Idag fick jag hem en stor laddning Newtone strängar efter diverse strul med sändningen hemma i Sverige. Paketet hade runda hörn och en massa adresslappar på sig. Det jag har hemma är:

Newtone Heritage, 0.10, 0.11 och o.12.
Newtone Masterclass 0.11 och 0.12.

Dessutom lösa strängar för samma set för både Newtone Heritage och Newtone Masterclass.

Jag har hunnit ungefär halvvägs med den nya batchen.

Alla halsar har fått sin kolfiberstav, botten och lock har tunnats och bottenribborna limmats. I bilden har alla ribbor och plattor för locken kapats till och formats.

Min hopfällbara go-bar jigg skruvas snabbt ihop för limningen av ribbor, bordet är en del av jiggen. Locket i jiggen gjordes först med bara en träskiva, sen två och till sist fick den en ytterligare förstärkning på toppen i form av ett fackverk. Trycket från alla go-bar pinnarna är inte att leka med! Den fungerar mycket bra. Den gummiklädda radiusplattan under gitarren har samma radius som locket och ribborna.

Alla ribbor och plattor som ska limmas med hjälp av matchande mothåll och böjda go-bar pinnar. Speciella mothåll för alla de olika ribborna och plattorna har tillverkats.

Limningen sker i två eller tre pass. Go-bar pinnarna med röd markering är några mm längre än de omärkta. Pinnarna är gjorda av 8 mm rundstavar i björk som plattats till på två sidor till lagom svikt. Värmepistolen används alltid för att värma både ribba/platta och lock före varje limning med varmt hudlim.

Här är alla ribbor och plattor limmade, förutom ribban under greppbrädan. Den ribban kan senare ges en annan radius och ge en annan form till locket under greppbrädan för att undvika behovet av en kil för att få en rak greppbräda. Den ribban är också rektangulär i tvärsnittet och tillverkad av fura istället för gran. Allt för att göra ribban starkare så att den kan hålla emot strängdraget. Allt ovanför ljudhålet är till för att göra gitarren hållbar, ljudet kommer nästan uteslutande från locket nedanför ljudhålet.

En ny artikel har dykt upp, denna fanns publicerad i boken ”Smålands näringsliv i ord och bild” från 1918.

Se även ett tidigare blogginlägg: Nässjö Musikinstrumentfabrik

Läser man alla artiklarna får man ett rätt bra grepp om den komplicerade historien bakom de Levin kopior som tillverkades runt 1920 🙂

Hittade också lite info om ”NYA musikinstrumentfabriken i Göteborg” i en försäljningsannons:

”This factory was founded in the early 20´s in Gothenburg (Sweden) by HJ Jonsson, who had been employed by Herman Carlson Levin for 14 years, the factory was situated in a 2 story house at Karlagatan 21 and had about 10 employees, they made lutes, guitars and mandolins, the factory stopped making instruments in 1939 when they were bought up by Ramona.”

Antagligen samma Hjalmar Jonsson som var verkmästare i Nässjö innan den fabriken lades ned 1917 🙂

Jag har roat mig med att scanna av några av de billiga Kina-siterna i jakt på praktiska prylar. Det tar alltid nån vecka eller två innan paketen hittar hem från Kina, ska man köpa billigt går det betydligt snabbare och säkrare med svenska Amazon som har många intressanta prylar för en gitarr-reparatör. Jag ska redovisa flera av mina fynd, men den här halsjiggen för att räta ut böjda gitarrhalsar var mycket bra. Den är rejält byggd i svarteloxerad kvalitets-aluminium och med en passande silikonvärmefilt. Tidigare fixade jag till en egen jigg relativt snabbt med tvingar, mothåll, en aluminiumplatta och två resestrykjärn, men den här jiggen kan man montera mycket enklare, snabbare och säkrare.

