Jag försöker hålla ett lager av Newtone Heritage 0.12 och 0.11 strängar hemma, men ibland har jag bara så det räcker till pågående batch. Jag brukar också ha ett fåtal NH 0.10 set och vanliga Newtone Masterclass 0.11 set hemma. Just nu är lagret litet, men en ny laddning är på väg. Det brukar ta ett par månader från beställning till leverans, det verkar som det ofta är slut på deras hemsida också. Någonting hände under pandemin och efter Brexit, jag hoppas det rätar upp sig. Med nya priser på tull och frakt kostar de numera 140 kr per set om jag har strängar att sälja. Porto brukar bli 30 eller 45 kr beroende på antal set. Om du vill beställa, skicka ett e-mail och glöm inte ditt namn och din adress. Jag har även singel strängar på lager, det händer att nån av de spunna strängarna inte riktigt intonerar som de ska eller att en tunn e sträng går av vid uppmätningen av intoneringen.

Jag kan också påminna om att man aldrig ska klippa av strängar med rund kärna vid monteringen innan de är på plats och uppstämda. Man plattar till strängen de översta 10 centimeterna vid tillverkningen för att inte strängen ska snurra upp sig, klipper man av strängen överst först är risken stor att den helt tappar sin intonering! Jag har också fått veta att de ospunna strängarna i NH  inte är annorlunda än vanliga ospunna strängar, så de kan ersättas med strängar av samma tjocklek av annat fabrikat.

Det finns faktiskt ett alternativ att köpa från Thomann i Tyskland, Optima Vintage flex. Det verkar vara mer eller mindre en kopia på NH 0.12 med samma strängtjocklekar och låga tension. Jag har inte testat dom själv, men recensioner på nätet säger att de är likvärdiga NH strängarna.

Annars funkar det alltid med vilka stålsträngar som helst med normal tension om de bara är ett snäpp tunnare än NH strängarna. Då får man ungefär samma strängdrag som gitarren är byggd för. I stort sett alla GammelGura får NH 0.12 och där kan man istället stränga på med vanliga 0.11 strängar. Om det är en ovanligt spröd gitarr i botten använder jag  NH 0.11 och då får man nöja sig med ett 0.10 set av vanliga strängar. Intoneringen för alla GammelGura är uppmätta med NH 0.12 eller 0.11 strängar. Intoneringen blir inte exakt lika bra med tunnare normala strängar än de NH som användes vid uppmätningen, men skillnaden är liten och knappast hörbar för ett normalt öra.

När jag jobbar med gamla parlor gitarrer kan jag se resultatet av konstruktionen av en gitarr efter 100 år. Ofta är det samma fel som återkommer och jag tycker det är intressant att försöka lista ut orsaken till varför.

Typiska fel på en gammal gitarr är en böjd hals, sprickor i lock, botten och sidor, lossat stall, insjunket eller deformerat lock för att nämna några av de vanligaste felen som uppstått under årens lopp. En sak som jag funderat lite extra på är varför man i stort sett alltid måste sätta om halsen då stränghöjden blivit för hög.

Det finns många orsaker till varför en hals måste sättas om, en är att halsen har böjt upp sig. Trä är ett plastiskt material och om det utsätts för spänning under lång tid kommer det sakta men säkert att deformeras. Strängarna ger alltid halsen en böj, hur mycket beror på den individuella träbiten i halsen, tjockleken och typ av  strängar, eventuella förstärkningar och halsens dimensioner. Styvheten i greppbrädan och bandningen spelar också roll. En tunn hals i mjukt trä utan förstärkning kommer garanterat att böja upp sig, ett klassiskt exempel är de Tyska archtop gitarrer som gjordes på 1950-talet. De byggdes nästan alltid med en alldeles med för klen hals, tidiga Levin parlor med mjuk poppelhals är också ofta böjda. Böjningen av halsen är inte jämn, böjen är alltid större närmast översadeln, jag kallar det “spiskrokeffekten”. Det beror på att halsen är tunnast närmast översadeln, men också på att strängarnas brytning över översadeln ger en extra böjande kraft just där.

Mina GammelGura får en mycket styv kolfiberstav infälld i halsen. Innan jag började med den gick det inte att förutse hur mycket halsen skull böja sig av strängdraget, med kolfiberstaven är skillnaden minimal mellan en styv och stark hals och en mjuk och klen hals. Halsen böjer sig fortfarande med uppspända strängar även med en kolfiberstav, men jämförelsevis lite. En fördel med kolfiber är också att den inte är lika plastisk som trä, en kolfiberstav håller sig rak även efter lång tids belastning. Dragstänger är annars den vanligaste förstärkningen av halsen, men de har många nackdelar som jag inte tycker kompenseras av lättheten att ändra halsens böjning. Tyngden och den negativa påverkan av tonen av metallen, försvagningen av halsen från utfräsningen, speciellt vid huvudet, och den ojämna böjningen vid justeringen är några av de största nackdelarna.

