände när jag skulle lossa halsen, halsfoten gick av på det svagaste stället på mitten. Det är inte första gången det händer med en svag halsfot och modernt lim… Men det går bra att limma ihop bitarna och förstärka hela halsfoten med en genomgående 8 mm rundstav i björk när det händer. Vis av tidigare erfarenhet av mahogny, som är lös, nästan som knäckebröd, sågade jag av botten precis under bottenbindningen. Då får man två pusselbitar som relativt enkelt kan limmas ihop, samtidigt som bottenbindningen får sitta kvar utan att den spröda lacken flisas upp när man lossar bindningen.

Greppbrädan hade krympt lite på bredden och bindningen var sliten, det blev en lite tjockare ny bindning runtom.

Den från 1939 hade öppnats upp tidigare och kerfingen var i dåligt skick. Jag limmade in ny kerfing runtom i min jigg där jag först spänner fast kroppen så att formen behålls innan jag skrotar bort den gamla och limmar in den nya.

Även stallet hade limmats om och locket var skadat under det. Jag fällde in ny gran med ådringen åt rätt håll under nästan hela stallet. Det nya stallet gjordes några mm bredare och baksidan av stallet kunde limmas ovanpå lock-granen, vilket minskar risken att den inlimmade biten lossnar av strängdraget. Både shim och stall limmades med färskt varmt hudlim.

Botten fick nya ribbor, den från 1939 kunde jag tunna botten på också. Både locken tunnades ned ca 0,5 mm till ca 3 mm. Botten-limningen på 1949 gick utan problem i min jigg. Båda fick en K&K mick installerad.

Halslimningarna blev lyckade på båda med stallben ca 4 mm höga över stallet.

Båda blev uppmätta för översadelintonering. Den från 1939 behövde bara små justeringar på översadeln medan den från 1949 behövde mer, speciellt på D-strängen. Båda greppbrädorna fick en 16″ relief inslipad i greppbrädan. Plastinläggen på den från 1949 byttes ut till äkta pärlemor.

Med både banden på originalbrädan och stallet fastlåsta i sin position, fick jag inte chansen att matcha banden på brädan mot mensuren som jag brukar då jag sågar upp för banden på en ny bräda. På den från 1939 blev jag tvungen att limma om och flytta fram brädan en extra gång då intoneringen på stallbenet visade sig hamna för nära framkanten på stallet. Men det gick bra det med, bara lite bortkastat jobb då jag måste banda om och krona banden en gång till.

Båda strängades upp med low tension Newtone Heritage 0.12, vilka kan bytas ut till valfri standard 0.11 sträng med samma tension. Båda låter mycket bra. Jag kan tycka att den från 1939 är lite ”torrare” i tonen med högre upplevd volym och den från 1949 lite mer ”yvig” med mindre mellanregister. Jag kan inte bestämma mig för vad som låter bäst 🙂

Min lampa med svanhals från IKEA för att ge belysning inuti en gitarr gick sönder. Surfade lite på nätet och hittade en bättre lösning med en liten USB spotlight och en USB laddare inköpt från Svenska Amazon. En enkel modifiering med en gummi- och stålbricka (som skruvades fast i en sandwich) gjorde att jag kan fästa lampan på sargen med en supermagnet utifrån och dessutom rikta ljuset dit jag vill då lampan kan justeras. Jag borrade och gängade två hål i brickan för metallskruvar och kapade skruvarna jäms med ytan på brickan. Sladden, som har två tunna trådar längst in som lätt kan gå av, kläms fast under brickan. 

Demonstrerar lampan på en GammelGura som ännu inte fått botten limmad.

Här är den på riktigt inuti i en Levin 1906. Den funkar jättebra, den är inte i vägen inuti, ger ett stabilt sken och man kan placera den där man vill.

Edit:  Nu har jag testat den ett antal gånger och den är fantastiskt bra! Helt överlägsen alla andra sätt att belysa insidan av en gitarr som jag testat. En sista detalj är att jag skyddar lacken på sargens utsida genom att tejpa på en utstansad rund bit gaffa-tejp på båda sidorna om magneten utvändigt.

En av de GammelGura jag håller på med just nu är en Levin från 1906. Den hade reparerats tidigare med snickarlim och botten hade lossats. Det gick kanske inte så lätt då hela kerfingen i segmenterad poppel var både skadad och lös. Det enda vettiga var att byta ut kerfingen, något som man sällan behöver göra. Det man inte vill när man limmar om kerfingen är att formen på sargen ska ändras. Om sargen är mjuk flexibel, t.ex. om den är tillverkad av mahogny, är det väldigt lätt hänt. En björksarg, som den på Levinen, är stabilare, men det finns alltid en risk att man formar om sargen så att botten inte passar när den ska limmas tillbaka.

Nu fick jag användning av min speciella jigg för att limma om kerfing. Det är en variant på min bottenlimning jigg, jag använder samma bottenplatta men andra mothåll runt om. Plattan är en 12 mm tjock mjuk plywood skiva med distanslister limmade på baksidan så att inte skruvarna når bordsytan. När den blir alltför sliten av alla skruvhålen byts den ut till en ny.

