Har avslutat den allmänna lagningen och limningen av nästa batch. Halsarna har också lagats och fått sin kolfiberstav. Lock och botten har tunnats, tvådelade bottnar har fått en mittsticka. Harpgitarren fick en ny 1,5 mm tunn ebenholts “greppbräda” som ersättning till det 0,6 mm faner som satt på den.

Förutom dessa gör jag “Bluesburken” och en Levin skolmandolin från 1959 vid sidan av. En av gitarrerna i den påbörjade batchen byttes ut till en annan gitarr från väntrummet. Så, det är tre instrument på arbetsbänken som ännu inte har en köpare.

Kommer att ägna nästa vecka mest åt vanliga reparationer och de två resterande GammelGura i föregående batch, men också tillverka ribbor till den nya batchen.

GG167, harpgitarr ca 1890
Både lock och botten var tunna och fina, behövde bara putsa ytan för att limmet ska fästa bra. En spricka i huvudet limmades, halsen i ett solitt stycke väldigt hård lönn! Inga sprickor i varken lock eller botten, men botten fick en mittsticka. Halsen fick en ny “greppbräda” i tunn ebenholts, 20″ radius slipades in i halsen och den platta brädan limmades med varmt hudlim.

GG168, Levin 1917
Locket hade bra tjocklek på ca 3 mm, botten tunnades ned till ca 2,5 mm från 3,5 mm och fick en mittsticka. Lockets gran hade kraftig run-out och stekspaden grävde ned sig i granen på ena sidan och en ny bit gran limmades in.

GG169, “bluesburk” TILL SALU
Se föregående blogg post.

GG170, Levin 1926 TILL SALU
Här fick jag slita hårt med liten hyvel och den elektriska slipmusen med grovt sandpapper. Locket var 4 mm tjockt och 1 mm måste bort, även botten var tjock och 3,5 mm och togs ned till ca 2,5 mm med valsputsen. Den här har aldrig låtit bra, men å andra sidan har varken lock eller botten sprickor. Blev betydligt lättare!

GG171, Europeisk ca 1925-1930
Både lock och botten var 3,5 mm och tunnades ned. Fick lite problem med valsputsen och den spruckna botten och fyllde i lite lönnfaner vid bottenklossen där valsputsen tog för mycket. Ett par sprickor i locket fylldes i med granstickor och en laglist limmades över bottensprickan.

GG170, Nr 34 Levin 1916
Nummer 34 från väntrummet. Kommer att konverteras till fast stall. Den spruckna ändklossen limmades och en liten spricka mellan de två lockhalvorna fick en gransticka. Både lock och botten tunnades ned från ca 3,5 mm och botten fick en mittsticka.

GM173, Levin 1959 TILL SALU
Bytte in en Levin mandolin. Tänkte först bara reparera den, men när jag knackade på botten hörde jag ett skrammel. Det visade sig att alla ribbor inklusive de i locket var mer eller mindre lösa. Tror jag ska göra en lätt X-ribbning i den. Den 4 mm tjocka botten tunnades ned, däremot så var locket 3 mm och behövde bara rengöras med lätt sandning. Mittstickans varma hudlim nöp ihop bra när den torkade!

Bytte in en cool och härjad gammal Europeisk parlor gitarr. Den hade alla fel, sprickor i lock och botten, en lack som kladdats över med nåt som antagligen är shellack, en grov lagning i form av ett skruvad järnplatta vid övergången mellan hals och huvud och en “fix” på en av stämskruvarna som bytts ut till en lite nyare. Dessutom hade den fått en ny greppbräda konverterad till fan-fret med lutande band och ett nytt och större stall i en senare reparation. Väldigt charmig är vad jag tycker om den!

Efter lite funderande kom jag fram till att göra ett speciellt sidoprojekt av den och försöka behålla alla “fel” men göra den både spelbar och lika välljudande som alla andra GammelGura. Ibland måste man göra nåt annorlunda och roligt! Finns ingen köpare på den här ännu och blir den bra vill jag nog behålla den.

Lite bilder på hur den såg ut när jag bytte in den.

Jag började med att plocka isär den. På några ställen hade modernt lim används och jag fick inte isär botten lika rent som jag brukar. Men flisorna från kanten av botten gick bra att limma tillbaka med varmt hudlim. Även greppbrädan var lite besvärlig då de gamla reparationerna vid huvudet inte var helt perfekt gjorda.