Om halsen är rak och stränghöjden hög kan man oftast se att greppbrädan viker av uppåt vid infästningen till kroppen. Det kan bero på att limmet släppt i själva fogen mellan hals och halskloss. Det klassisk exemplet är alla Levin fram till nån gång på 1960-talet som inte hade en äkta dove-tail, i den fogen sitter halsen enbart i limmet. Varmt hudlim kan hålla i tusentals år i stabilt klimat (trämöblerna i tutankhamun grav t.ex.), men många cykler av varm/kallt, torrt/fuktigt gör att limmet tappar sin styrka och smulas sönder efter 50-100 år. I gamla gitarrer är oftast det varma hudlimmet skört och enkelt att få isär, men ibland sitter det så hårt att det är nästan omöjligt att få lös även med våld, värme och vatten. Nästan alla gamla Levin har fått halsen omlimmad vid nåt tillfälle.

En annan orsak, om själva fogen mellan hals och halskloss är stabil, kan vara att halsklossen roterats. Halsen kan ha fått en smäll och locket spruckit på ömse sidorna av greppbrädan och tryckts in i ljudhålet tillsammans med övre delen av halsklossen. Men det finns också en mer subtil orsak till att halsklossen roterats, nämligen krympningen av botten. Trä krymper olika mycket tvärs och längs fibrerna. Längs fibrerna är krympningen ca 0.2% medan krympningen tvärs fibrerna är ca 3-5% beroende på träslag. Jag ser ofta bottenribbor som tryckts ut genom sidorna på gamla Europeiska parlor gitarrer. Passningen av ribbornas ändar mot sargen/kerfingen var för tight när gitarren tillverkades, när sen botten krympte tvärs fibrerna krympte inte ribborna lika mycket på längden och sidorna trycktes ut av ribbans ändar. Ca 5 mm krympning av botten över bredden är inte ovanlig, ibland mer. När botten krymper på bredden mer än på längden dras sidorna ihop. När jag efterliknar det genom att trycka ihop sidorna på en gitarr utan botten blir formen mer oval och hals-och bottenklossen trycks ut. Halsklossen trycks ut längst ned och halsen vinklas upp med högre stränghöjd som resultat. Vi pratar om en liten, nästan osynlig, deformation. Men även en liten ändring av halsklossens vinkel ger stora förändringar av stränghöjden, ca 0,3 mm förflyttning av halsklossen längst ned ger ca 0,5 mm ändring av stränghöjden. Väl torkat trä och träslag i botten som inte krymper kan vara bra i en ny gitarr, när det gäller de gamla gitarrer jag jobbar med har botten redan krympt klart 🙂

Halsklossen kan också ha roterats då locket deformerats runt ljudhålet. Det kan vara ribban i locket under greppbrädan som spruckit, men för det mesta är det en för klen konstruktion runt ljudhålet som inte klarar av strängdraget som är orsaken. Det är ett välkänt problem, även i gamla parlor gitarrer finns det ibland förstärkningar i form av platta trästickor på ömse sidorna av ljudhålet. Nylonsträngade gitarrer har ofta en speciell förstärkning runt hela ljudhålet, kanske mest för att förstärka locket för den pampiga rosetten. I mina GammelGura monterar jag numera alltid en så kallad A-frame, två längsgående små ribbor från halsklossen förbi ljudhålet. Ändarna på de två ribborna vilar tätt mot halsklossen och ribban bakom ljudhålet. Det är otroligt hur starka de två små längsgående ribborna är, även om man tar i är det svårt att trycka ned locket vid sidan av ljudhålet. Övre delen av halsklossen får också ett bra stöd mot ändarna av ribborna och förhindrar att halsklossen roterar in i ljudhålet. Jag har också börjat limma in en stor granplatta som sprickförstärkning under greppbrädan med ådringen tvärs locket. Plattan sträcker sig utanför kanten på greppbrädan som ofta är en anvisning för locksprickor. Plattan är snedsågad och uttunnad och passerar många fibrer i locket för att fördela kraften från krympningen av locket och rotationskraften från hals och greppbräda.

När det gäller lim ska man använda lim som inte kryper, om fogen mellan botten och sida/halskloss kryper kommer halsklossen att rotera. Det bästa limmet när det gäller krypning är som så ofta varmt hudlim. Limmet är kristalliniskt och antingen håller det fast eller spricker.