Jag fick anledning att testa den på ett loppisfynd som polare Mattias köpt in. En Tysk billig parlor från slutet av 1950-talet i bra skick, men med böjd hals. Det funkade väldigt bra. Greppbrädan mättades med fet teakolja för att minska risken att greppbrädan krympte på bredden. Halsen böjdes till en kattrygg-krökning lika stor som reliefen halsen hade innan med mittenskruven i jiggen, silikonvärmefilten värmdes till ca 80-90 grader C. Jag dubbelkollade temperaturen och den stämde bra mot siffrorna på vredet. Jag fick byta ut den knepiga engelska kontakten mot en standard 220 V Europa-kontakt. Den fick värma greppbräda och hals i cirka 30 minuter innan jag stängde av värmen. Dagen därpå lossades gitarren från jiggen och halsen var rak som ett spjut 🙂

Två dragspelsplast-dottar i greppbrädan hade kokats och ersattes med äkta pärlemor, men i och med att silikonvärmefilten är smalare än greppbrädan hade greppbrädan nästan inte krympt alls, bandändarna behövde endast en lätt filning på topparna och det blev ingen vass kant mellan greppbräda och hals.

Man får se upp med två saker när man gör en sån här värmning. Dels kan greppbrädan krympa på bredden av uttorkning, dels kan lacken under mothållet antingen få tryckskador från mothållet eller lacken t.o.m. kladda fast i mothållet. Har man en hals med en värmekänslig lack bör man minska temperaturen till ca 60-70 grader C och istället förlänga värmetiden. Mothållets yta ska vara så jämn som möjligt för att undvika tryckskador i lacken (mothållet i den här jiggen har en tät och fin filt) och man bör lägga emellan hushållsplast mellan mothållet och lacken som släppmedel. Att värma kan man göra högst två gånger, sedan blir halsen så styv att den inte längre vill böja sig. Kan man få den första värmningen rätt är mycket vunnet.

Jag har stött på flera gamla Europeiska parlor gitarrer med en jordglob-stämpel i botten. Ofta kan man tyda orden ”Trade mark” i stämpeln. Alternativt samma typ av jordglob instansat på baksidan av huvudet. Har alltid undrat vem som använde den loggan. Nu hittade jag följande text på nätet om en liknande gitarr med en jordglob-stämpel på huvudet:

”On a German guitarsite they told me now that this is a ”Biedermeier” style guitar which was popular in the first half of the 19th century and later had a renaissance at the beginning of the 20th. So this one is from the beginning of last century. It was supposedly made in the Markneukirchen Area, which has been a musical instrument Mecca for 350 years. The globe is supposed to have something to do with ”Weldklang” (worldsound) a company which used the globe as their logo and which sold many different instruments by subcontractors, apparently also guitars, but that this history has been very sparingly documented.”

Gåtan torde vara löst!

Edit: Nya uppgifter har kommit fram. Per Linder hittade en tidigare Tysk firma med en glob som logotyp;  G.A. Pfretzschner. Det fanns t.om. en kvittens från J.P. Sjöberg i Sundsvall! Fick också in en bild på den logga som jag sett flera gånger inuti gamla Europeiska parlor gitarrer, men som jag inte hittade igen en bild på insänd av Anders Lindberg.

Det är alltid bra att ha en färdig GammelGura i lokalen, dels för att visa upp för besökare och dels som ett instrument för mig själv att spela på. De har en tendens att bli sålda när en kund fattar tycke för den. Under åren har jag haft 3-4 lokalgitarrer som sålts på det sättet. Varje gång har den ersatts med en nytillverkad GammelGura med de senaste och aktuella detaljerna i GammelGura renoveringen.

Den här gången valde jag ett objekt som ingen skulle välja som start för en GammelGura, en hanterad Europeisk parlor som någon kladdat på röd färg på botten och sida. Ålder obestämd, men kanske runt 1920. Den var ovanligt liten med smal sarg och en mensur på 61 cm Jag tog inte några bilder på hur den såg ut i original, men den var inte vacker men komplett.

Här är bilder när jag kommit en bit på vägen i renoveringen. Nya ribbor och kolfiberstaven i halsen hade limmats. Ett nytt mustaschstall hade tillverkats (den gamla var nedhyvlad och sönder) och en ny rosewoodbräda formats. De gamla stämskruvarna hade ersatt med Stewmac Golden Age, hålen för stämskruvarna hade pluggats och nya borrats upp. Både lock och botten hade bindningar i trä som antingen saknades eller förstördes när jag lossade botten, nya björklister hade setts ut. Locket under det gamla stallet var förstörd, locket under stallets mittendel sågades bort och en större och tjockare stallplatta i gran formades för att plugga igen det uppsågade hålet i locket underifrån. Stallplattan och ”pluggen” gjordes i ett och samma stycke gran.