Jag tror att gitarren är från sekelskiftet 1900, den misslyckade placeringen av den nedersta ribban bakom stallet är ett tecken på att den är lite äldre. Fan-frets var gjord med det nedersta bandet rakt vilket gav det översta bandet en väldigt stor lutning, numera väljer man oftast 12:e bandet som det raka bandet.

I botten fanns en intressant men nästan oläslig signatur och årtalet 1927, vilket var året då den konverterades. Om någon kan läsa vad det står, hör av er, jag försökte bildförbättra signaturen men den är fortfarande nästan omöjlig att tyda.

Man måste börja nånstans med en renovering. Locket var nästan löst runt hela sargen då man hade fräst in dekorbindningen ovanpå locket längre in än kanten på den tunna kerfingen. Bästa lösningen är att lägga på en extra kerfing runt om som passerar kanten där locket spruckit.

Vad jag inte räknade med var att den nya lacken (shellack?) var väldigt känslig för vatten. En del varmt hudlim sipprade in genom hål i sprickorna vid den här limningen och löste upp en del lack på locket. Inte så snyggt och inte det jag ville, men å andra sidan blir det bara mer blues!

Otaliga sprickor i locket fylldes i med stickor av gran och halsen fick en kolfiberstav. Jag gör oftast  stickorna från ett gammalt gran lock med rätt färg på lacken. Jag köpte ett antal utbytta lock på tyska eBay för flera år sedan. Kanten på det gamla locket hyvlas till ca 30 graders lutning och kniven skär i samma lutning åt andra hållet. Resultatet är en triangulär gransticka med rätt färg och lack ovanpå som kan hamras och tvingas in i sprickan i locket. Sprickor som är ojämna och för smala breddats till enhetlig bredd med ett tunt lövsågsblad. Det färska träet på både sticka och spricka betsas innan limningen. Stickan limmas med varmt hudlim som är lätta att torka bort och som inte lämnar en synlig fog.

I och med att huvudet lossnat från halsen fick man se hur infästningen av huvudet till halsen var gjord. På gamla Martin gitarrer gjordes den här fogen lite mer komplicerad med en diamantformad volut för att göra halsen starkare, på de Europeiska parlor gitarrerna finns ingen sådan. En limmade yta i fogen håller fortfarande ihop medan den på andra sidan lossnade i limningen.

Här är några bilder just nu efter uttunning av botten och allmän limning. Botten och lock var båda lite väl tjocka och ca 3,5 mm. Botten tunnades till ca 2,5 mm och locket till ca 3 mm. Hade ett äventyr med den nya valsputsen och limmade in lite lönnfanér där valsputsen fastnade. Kommer inte att synas på den färdiga gitarren och kan bara göra botten starkare 😉

Greppbrädan kommer jag nog att byta och göra 12:e bandet rakt, men i övrigt ska jag försöka behålla allt så mycket original jag kan 🙂

Fick tips om den här “oljan” för greppbrädor och stall på det amerikanska Martin forumet. Inom citationstecken då det inte handlar om varken en olja eller en vax, utan ett kemisk ämne som finns i den feta ytan på människors näsa 🙂 Det ämnet är squalene med ‘e’, squalane med ‘a’ är en raffinerad variant som inte härsknar eller blir dåligt.

Man har använt det här i alla tider för olika ändamål. När man scannade diabilder kunde man bli av med repor, fiskare gnider hylsorna i metall mellan de olika delarna av spöet mot näsan, pipor i trä kunde konditionera med lite “näsolja”. Squalane, oftast tillverkad från olivolja, används numera i många kosmetiska produkter som fuktighetskräm och för att skydda och smörja huden.

Den är rätt dyr, men man behöver bara fukta en fingertopp för att täcka 4-5 band på greppbrädan eller ett halvt stall. Köpte min flaska hos Organic Makers.

Det här är numera den sista behandlingen jag ger greppbrädor och stall. Färgen blir djupare och ytan len och skön att ta på – t.om. bra för huden! Tror att det eventuellt kan skydda brädan från uttorkning, det är i alla fall funktionen på huden i de kosmetiska krämerna.