Locket som helhet kan också deformeras av rotationskraften vid stallet. Det är väldigt vanligt på X-ribbade gitarrer, den populäraste ribbningen i Martin stil har ofta för svag ribbning bakom stallet och ibland dessutom försvagande scallopering av de två X-ribborna vid stallet. Stallet roterar framåt och ger en fördjupning framför stallet och en förhöjning på baksidan. När jag gör X-ribbning ser jag till att X-ribborna framför stallet och knutpunkten är extra kraftiga och har full höjd. En del gamla parlor gitarrer har den nedersta ribban placerad bakom stallet, vilket lämnar en stor yta framför stallet utan stöd. Även här kan det bli en fördjupning i locket framför stallet. I mina GammelGura placeras den nedersta ribban framför och nära stall och stallplatta, en liten ribba limmas också in bakom stallplattan. På senare tid limmar jag också in en tunn granshim som förstärkning i mitten av locket mellan de två stora ribborna under ljudhålet. Mina empiriska försök har visat att strategiskt placerade, tunna och lätta shims av gran under locket limmade med varmt hudlim inte försämrar ljudet, snarare tvärtom. Tonen blir mer fokuserad och inte lika “skramlig”. Det viktigaste med ribbningen i locket enligt mig är att gitarren ska hålla i längden med minimal negativ påverkan av tonen. Placeringen och mönstret av ribborna har liten betydelse förutom när det gäller hållfastheten, det viktiga är att de ska få rätt dimension och styvhet. Den enda placering som verkligen ger skillnad är om ribborna är placerade tvärs eller längs locket. Ribbor längs locket ökar styvheten extremt mycket jämfört med de som är placerade tvärs locket. De binder också ihop större delar av locket. Det är antagligen orsaken till att jag tycker moderna X-ribbade gitarrer låter tråkigare än de med ladder bracing 🙂

När det gäller ribbor och shims i locket vill jag slippa koppla ihop delarna i onödan. Det är bättre att locket får chansen att vibrera så fritt den kan. Ibland är det omöjligt att undvika, som i en A-frame eller X-ribbning eller vid ändarna av ribbor. Man kan förstås bygga luftbroar i knutpunkterna. Såna kan säkert bidra till en annorlunda (och eventuellt bättre) ton, men de är väldigt opraktiska försvagningar och svårreparerade. Jag har inte experimenterat med såna lösningar.

Det finns alltså många olika orsaker till varför en hals måste sätta om. Allt ifrån katastrofala händelser, som spruckna ribbor och slag mot halsen, men också designfel i konstruktionen eller materialet. En del orsaker kan inte undvikas helt på grund av träets inneboende egenskaper, men det går att minska summan av alla förändringar med tiden med rätt material och metoder.

Alla lock har fått sina ribbor limmade och justerade. För locken använder jag min hopfällbara go-bar och en bottenplatta med samma radius som ribbornas undersida. Eftersom jag limmar flera stora plattor i locket behöver dom limmas mot en yta som är böjd i två dimensioner, bottenribborna kan däremot limmas mot ett endimensionellt mothåll med samma radius som undersidan på bottenribborna.

Limningen sker i två pass, översta ribban limmas inte för att jag senare kan klämma upp locket under greppbrädan med en kraftigare radius på den ribban om greppbrädan får en slope-off istället för att behöva tillverka en kil under greppbrädan längst ned. De två stora ribborna nedanför ljudhålet hyvlas ned till 12-13 mm och ändarna hyvlas ned till nästan ingenting med början 7 cm från sidan.

Alla gitarrer i pågående batch har fått sina sprickor lagade (det var en hel del!). Bottnarna har fått nya ribbor, halsarna kolfiberstavar. Alla ribbor och stallplattor har valts ut och kapats till, ribborna har fått rätt radius och triangulerats.  Ovanligt nog behövde jag inte tunna varken lock eller botten på någon av instrumenten då alla måtten på tjockleken var som de skulle. Södermans plywoodbotten var visserligen an aning tjock, men det gör ingen skillnad på ljudet.

Jag behöll också den utbytta botten till den Europeiska parlor gitarren med sina ribbor i mahogny, botten och ribbor var i bra skick och hade dessutom en blyertsanteckning som jag inte ville sanda bort i onödan. Även Söderman har en blyertsanteckning i locket, jag tror jag kan limma ribborna runtom den.

Nästa stora steg är att limma alla lockribborna, det kommer att ta några dagar i min hopfällbara go-bar jigg.

Jag lade märke till en intressant detalj på den Gottfrid Söderman lutgitarr från 1926 som jag jobbar med just nu. Jag tror jag har sett samma sak på andra Söderman lutor, men inte tänkt så mycket på det. Efter lite funderande tror jag att jag hittat en orsak till varför han skurit ut två skåror i locket strax innanför kanten på greppbrädan. Det måste vara ett sätt att försöka styra den nästan oundvikliga sprickan i locket vid sidan av greppbrädan till undersidan av greppbrädan där den inte syns. Lite som att sopa under mattan. Gottfrid var en uppfinningsrik autodidakt, en sån lösning skulle vara helt i hans stil. Om inte det är orsaken, har jag ingen aning om varför han gjorde så!