Björk- och lönnlister är tacksamma då den kan snabboxideras med Potassium Permanganate (Kaliumpermanganat). Efter behandling ser träet ut att vara 100 år gammalt.

Kerfingen var väldigt smal, innan jag limmade tillbaka botten limmade jag på en list i lindträ (taget från ett träjalusi) för att få större limyta. Den bortfrästa trälisten runt botten gjorde också botten så smal att den inte vilade helt på originalkerfingen. En K&K mick monterades.

Ett irriterande problem när man ska limma en botten är att göra små hack i kerfingen för ändarna av ribborna. För att lättare märka positionen för ”hacken” tejpar jag på en tunn tejp på mitten av ribborna som jag sen kan använda för att märka kerfingen med blyerts.

Den nya bindningen i trä limmades tillsammans med en med en dekorlist med varmt hudlim och tejpades på plats. Även den nya greppbrädan limmades på plats.

Ett kritiskt moment är att limma halsen, det gäller att få vinkeln mot stallets översida och vinkeln sida-till-sida rätt. För att vinkla upp halsen måste toppen på halsfoten slipas ned, vilket ger glapp i dovetail-infästningen. Jag har tillverkat tunna shims för halsfickan i björk med olika tjocklekar, 0.3, 0.4 och 0.5 mm med hjälp av min bandputs. De limmas med superlim och kläms fast med hjälp av halsen. För att inte limma fast halsen av misstag, använder jag en bit hushållsplast mellan gitarren och halsfotens dovetail.

Jag använde färgad bets och kaliumpermanganat för att dämpa de värsta dingsen innan jag lade på ett varv spritlack med pensel. Halsen fick ett varv svart spritlack.

Med halsen limmad monterar jag små bandbitar längs greppbrädans centrum för att fylla ut bandskårorna, och stämde upp strängarna med en provisorisk översadel och baksidan av borrar som stallben. Numera låter jag gitarren vila med uppspända strängar ca ett dygn för att sätta sig, jag passar på att vibrera in gitarren under tiden. Därefter spänns gitarren med uppstämda strängar fast och fixeras i min Stewmac jigg. När strängarna sen plockas bort har halsen samma böjning som den har med uppspända strängar. Greppbrädan sandas till en fin relief med jiggen som ett perfekt arbetsbord. Greppbrädan hade  fått en kil limmad under brädan vid locket för att den skulle vara rak, men efter en limning blir aldrig greppbrädan helt plan – oftast blir det en puckel vid infästningen. Med hjälp av passande radiuskloss och grovt sandpapper sandas greppbrädan plan. Därefter slipas en 0.15 mm relief in i brädan. Den första grova relief slipningen görs med hjälp av en speciell referens-sticka och en kort radiuskloss. Genom att slipa mellan den yttersta röd-till-röd, sen 1-till-1, röd-till röd, 2-till-2, röd-till-röd, 3-till-3 och röd-till-röd enligt referensen slipas en relief-böj in i greppbrädan (mitten slipas oftare). När en uppmätning med linjal och ett 0.15 bladmått säger att mitten av greppbrädan har rätt böj, använder jag en aluminiumbalk med en negativ 0.15 mm relief fräst i en CNC och ett självhäftande sandpapper för att ge reliefen en helt jämn kurvatur.

Vid bandningen använder jag min enkla plank-jigg. Numera använder jag tre tvingar för att pressa fast banden. När ett band, som också limmas med superlim, hamrats fast använder jag först min nya fraktalpress för att pressa fast bandet jämnt, därefter en tving med samma radius som greppbrädan. Den tvingen flyttas sen vidare till nästa monterade band och en tredje bandpress med en lite mindre radius tvingar fast det föregående bandet hårdare vid ändarna medan limmet härdar. Jag monterar alltid de udda banden först, dels för att minska tillbakaböjningen från de monterade banden när de pressas fast i bandskåran, men också för att ge mer plats för tvingarna. Fraktalpressen är en billig Kina-variant som modifierats för en vanlig tving.