Men intressant nog har den en annan användning. Superlim har en tendens att hamna där man inte vill ha den, speciellt den tunnflytande varianten. Har tidigare använt vax för att skydda greppbrädan när jag superlimmar band vid ombandning, men det som händer är att limmet snabbt aktiveras av vaxet och man får en vit och hård skorpa som ibland kan vara svårt att ta bort. Squalane aktiverar inte superlim på samma sätt, den kan ligga ovanpå filmen av squalane några sekunder innan den fräter igenom både filmen och eventuell lack under. Inte länge, men länge nog för att hinna torka bort det med en papperstrasa. Limmar man in givare för en K&K mick minskar risken betydligt att man limmar fast fingrarna genom att väta fingertopparna med Squalane – mycket bra! Tog några bilder medan jag monterade band i min plank-jigg.

Jag använder halvseg Stewmac superlim för att limma fast banden förutom att pressa ned bandet i skåran.

Fyller skårans botten med lim med hjälp av den tunna pipetten på flaskan.

“Varmkorv med ketchup- och senap” effekten gör att en del lim sprätter ut när banden hamras in. Limmet lägger sig ovanpå Squalane filmen på greppbrädan utan att aktiveras eller härda (längst bort i bilden).

Snabb räddning med en bit papper!

Missade visserligen en liten fläck i hastigheten, men resten försvann utan ett spår.

Gjorde en avancerad reparation på en “ny” Levin från 1954. Halsen måste sättas om och var böjd. En kolfiberstav skulle monteras. Greppbrädan var platt och kunde lika gärna ersättas med en ny i Madagaskar rosewood med 16″ radius med EVO Gold band. Bindningen på greppbrädan och alla dottar skippades för en trären och sober greppbräda. För att få den så bra som möjligt fick den också segmenterat stallben och översadelintonering. Bara en sak fattades och det var en stallplatta i gran. Testade att lossa på stallplattan i lönn och den gick lös förvånansvärt lätt, limmet var inte det bästa. Den fick en ny stallplatta i gran med pluggar och knappar i bubinga runt strängpinnhålen.

Det enda som inte gjordes för en äkta GammelGura var att botten inte öppnades och att originalribborna fick vara kvar. 1954 hade Levin slutat montera in den tondödande björkplattan tvärs locket, den här hade två ribbor i gran. En helt OK lösning. Stämskruvarna med sina speciella knoppar fick vara kvar i original också. De är rejält tröga, trots alla försök att smörja upp dom, och man får ta i det man kan för att stämma upp. De kan lätt bytas till moderna stämskruvar då avståndet mellan stolparna är den moderna USA standarden som alla stämskruvar numera.

En spricka i mittfogen på locket under strängarna fick en granlist inlimmad. Den fick också ett varv klar spritlack ovanpå den gamla vattenkänsliga varianten på cellulosalack som Levin använde under 1950-talet. Spritlacken, som är 90% shellack, fäster på allt! En strängpinne var sönder, men jag hade en reserv på lager.

Den äckelgula färgen som alltid finns på rosewood stallet på såna här döljer ett väldigt fint trä bakom ett tjockt lager extremt hård lack. Lacken går att ta bort, men man får använd rasp, grovt sandpapper, en vass kniv och sickel och några svordomar innan man blir av med den! Stallet matchade färgen på greppbrädans rosewood perfekt. Hyvlade ned den på toppen då stallet var väl högt.

Var extra noggrann med halslimningen och gav gitarren några dagar att sätta sig i olika moment innan jag limmade, min nya plan för att slippa limma om halsar. Blev mycket bra höjd på stallbenet. Greppbrädan fick en triangulär shim vid locket under greppbrädan för en rak bräda med minimal relief.

Den här modellen gjordes för klara både stålstränga och nylon – en riktigt dålig idé av Levin. De brukar låta bäst med stålsträngar, men då får man en alldeles för bred greppbräda och dålig intonation med originalets raka stallben på köpet. Med nylon låter den inte bra. Intonationen på den här är förstås bra efter översadelintoneringen, men greppbrädan är lika bred som alltid… gott om plats för fingrarna för ett A ackord och mycket plats utanför de både E strängarna.

Det jag tycker var det roligaste med den här var att celluloidlisterna i rosetten hade vittrat sönder och stora delar hade lossnat och det som var kvar var mer eller mindre löst. Istället för att göra en seriös reparation av rosetten, vilket skulle resulterat i en tämligen anonym gitarr som det går 13 på dussinet av, tog jag tillvara tillfället och accentuerade skadorna istället. De borttappade bitarna av celluloid ersattes med ett kladd av rosewood damm och superlim. Blev riktigt coolt och definitivt unikt! 🙂

Den här låter väldigt bra med alla de tonförbättringar (minus nya ribbor) som jag normalt använder i en GammelGura. Den var lite svår att fota, färgen på gitarren är som på bild 3 och 4 nedan utan blänk från lacken.