Man kan se att det lyckades bra på den normala raka kanten av greppbrädan, sprickan kom i det utskurna diket. Däremot fungerar det inte alls på den sida av greppbrädan som är snedsågad.

Blev nyfiken på exakt när de moderna T banden uppfanns efter att ha jobbat med att banda om en hals med bar frets. Efter lite Googlande hittade jag det första patentet av T formade band av John F. Stratton,U.S. Pat. No. 501,743, från 18 juli 1893. Patent tas inte alltid av de ursprungliga uppfinnarna eller de som först använde det som patenterats, så det är inte otroligt att man använt liknande T-band ett antal år innan.

Bay State gitarren i pågående batch daterad till ca 1888, som har T-band som ser ut att vara original – i alla fall är bandskårorna inte så breda som de hade varit med bar frets, kan ha haft några av de första T-banden som tillverkades.

De moderna banden med crown och barbs patenterades av C. F Smith, Pat. No. 1,727,620, så sent som 1927. Hittade också ett nytt coolt patent från 2010 med flexiblare band som borde tillverkas och säljas!

Jag tog lite bilder och mätte upp banden på Bay State gitarren från ca 1888.

De liknar bandet i patentet, förutom patentets längsgående “hulling”. Jag tror det sista var det som behövdes för att få patentet godkänt och inte särskilt praktiskt i praktiken. Bay State nickelbanden har istället hackats på undersidan med en kniv eller stämjärn så att vassa borst sticker ut och hjälper till att hålla fast bandet. Banden har ungefär samma form och samma platta crown som i patentet.

Måtten på de låga och smala banden är:

Total höjd: 2 mm
Bredd på crown: 1,4 mm
Höjd på crown: 0,5 mm
Tangens tjocklek: 0,65-0,7 mm

Det är inte ofta jag får tillbaka en reparation eller GammelGura. Men jag fick tillbaka den här renoveringen då det visade sig att den spelade falskt ovanför 12:e bandet. I en GammelGura dubbelkollar jag alltid bandplaceringen om en original greppbräda ska återanvändas, det här var en renovering.

Alla banden nedanför 12:e var placerade med ögonmått, inte mindre än 4 mm fel på de sämsta bandet! Det är ett fenomen som jag stött på flera gånger på 1800-tals gitarrer, att banden fram till 12:e stämmer OK, medan de nedanför är helt felplacerade. Vad det beror på kan man spekulera i, kanske det fanns en tabell som många använde sig av och som slutade vid 12:e bandet. Oavsett anledning kostar det inte mer att placera banden rätt istället för fel. Man kan tycka att det är lite charmigt och att den korrekta placeringen ser tråkigare och mindre organisk ut, men spelar man på gitarren är det nog bäst att de är på rätt ställe.

För att flytta banden måste de gamla bandskårorna fyllas igen med stickor i samma träslag som greppbrädan. Banden var av typen “bar frets”, de är helt platta och lika tjocka som överliggaren på T:et i moderna T-band. De har också funktionen att ge halsen en bakåtböj genom att pressa ned tjockare band än bandskåran är bred. Med olika tjocka bar frets kan man justera bakåtböjen och hålla halsen rak med spända strängar. Det är en konst som få behärskar numera. Bara Martin behöll bar frets ända fram till 1930-talet, ser man bar frets på en gammal gitarr är det mest troligt en gitarr från 1800-talet. Inom parentes satt det moderna T-band på Bay State gitarren daterad till ca 1888 i pågående batch och de ser ut att vara original, de kom nog tidigare än jag trodde.

Det fanns en risk att halsen skulle böjas mer av strängdraget vid ett byte till vanliga T-band. Men eftersom greppbrädan var väldigt tunn och i rosewood, som inte är det hårdaste träet, trodde jag inte att det skulle ställa till problem. Det visade sig senare att halsens böj blev större med T-banden.

Det gick relativt enkelt att dra upp bar fretsen med en tång. Om de hade varit helt släta hade det inte varit några problem alls, men man hade gjort många hack med en kniv på undersidan av mässingsbanden med små vassa utstickande borst som resultat för att de skulle sitta bättre. De små flisor i greppbrädan som drogs upp med banden limmades snabbt tillbaka med tunt superlim innan de hann lossna. Moderna T-band har “nibs” för att de ska sitta bättre, där har man alltid problem med att greppbrädan vill flisa upp sig när banden dras upp.

Stickor i rosewood med samma tjocklek som bandskårorna var breda tillverkades och kapades till lagom längd och höjd.

Den extrema radiusen på greppbrädan var större än de 6″, som är den mest böjda insatsen man kan köpa till min bandpress. Jag fick specialtillverka en insats med större böj och även ett mothåll för att hålla ned det senast monterade bandet medan limmet torkar. Även verktyget för att böja de nya banden fick konverteras med en extra skruvmejsel för att kunna göra banden extra böjda!