Gitarren monteras återigen i Stewmac jiggen för kroning av banden. Den speciella aluminiumbalken används för att ge toppen av banden en jämn relief, den här gången med ett finare sandpapper. Sandpapperet avslöjar när alla bandtopparna följer reliefkurvan.

Ett segmenterat stallben och en intonerad översadel tillverkades. Justeringen av intoneringspunkterna i översadel och stallben var oväntat små på just den här gitarren. Newtone Herirtage 0.12 strängades på. Ljudet blev oväntat bra! Volymen är inte den högsta, men tonen är väldigt jämn och träig.

Läget är desperat just nu, för många GammelGura objekt i kön och dessutom 5-6 lite större reparationer att beta av. Det är beställnings-stopp för både nya GammelGura projekt och större reparationer. Jag kan däremot inte undvika att hjälpa lokala kunder med enklare reparationer eller montering av K&K mickar etc. En hel del tid har använts till några egna projekt då jag fått ett nytt intresse för musiken och behövde en fungerande 12:a och mandolin. Senast fick jag klar en ny lokalgitarr (den förra har sålts), det behövs en sån för att visa upp för kunder och spela på när andan faller på. Eventuella nya egna projekt har jag bestämt att de inte ska få inkräkta på den normala arbetstiden i lokalen.

Det positiva är att jag, efter ett år av joxande med låtar och min inspelnings-studio, har inventerat kön och är peppad på att jobba med GammelGura projekten igen! Det ska hända saker nu. Återkommer med ”före”-bilder på GammelGura projekten i batchen, jag väntar på att få harpgitarren levererad. En av gitarrerna i kön tillhör min enda kund i USA som försett mig med flera GammelGura objekt som legat länge, jag tänker ta mig an en av hans gitarrer i varje ny batch framöver.

GG225 Levin 1911
En lite större Levin parlor i ”Consert” storlek. Härlig årgång och i bra skick. Den här blir bra 🙂

GG227 Levin 1930
En *bling* Levin från åren runt 1930 med extra fin flammig björk och färgad bets (har sett grå, blå, grön, gul och röd –  den här är nästan svart!) på botten och sida. De här är i grund och botten mycket enkla parlor gitarrer, men i övergången till de nya modellerna som kom senare använde man upp det finaste virket och alla stränghållare och flytande stall. Oftast användes också de finare pärlemorinläggningarna i greppbrädan, men som saknas på denna. Jag tror inte jag sett en sån här med fast stall.

GG224 Nässjö
En typisk Levin rip-off med mycket mer *bling* än vanliga Levin parlors från samma tid. Extra vackert trä, bindningar och detaljer, men nästan alltid lite klumpigt ihopsatta med för tjockt trä. Den här kan vara ett undantag, jag får se när den plockas isär.

GG228 Coles ca 1900
Batchens aristokrat, en Coles ca 1900-talet (modell 1898) med finaste rosewood i botten och sida. Pampiga dekorerade inläggningar i greppbräda, huvud och stall. Mycket välbyggd och påkostad!

GG226 KB harpgitarr 1903
Batchens snickarglädje 🙂 Den väntar jag på, under tiden några bilder jag fick från kunden.

Den här mätstickan, avsedd för att mäta mönsterdjup i däck, ska jag använda för att mäta att bandskåran är tillräckligt djup för bandets tang. Det fina är att den har en noonie-skala vilket gör att man kan mäta i tiondels mm.

Min spelkompis Björn Sohlin kom med släktens festinstrument från tidigt 1920-tal och framåt för reparation. Den var milt sagt härjad – faktiskt en av de mest misshandlade gitarrer jag sett! Hittade igen några bilder på telefonen som jag fick från Björn innan jag började jobba med den 🙂

Här är lite bilder på den innan renoveringen, jag hann dra bort Gaffatejp från botten och montera lös översadel, strängpinnar och stämskruvarna innan jag tog bilderna.

Den hade utsatts för tidigare reparationer, en av stämskruvarna saknade knopp, men hade en metallkrok fastlödd istället (fick inte med den på bild). Jag har aldrig sett en så sönderklöst greppbräda, flera mm djupa spelgropar! Årtalet var obestämt då serienumret inte gick att tyda, men proveniensen sa tidigt 1920-tal vilket stämmer bra. I botten fanns Levin’s brännstämpel, en liten bit av originaletiketten från återförsäljaren där det står Finspång – jag har sett såna tidigare. Samt en snygg reparationsetikett från 1977. Jag hoppas att det var några andra amatörer som spikade fast botten och använde Karlssons klister som lim! Nån hade också penslat på nån sorts modern lack på botten och sida, som tur var inte på locket eller halsen.