Mothållen är till för att ge stöd till sargen runtom innan den gamla kerfingen plockas lös. Med ett riktigt tunt bladmått kan jag se till att alla mothållen precis ger stöd till sargen genom att justera skruvarna. Det tar lite längre tid att montera upp den här jiggen jämfört med bottenlimningen då varje mothåll fästs med två skruvar istället för en. För att justera höjden använder jag tre bänkpuckar med mjuk yta och ett urval av runda mellanlägg i olika tjocklek som jag tillverkat med en hålborr för väggkontakter. Man vill att mothållen ska hamna nära den övre kanten av sargen.

Väl på plats rensas den gamla kerfingen bort med hjälp av en vass kniv. Limytan snyggas till med sandpapper. Jiggen ser till att sargen behåller formen medan man jobbar. Den nya kerfingen, som är inköpt på nätet men liknar originalet, limmas med varmt hudlim och kläms fast med ett gäng små och starka ”klädnypor”.  För att hålla gitarrkroppen på plats använder jag ett par praktiska hantelvikter.

En sak som jag börjat med det senaste året är att se till att toppen på kerfingen och sargen får samma lutning som radiusen på botten, i mitt fall 20″. Tidigare har jag bara använt ögonmåttet, nu har jag några nya verktyg som gör ett bättre jobb.

Kerfingen limmas lite ovanför kanten på sargen, det utskjutande materialet grovrensas med en liten behändig matthyvel (som jag justerat så den tar ca 0.2 mm per hyvling) och får en första formning med en planka med ett självhäftande grovt sandpapper. Plankan har formats till en 20″ böjd radius på mitten.

Därefter fäster jag kroppen mot bordet så den inte kan röra sig och ”kör bussratt” med en inköpt 20″ radiusplatta med ett grovt sandpapper. Plattan placeras över mitten av kroppen och roteras fram och tillbaka.

När hela sargen och klossarna är sandade har man en perfekt lutande och plan yta runtom att limma botten mot.

Det var länge sen jag skrev ett blogginlägg. Anledningen till det är att jag ägnade mycket av förra året till andra saker än GammelGura. I princip gick jag ned till halvtid i lokalen. En hel del av den tiden i lokalen ägnades också till att göra klar mer eller mindre avancerade reparationer som samlats på hög under åren. Trots det har det blivit ett antal färdiga GammelGura som inte presenterats på min blogg.

Mitt nyfunna intresse av att spela och komponera min musik och jobba med hemmastudion var några av de saker som jag ägnade mig åt istället för GammelGura jobbet. Gamla låtar har plockats fram och arrangerats, texterna har hamnat i min masterpärm. Ca 200 av de ca 400 låtarna från förr har snyggats till så långt. Jag har också lagt tid på att få ordning på alla mina prylar, varje låda i lägenheten har tömts och sorterats, varje garderob rensats från allt onödigt. Några turer till återvinningsstationen senare har jag både bättre ordning och mer plats för nya prylar. Nya dyra hårdvaror har köpts in till min hemmastudio som nu känns klar för inspelningar av demos av mina låtar. En ny seriös inspelning med Roger & Raketerna är också planerad framöver.

Ändå mer tidskrävande har det varit att få ordning på hårddisken, flera datorkrascher har inte tagits hand om på rätt sätt genom åren. Dubbletter i många folder kopior behövde rensas bort. En hel ICA kasse CD skivor med diverse backuper och annat har gåtts igenom och allt av värde har sparats. Sammalunda med disketter och kassettband. Jag har fortfarande kvar en hel del jobb med sortering av filerna innan jag är klar med den biten, bland annat allt material från de 5 CD skivor som tillverkats genom åren.

Nu är jag tillbaka i lokalen igen i gammal god stil, målsättningen är att korta den långa kön med GammelGura från tiden innan då jag aldrig tackade nej till nya beställningar – vilket jag borde gjort! Just nu är det beställningsstopp fram till dess kön är nere på ett fåtal GammelGura. Förhoppningsvis ska jag kunna få klar två GammelGura i månaden under året, det är i alla fall målsättningen. Det tar längre tid att göra renoveringarna numera jämfört med när jag började, det finns fler moment att göra och jag är mera noggrann. Just nu håller jag på med fyra GammelGura som är halvvägs klara. Några fanns inte med i kön av olika anledningar – en ska t.ex. bli min lokalgitarr då den förra blev såld (som de ofta blir när de provspelas när jag får besök i  min lokal). Men fortsättningsvis är det datum för beställningen som gäller. Eftersom jag är enda gitarrfixaren i stan numera blir det också en del lokala småjobb med reparationer. Men jag kommer att tacka nej till alla tidskrävande reparationer, fokus ligger på GammelGura kön.

Jag ska också komma igång med bloggen igen, det finns mycket opublicerat material. Bland annat behöver kön gås igenom, jag har inte uppdaterat den på ett halvår. Väntrummet kommer att uppdateras när vintern väl släppt taget.

Det är kul att skriva och jag saknar kontakten med läsarna, men samtidigt är även roliga jobb ett jobb. Nåväl. Min största utmaning är nog att kliva upp på morgonen i tid, när jag väl är på plats i lokalen rullar det på i god fart. Vi får se om jag kan hålla mitt nyårslöfte och få tummen ur i år 🙂