De raka stickorna limmades med superlim och pressades på plats. När limmet torkat hyvlades överflödet ned och stickorna putsades jämna mot brädan.

Genom att mäta avståndet till 12:e bandet, som jag använt för att intonera stallbenet, och multiplicera med två fick jag den öppna stränglängden (mensuren) 607 mm. För ca 10 år sedan använde jag Stewmacs fret calculator och skrev ut en bunt A4 ark med avstånden för alla bandet för de flesta gitarr och mandolin mått med 1 mm intervall på öppen stränglängd. Bladen är samlade i en pärm och det går snabbt och bekvämt att hitta de rätta måtten. Bandplaceringarna mättes upp på greppbrädan med mitt 50 cm långa skjutmått med 0.1 mm precision och markerades med en vass syl. Alla banden fram till 12:e bandet var placerade ca 1 mm för långt upp, de nedanför 3-4 mm fel förutom det allra sista bandet som faktiskt satt på rätt ställe.

Vanligtvis är greppbrädan lös och jag kan använda min Stewmac såglåda jigg för att såga banden parallellt och till rätt djup. När brädan sitter fast på en gitarr tillverkar jag istället en temporär jigg av en rak träbalk, lite träklampar, tvingar och en vinkel. Med hjälp av min coola mittenhittare är det lätt att dra en centrumlinje längs den koniska greppbrädan. Halsen tvingas fast så att avståndet mellan träbalken och mittlinjen är densamma i båda ändar. Vinkeln placeras så att sågsnittet hamnar mitt på märket. Sågen styrs av kanten till vinkeln och jag sågar en bandskåra som inte är djupare än bandets tang.

När alla skåror är sågade använder jag en fret-såg med ett mothåll för att såga bandskårorna till samma djup, bara en aning djupare än bandets tang. För att skydda ytan på greppbrädan från nötning från sågen använder jag en tunn aluminiumplatta mellan sågens mothåll och greppbrädan. Slutligen fasas kanten till skåran av med en fyrkantig nålfil. Jag har köpt ett set nålfilar med grövre huggning än den fina som är den man vanligen ser i järnhandel. Har även ett set nålfilar i form av raspar, den runda raspen är perfekt för att fila upp skårorna för strängarna i stallet för oskårade strängpinnar.

Bandningen var ju klurig då greppbrädan hade en så stor radius, men med den specialtillverkade insatsen till bandpressen gick det bra. Banden limmades med superlim. Numera bandar jag vartannat band (alla udda och sen alla jämna band) för att minska bakåtböjen från tangen i bandskårorna, men i det här fallet borde jag bandat på som vanligt!  Det visade sig nämligen att relifen blev hela 0,7 mm på mitten med uppspända strängar, mitt ideal är ca 0,15 mm.

Jag vet inte riktigt varför, men kompressionen och bakåtböjen från bar fretsen är säkert större än den man får från T-bandens tang. Halsen hade också lite för stor relief redan innan jag bandade om. Nästa gång jag gör nåt liknande ska jag spänna halsen till en liten bakåtböj och öppna upp bandskårorna lite mer innan jag passar in och limmar trästickorna för att kompensera.

Så, vad gör man? En bananhals vill man inte spela på. Min patenterade lösning, som är den allra bästa, är att fräsa in en kolfiberstav. Men i det här fallet hade det blir en massa extrajobb och dessutom var greppbrädan så tunn och böjd att den antagligen inte hade kunnat räddas. Dessutom skulle banden behöva sättas om en gång till. Två lösningar finns, att värmböja halsen rak eller byta ut banden till band med tjockare tang. Jag valde att börja med värmning och bara byta band i nödfall.

Att böja tillbaka halsen med värme är ett tveeggat svärd, man kan lyckas, men det är alltid en chansning. En nackdel är att värmen alltid torkar ut greppbrädan så den krymper och att lacken under halsen vid mothållet kan smälta av värmen och skadas. För att minska krympningen av greppbrädan bör man först mätta greppbrädan med olja. Det man är ute efter är att värma greppbräda och halsträet varmare än smältpunkten för ligninet och samtidigt böja tillbaka halsen till en kurva ungefär lika stor som bananböjen/reliefen, men åt andra hållet. Trä består av lika delar cellulosafibrer, lignin och hemicellulosa, lignin är lite som ett kitt som binder ihop cellulosafibrerna. Man hoppas på att ligninet ska stelna i sin nya form när den svalnar och att halsen ska bli mer eller mindre rak med strängarna uppspända.