Min mission med den här var att behålla så mycket som möjligt av det härjade utseendet, men göra den fullt spelbar. Den rekordslitna brädan skulle behållas, det nedhyvlade och brunbetsade stallet och översadeln ersattes med original från tidigare renoveringar. Halsen fick en kolfiberstav och ribborna byttes ut som vanligt.

Greppbrädan lossades med värme från mitt resestrykjärn, en Stewmac ”dubbelkniv” och lite vatten. Jag har skaffat små behändiga skrapare, vilka kom bra till pass för att skrapa bort snickarlimmet som först blötts upp med en blöt papperstuss. Nån hade eldat på ena kanten av greppbrädan!

Halsen hade limmats om ett par gånger, en hel del virke från halsklossen följde med.

Inuti fanns det en hel del limkladd och dessutom några spikar genom botten!

Det återanvända stall originalet från en tidigare renovering hade för stora pinnhål. Hålen pluggades och den svarta färgen sandades bort. Det för höga stallet hyvlades ned till lagom höjd och planades ut på toppen för ett stallben. Det gamla stallet hade två skruvar som inte behövs.

Halsen var i poppel och förvånansvärt rak, men kolfiberstaven är ett måste. Då jag behöll greppbrädan med sin bandplacering och limmade stallet på samma plats, var jag tvungen att göra halsens infästning 4 mm djupare för att få plats med ett intonerat stallben istället för den sämre konstruktionen med ett långt band som stallben längst fram på stallet. Hela gitarren blev 4 mm kortare, men nu stämmer intoneringen.

Greppbrädans gropar fylldes i med superlim – en halv flaska! Hela ytan mellan 1:a och 2:a bandet består numera av plast. Här gjorde jag en miss, eller snarare fick lära mig någonting nytt, det blev luftbubblor i det tjocka limmet längst ned. Man ska använda tunt superlim först av allt för att fylla ut de luftfyllda porerna i  träet innan man lägger på det tjocka lagret av lim fick jag lära mig. Men med tanke på gitarrens skick i övrigt adderade jag bara lite mer patina och det fick vara som det blev 🙂 Brädan fick nya band.

Den moderna lacken gick bra att skala av då den inte fäste bra på den gamla lacken. Hälften av den lacken kunde plockas bort genom att tejpa på och av vanlig packtejp, resten fick skrapas bort med  rakblad. Hela gitarren blev sen betsad med vattenbaserad bets och/eller snabboxiderad med kaliumpermanganat i alla dings. Därefter fick hela gitarren ett varv spritlack som sedan mattade ned med stålull och handpolerades upp till lagom shine.

Botten tunnades i en valsputs, men innan dess räddades de två etiketterna. Även locket tunnades en halv mm på insidan. Reparationsetiketten från 1977 limmades längre in i gitarren. Bortsett från översadelintonering och segmenterat stallben var det en komplett GammelGura renovering, den fick en etikett att komplettera de andra med. Botten hade krympt rejält och lossnat i mittenfogen. För att kompensera de 3 mm som fattades på bredden fick botten en bindning runtom i rosewood.

Den lät helt OK när den blev klar, men jag saknade den rena tonen från översadelintoneringen. Gitarren har presenterats för släkten som gillade hur den blev. Den kommer säkert att hanteras på fler fester framöver, förhoppningsvis håller den 100 år till 🙂 Hälkappan hade glömts bort när jag tog bilderna, men limmades tillbaka innan den levererades.

Efter lackningen blev serienumret tydligare. Jag tycker mig ana 34420, vilket innebär 1917.

Ett av mina egna projekt blev klar i långhelgen. En LTS-5 Levin 12:a, en gitarrmodell som jag har lite historia med. Dessutom gjorde jag en Levin Mandolin från 1953 spelbar för Andreas Nilsson som just nu spelar in i min hemmastudio.