Min jigg består av en platta i aluminium som är tillräckligt tjock för att ge bakåtböjen en jämn kurvatur och samtidigt fördela värmen jämnt. I det här fallet var greppbrädan längre än båda mina två plattor, så jag fick använda båda två och en passbit för att täcka hela greppbrädan. Halsen får ett mothåll precis där reliefböjen av greppbrädan är som djupast. Det är viktigt att ytan på mothållet är mjukt och jämnt, annars kan man få ett mönster inpressad i den mjuka lacken om lacken skulle bli kladdig av värmen. Lite hushållsplast mellan mothåll och hals gör att lacken inte kan kladda fast i mothållet. Tvingarna dras åt så hårt i båda ändarna att greppbrädan/halsen får en bakåtböj som är lika stor, eller lite större, än reliefen var innan. Man syftar längs greppbrädans kant och hoppas på det bästa. En praktisk digital temperaturmätare gör att man lätt kan justera temperaturen på strykjärnen som regleras med en termostat.

Den stora radiusen på greppbrädan var ett problem då jag inte fick bra kontakt mellan plattan och banden för att överföra värmen, men jag löste det med att klämma in tunna remsor i metall på sidorna mellan banden och plattan.

När jag tänkt vidare på saken i efterskott råkade jag kanske göra mer rätt än jag trodde. Den största böjningen av halsen sker alltid nära översadeln, där brytningen av strängarna över översadeln ger en extra böjande kraft. Med två överlappande plattor i aluminium längst ned blev krökningen från tvingarna störst på den övre delen av halsen i min jigg där jag bara hade en aluminiumplatta, den nedre delen med dubbla aluminiumplattor var styvare och böjde sig mindre. Det slog mig också att man kan använda ett lager hopvikt aluminiumfolie formad efter greppbrädan radius för att fylla ut mellan aluminiumplattan och greppbrädan för att effektivare leda ned värmen i halsen. Det krävs också en hel del kraft på tvingarna för att böja tillbaka en hals, kanske i trakten av 20-50 kg tryck på mothållet. Jag använder mothåll som är formade efter halsen och fodrade med mjukt gummi.

Smältpunkten för lignin ska vara ca 65 grader C. Jag gjorde ett första försök med ca 70 grader uppmätt på strykjärnen. Det hände absolut ingenting, samma bananböj som innan. Jag upprepade processen med 5 timmar värmning och några timmars avsvalning innan tvingarna lossades med 100 grader C på strykjärnen. Med 100 grader i strykjärnen och aluminiumplattorna blev temperaturen på baksidan av halsen 42 grader C. Det innebär att ligninet i greppbrädan och halsen närmast greppbrädan kommer att omformas, men inte i hela halsen. Jag tror att man bör nå minst 80 grader C för att framgångsrikt smälta ligninet.

Resultatet blev lyckat, en i princip helt rak hals och minimal krympning av greppbrädan. Jag behövde bara putsa ned bandändarna som stack ut lite grand. Lacken hade klarat sig bra också under mothållet. Dags att skicka tillbaka gitarren igen, förhoppningsvis spelar den inte falskt längre!

I min lokal behöver jag en avfuktare på sommaren och en luftfuktare på vintern. Runt 40% är målet. Efter att två luftfuktare med inbyggd sensor för att slå av och på vid en viss fuktighet gått sönder (elektroniken lade av), har jag köpt en enklare luftfuktare utan styrning och en separat och bättre enhet för styrningen. Styrningen kan kalibreras mot min hygrometer och borde vara betydligt robustare. Det fungerar mycket bra måste jag säga. Luftfuktaren har plats för 4 l vatten och det räcker över natten utan problem även om det är väldigt torrt. Över helgerna kan det hända att vattnet tar slut däremot.

Luftfuktaren är av typen ultraljud som slår sönder vattnet till en dimma, en nackdel med den principen är att allt mineral i dropparna avsätts där de hamnar och kan ge en vit beläggning på allt. Inget problem i lokalen, men hemma har jag fuktare av typen vattenkokare. Med sådana stannar alla mineraler i själva fuktaren, nackdelen med dom är att de lever om där ultraljudsfuktaren är ljudlös.

Prylarna jag köpt är de här: Beurer LB88 Luftfuktare och Inkbird IHC-200 Humidity Controller. De kompletteras av en bättre hygrometer Testo 608-H2 och en Qlima DD-208 luftavfuktare köpt från Jula för några år sedan (har även en Woods luftavfuktare).

Jag kan också koppla in luftavfuktaren i det tomma uttaget, skulle fuktigheten överstiga 40,5% slås den på och stängs av vid 40%, om fuktigheten sjunker till 39,5% slår istället luftfuktaren på. Hängslen och svångrem!

Jag ska villigt erkänna att min arbetsdisciplin i lokalen har sviktat lite den senaste tiden. Mitt intresse av att spela musik har fått en revival och har tagit sin tid. Likaså det tråkigaste av allt; bokföringen som äntligen blivit klar. Men en hel del allmänna reparationer har i alla fall gjorts under tiden, jag är nu tillbaka i gamla gängor. En ny batch har startats upp med flera intressanta gamla gitarrer. Det känns bra.

Första steget i renoveringen är att lossa på gamla strängar, stämskruvarna, eventuell tailpiece,  ändpluggen, stallet, greppbrädan, halsen och botten i den turordningen. Även ribborna i lock och botten ska plockas lös innan nästa steg, som är att reparera alla sprickor och skador. Stämskruvarna, skruvar och andra lösa detaljer i metall rengörs i min lilla ultraljudstvätt. Böjda stolpar på stämskruvarna böjs raka och stämskruvarna smörjs upp. Alla lösa delar som får plats samlas i en lunchbox med lock och märks upp med en beskrivande text. Greppbrädorna märks också upp och förvaras i en större låda (de flesta kommer att ersättas, men de är bra att använda som mall).

Eftersom det var massor av snö utomhus fick jag ta bilderna innan jag sprättade gitarrerna i en snödriva! Jag tog också lite bilder under själva sprättningen.

GG199 American Conservatory, ca 1900

Det här är en spännande parlor från USA med finaste rosewood i botten och sida och hals i mahogny. Det var gitarrer som denna som Herman Carlsson Levin i princip kopierade, men med lokala träslag, när han kom tillbaka till Sverige från USA år 1900. Kroppsformen är bekant, så är också den enkla infästningen av halsen och stickan tvärs locket under stallet.

Den var i bra skick, nästan helt utan sprickor. Däremot hade den eboniserade greppbrädan ungefär samma konsistens som kexchoklad! Det var väldigt lätt att sprätta lös den i tusen bitar. Det här är ett extremt lätt bygge, definitivt gjord för sensträngar. Att lossa botten utan att skada den var inte det lättaste då den var bara ca 1,9 mm tjock, 1,7 på det tunnaste stället. Man slösade inte på det dyrbara virket. Botten hade tre ribbor och locket bara två. Stickan under stallet var i gran, vilket jag älskar, men ingen förstärkning fanns kring strängpinnhålen vilket medfört att stickan var söndernött av strängkulorna. Stallet, som följde med, hade lossnat och locket under stallet var i bra skick. Stämskruvarna var rejäla men kanske lite glappa. Jag tror att de kan behållas då de är extra fina.

GG200 Bay State, ca 1888

Jag sparar det jämna numret 200 till den gitarr jag fick skickad gratis från USA efter min första långa artikel i American Lutherie. Att jag fick den gratis beror på att ingen i USA ville ta sig an den då den var i dåligt skick och ägaren ville rädda den. Jag tänker skriva en artikel om hela renoveringsprocessen med den här gitarren för tidningen, därför tar jag extra mycket bilder på den.

Även den här är en typisk USA parlor gitarr från slutet av 1800-talet med finaste rosewood i botten och sida och hals i mahogny. Det är inte ett lika lätt bygge och halsen har en mer skarp V form. Den hade fått en tailpiece, huvudet hade fått en smäll och reparerats med tre skruvar. En av stämskruvarna var utbytt och kanten av huvudet där stämskruven sitter fast var helt av visade det sig när jag plockad lös stämskruvarna, det blir en speciell reparation. Greppbrädan i rosewood var väldigt tunn. Det gick enkelt att lossa halsen med lite vatten och en tunn kniv i fogen.

Den hade fem ribbor i botten, till skillnad från den andra amerikanska parlor gitarren som bara hade tre, men också lite fler ribbor i locket. Den hade en liknande gransticka under stallet, även den här söndernött av strängkulor.

GG201 Levin, 1943
Ingen batch utan minst en Levin, den här hade hittats i ett soprum. Det är en burstlackad (gul färg, inte röd som på de första bilderna) och tämligen enkel Levin.

Den var i relativt bra skick, locket hade en spricka längs mittfogen. Stallet hade redan lossnat, vilket underlättade arbetet. Greppbrädan, halsen och botten kom lös utan problem. Ribborna i lock och botten var mer eller mindre lösa och enkla att sprätta lös.

GG202 Europeisk parlor, ca 1920
En Europeisk kurvig parlor måste också vara med i en ny batch, den här hade extra mycket pärlemorinläggningar av bra kvalitet.

Den hade fått en stor renovering 1975, det fanns en svårläst blyertsanteckning i botten. Botten hade bytts ut och den hade fått en ny i mahogny. Märkligt nog gjordes också en replika av stallet i samma träslag som egentligen är lite för mjukt för ett stall. Dekorationslister runt kanten av botten och den mjuka mahognyn i botten gjorde den besvärligt att sprätta lös, men jag lyckades få isär den i ett stycke.