Det här var andra instrument jag köpte (den första var en nylonsträngad Levin LG-17). En tolvsträngad LTS-4 med platt huvud. Den köptes begagnad i en butik i Stockholm ca 1985. Den var i dåligt skick och behövde repareras innan jag kunde hämta ut den. Jag minns att den kostade 1000 kr. Halsomsättningen som gjordes blev inte helt lyckad och när jag spelade på den ett tag var stränghöjden plågsamt hög. Den var min huvudgitarr några år innan jag skaffade en mer lättspelad gitarr, nån dreadnought variant från Japan tror jag att det var. I vanlig ordning kunde jag inte hålla fingrarna borta och plektrumskyddet i plast byttes ut till teak-fanér som fanns i familjens ägo. Inte särskilt snyggt och inget jag skulle göra om!

På den tiden visste jag inte att det fanns lättspelade gitarrer som dessutom lät bra och jag brydde mig inte särskilt mycket om stämningen (vilket för övrigt i princip var omöjligt att få till då intoneringen var helt off pga den höga stränghöjden). Att den bara lät sträng var inget hinder och det blev ett helt gäng låtar skrivna med den. Den gitarren finns fortfarande kvar i förrådet och nån dag kanske jag tar mig an den.

2014 renoverade jag en LTS-5  från 1962 för Pelle Henriksson’s studio  i Umeå. När jag öppnade upp den blev jag förvånad när jag såg att den hade en jättestor 5 mm tjock plywoodplatta under stallet tvärs över locket! Inte undra på att den var i bra skick men bara lät sträng.

En LTS-5 1966 i bra skick blev nyligen inköpt på auktion av Greger Wickberg, en vän och musiker här i Örnsköldsvik. Det visade sig att den behövde halsomsättning och allmän lagning, det slutade med att jag köpte den för samma summa som vid auktionen; 3000 kr. Eftersom jag vet att det finns en stor potential gömd bakom det trista ljudet av sträng, ville jag ha den som ett komplement i min egen hemmastudio. Jag hade ingen 12:a som jag kunde eller ville spela på.

Den här modellen är väldigt knepig. Allt trä är av allra högsta klass med imponerande flammig lönn i botten, men ljudet saboteras totalt av ribbningen i locket. Då de låter så illa i original är det sällan dyra att köpa in, trots att de var dyra när de såldes. Av nån anledning tog det lång tid innan Levin anammade X-ribbningen för större gitarrer eller 12-strängade med högt strängdrag. Istället limmade man in fler och tjockare ladder-brace ribbor, eller som i den från 1962, en rejäl plywood platta för att det skulle hålla!

Bindningen satt som berg, den offrades och frästes bort runt botten för att komma åt limfogen mellan botten och sida. Cellulosalack spricker lätt när man försöker bända loss bindningar med rakblad och en ny ”gulnad” bindning i plast ser precis lika bra ut som originalet. Limmet satt så hårt att jag inte kunde sära fogen utan att göra sprickor i cellulosalacken, så halva botten sågades loss genom kerfingen. Väl öppen kunde jag konstatera att ribbningen i locket var som ett dåligt skämt med hela 9 stycken kraftiga klossar till tvärribbor, 4 av dom ersatta plywoodplattan i den förra jag renoverade. Även ribborna satt som berg med det moderna lim som Levin använde i mitten av 1960-talet och jag fick använda en hovtång, knivar och hyvlar för att rensa locket från alla ribbor.

Halsen saknar helt infästning/dovetail och hålls bara fast med två muttrar och limmet under greppbrädan på locket. Muttrarna är fästa i samma järnstång som även fungerar som dragstång under greppbrädan. För att göra jobbet enklare fick dragstången/infästningen vara kvar, det fungerar helt OK på en stor gitarr. Greppbrädan fick sitta fast för en gångs skull. Stämskruvarna fungerande OK men inte bra, jag har beställt nya Golden Age som ska ersätta dom när jag får hem dom. Knopparna är lite väl breda på originalen och man klämmer nästan fingrarna när man ska stämma. De blev bättre efter en rengöring och inoljning, men fortfarande inte helt bra.

Nya ribbor tillverkades och limmades in i lock och botten. Ny kerfing limmades in runt botten och en K&K mick monterades. Då botten skulle fräsas runt om för en ny bindning behövde jag inte passa in botten speciellt noga mot sargen. Sargen hade sprickor på ömse sidor om bottenklossen och lönnfaner limmades in tvärs sprickorna. Botten hade krympt och en del av botten stack ut i midjan, som det oftast blir när en krympt botten ska limmas tillbaka utan att tvinga den på plats och bygga in spänningar.

Numera gör jag alla X-ribbning som ett dubbelt X. Har aldrig insett storheten i de två sneda ribborna i en standard Martin ribbning, vilket ofta medför att locket buktar upp bakom stallet pga strängdraget. Dubbel X har ett oförtjänt dåligt rykte sen Gibson använde den men gjorde båda X:en alldeles för kraftiga. Det mindre X:et bakom stallet ska göras betydlig klenare.

Stallet, i äkta BRW, modifierades kraftigt på samma sätt som 2014. Mittendelen av det klassiskt inspirerade string-through stallet frästes ned till ca 3 mm tjocklek från stallbenet och bakåt och en L-formad passbit limmades fast ovanpå. Tyvärr tog jag inga bra bilder på tillverkningen av stallet. Två strängar ryms i varje strängpinnhål och korta bitar av en 3 mm tjock metallstång ser till att strängarna får rätt separation över stallbenet. Det är lite besvärligare än vanligt att stränga på, men ser man bara till att båda strängkulorna trycks in i hålet innan man monterar strängpinnen och drar fast strängarna mot stallplattan är det inga problem. Principen fungerar bra, det kanske tar en dag extra innan alla strängarna ”satt sig”, men sen håller den stämningen. När jag gjorde mitt segmenterade stallben fick jag göra 8 mm breda benstolpar för att båda strängarna skulle rymmas ovanpå.

Greppbrädans förlängning på locket behövde en triangulär shim under greppbrädan efter omsättningen för att undvika en alltför stor ”slope off”.

En ny bindning i plast runt botten limmades in efter fräsning.

Då greppbrädan hade en vit bindning längs kanterna fräste jag ur spåren för banden med hjälp av en liten fräs och min Proxxon dremel. Jag passade på när greppbrädan slipats in till 0,15 mm relief i min Stewmac jigg. De fula plastdottarna i greppbrädan ersattes samtidigt med äkta pärlemor.

Banden, där tangen på båda ändarna knipsats av, monterades i min enkla plank-jigg. När jag bandade på nära infästningen av kroppen med min bandpress, hörde jag ett oväntat ljud. Då halsen bara sitter fast i muttrarna och inte har någonting rejält som håller emot trycket från bandpressen hade halsfoten glidit ned längs sargen några tiondelar och böjt greppbrädan. Det gick i alla fall bra att tvinga tillbaka halsen i rätt läge och säkra upp halsen med en passbit under halsfoten.

Hela gitarren mattades ned med Trollull 000 och penslades med ett varv tunn spritlack. Spritlack består mest av shellac och fäster bra på allt. Spritlacken blir extremt blank, för att få tillbaka originalutseendet mattas spritlacken ned med samma Trollull efter att den fått torka över natten. En matt glans kan sen poleras upp via friktion med ett par sönderklippta vita tubsockar. När lacken inte är riktigt härdad och fortfarande lite seg kan man inte få upp glansen helt, men man kan polera en gång till efter ca en månad då lacken är helt härdad för att få lite mer blankhet.

Gitarren strängades på med light stålsträngar, ett 0.09 set, och mättes upp för intonering. Det senare var ett drygt jobb då det var dubbelt så många strängar! De flesta tunna strängarna intonerade ungefär som de tjockare, undantaget var tjocka E strängen där det var en skillnad på ett par mm vid intoneringen av översadeln.

Jag är mycket nöjd med resultatet. Den låter väldigt högt och bra och har en unikt bra intonering för en 12:a! Den har ett fast och rent ljud istället för det vanliga sammelsuriet av kling&klang.

Samtidigt bandade jag om, bytte stämskruvar och snyggade till en Levin Madolin modell 53 från 1953. Även den blev bra. Här är några bilder på den och de två tillsammans. Stor& liten 🙂

Båda vibrerades in som vanligt i tre dygn för bästa ljud. När jag stänger skåpet hörs inte mycket av det störande surrande ljudet.