GG203, Söderman 1926

En Gottfrid Söderman från “Väntrummet” är den sista så långt i batchen. Väntar på besked om ännu en gitarr. Det är alltid kul att kunna rädda en lokalt tillverkad gitarr, Västerhus är bara några mil från Örnsköldsvik.

Den var i bra skick förutom några sprickor i locket och att limmet lossnat på sargen vid halsklossen. En del metoder var tveksamma i hans tillverkning, stallbenet i den här var t.ex. i celluloid fastsatt med tre spikar. Den extra tjocka stallklossen i ek var inte heller optimal, men antagligen en senare reparation av granstickan under stallet. En kul detalj är de lätt kullriga skjortknappar i pärlemor som han använde som dekoration i greppbrädan! Ibland skrev den gode Gottfrid under locket med blyerts, den här hade både en liten kommentar och ett årtal, vilket alltid är trevligt att hitta. Det stod “En solskensdag limmades detta lock fast. G. Söderman 1926“.

En hel del moderna gitarrer passerar lokalen utan att jag skriver om dom på bloggen. När de lämnar lokalen efter reparation/justering är jag lika glad att bli av med dom som ägare är över att ha fått den reparerad! Men ibland blir jag överraskad, som denna gång av en ca 1988 Kramer Ferrington halvakustisk parlor gitarr av typen “hårdrock power ballad”. Allt i designen var svart och vasst. Man kan läsa mer om den här. Eller här.

Efter ett prat med ägaren blev det bestämt att den skulle få en stor överhalning med omlimmat och utbytt stall, ombandning och framförallt översadelintonering. Mycket jobb för en plywoodgitarr från 1980-talet, men när jag kollade upp den brukar de gå för runt 10 000 SEK. Mer pengar än jag trodde.

Vid en närmare inspektion kunde jag konstatera att halsen var i bra skick och att den otroligt nog faktiskt lät riktigt bra. Tonen fanns där, men inte volymen som var ungefär hälften av en vanlig GammelGura. Intoneringen var usel, jag kunde senare konstatera att stallbenet var placerad ca 3-4 mm för högt upp på stallet!

Ett nytt stall tillverkades. Jag passade också på att blöta insidan av locket runt stallplattan och sätta locket i press några dygn för att platta ut locket som hade en rotationsdeformation runt stallet. Det nya stallet limmades på plats, eftersom det var ett plywoodlock med lösa laminat fick det bli epoxylim. Det visade sig att locket hade en ovanligt smäcker X-ribbning och i övrigt var ett lätt bygge. Det är förklaringen till att den lät oväntat bra. Ljudhålet var extra stort, så det gick bra att komma åt insidan.

Det fanns ingen plats ovanför strängpinnarna på stallplattan för en K&K mick. Den hade en undersadelmick och en klump med batteri fäst i sargen som inte fungerade. Micken fungerade inte då stickan under stallbenet var i dåligt skick. Jag beställde ett gäng enkla undersadel stickor för den här och liknande reparationer i framtiden. De är lätta att byta då det finns en liten miniatyr teleplugg i den ände som kopplas till de flesta liknande mickar.

Gitarren mättes upp för intonering och ca 2 mm kortades av på greppbrädan högst upp. På det nya stallet frästes ett dike för stallbenet 3-4 mm längre ned än originalet. En sak som jag inte tänkte på var att hålet för undersadelmicken i ena änden av stalldiket hamnade precis på en av X-ribborna med den nya placeringen! Genom att borra hålet snett genom locket kunde jag montera undersadelmicken utan att borra hål i X-ribban. När den var klar lät micken uselt, men med basen på max och diskanten på minimum på min enkla akustiska Laney gitarrförstärkare i lokalen lät den faktiskt helt OK 🙂

Den fick vibrera hela helgerna i lokalen, säkert minst 7 dagar, medan jag jobbade hemma med bokföringen som jag slarvat med hela året. Till min förvåning bet vibreringen på den här, trots att den var helt i plywood. Mina vanliga tre dagar räcker för gitarrer med solitt trä, men allt lim i plywooden kräver tydligen minst det dubbla för att ge effekt.

Den svarta färgen var hemsk, minsta repa eller tumavtryck syntes. Jag lade på lite Fulgentin på locket vilket fungerade bra.

Resultatet blev en gitarr som intonerade och spelade perfekt och som hade en bra klang med sustain och en balanserad, krämig och öppen ton. Jag kunde faktiskt spela på den en halvtimme utan att tröttna, det händer annars sällan med moderna gitarrer. Jag skulle gärna behållit den för att kunna spela tyst utan att störa grannarna sena kvällar. I och med det lilla formatet och lättheten påminde den om en liten parlor. En cutaway, 16 band till kroppen och 65 cm mensur gjorde att den kändes lite som en elgitarr också. Kul gitarr!