Min provider för hemsidan såldes till en annan och gammelgura-siten flyttades till den nya. Efter lite problem ska allt fungera som det ska igen 🙂

Har fortfarande kvar några GammelGura i den förra batchen, men har startat upp nästa idag efter alltför många lokala reparationer. Två Levin parlors, en lite större Europeisk parlor och en rätt häftig harpgitarr från slutet av 1800-talet. Ska försöka öka tempot och jobba parallellt med de här samtidigt som jag gör föregående batch och några reparationer till klara.

GG 167, harpgitarr ca 1890
Ett väldigt lätt bygge med rikliga sniderier i både huvud och stall. Mycket fina pärlemorinläggningar och en mässingsstång för huvudet och en inuti mellan hals- och bottenkloss. Fungerande stämskruvar och inte många sprickor. Botten lös från sargen på sina ställen.

GG 168, Levin 1917
En Levin i bra skick. Den har fått en renovering tidigare med utbytta stämskruvar och shellack har lagts på (även på greppbrädan). Stallet är nedhyvlat och plaketten saknas.

GG 170, Levin 1926
En Levin från väntrummet. Bra skick förutom repor och kanske capo-skadorna på baksidan av halsen.

GG 171, Europeisk ca 1925-1930
En lite större Europeisk parlor. Även denna nästan utan sprickor, locket lite deformerat från för kraftiga strängar. Lite trött och skör spritlack. En stämskruvknopp saknas.

Efter sommarsemestern dök det upp ovanligt många lokala reparationer. Har jobbat med dom nästan tre veckor. Nästa vecka startar jag upp nästa batch med GammelGura, inte en dag för tidigt… Sommaren är alltid en jobbig tid för mig, är allergisk mot pollen och effektiviteten är inte den bästa. Varje höst vaknar jag upp och ur dvalan och får dubbelt så mycket gjort. Reparationerna var en väldigt mixed bag, några Gottfried Söderman, nån Levin, en tysk gitarrluta, några mandoliner och ett antal moderna stålsträngade gitarrer.

En ovanlig 1931 Levin modell “Robert Johnsson” behövde en ny stränghållare och nya band samt nya stämskruvar. En Tysk gitarrluta ca 1925 med ljudhålsdekoration utskuren direkt i granlocket hade en spricka i locket och ett insjunket lock och saknade några stämskruvar.

Levinen gick bra att reparera, förutom ombandning, ny översadel, nya stämskruvar och en stränghållare från en 1930-tal Levin, justerades stallet in och nya strängar sattes på. En mycket vacker gitarr, men också en av de som låter sämst i originalskick av alla Levin modeller, burkigt ljud trots tre dagas vibrering. Ska såna här låta bra krävs en riktig GammelGura konvertering med fast stall.

Lutan var besvärligare. Skar ut ljudhålsdekorationen och limmade ihop de lösa bitar som blev när jag skar lös den. För att kunna montera tillbaka den gjorde jag en ring av en 2 mm tjock rosewood bindning och passad in dekorationen i ringen. Ringen kunde sen limmas in i ljudhålet och kan enkelt lossas av den nästa som ska reparera. Två ribbor i locket nedanför ljudhålet plockades bort, de var höga och så vassa på toppen att man kunde skära sig på dom! Den nedersta ribban var av nån anledning placerad bakom stallet, vilket förklarade varför locket deformerats och sjunkit in framför stallet. Ingen stallplatta. Limmade in en liten stallplatta i lönn och två nya ribbor med den nedersta ribben framför stallet istället för bakom. Sprickan i locket limmades och fick laglappar. Greppbrädan planades och bandades om, en ny översadel i ben tillverkades. Fick tag på original stämskruvar för en sån här luta på tyska eBay. De passade nästan perfekt. Riktigt trevlig att spela på med 0.11 Newtone Heritage strängar.

Ännu en gitarrluta Gottfrid Söderman var inne för reparation. Den här är från mitten av 1930-talet då han tillverkade många liknade gitarrlutor. De kommer i olika storlekar och med olika antal strängar, sex eller åtta. Den här var mindre än de fullstora gitarrlutorna och hade två mandolinstämskruvar, G och e strängarna var dubblerade. Mensuren också kortare, antagligen för  spänningen från de extra strängarna och det faktum att stämskruvarna för mandoliner är klenare än de för gitarrer. Stallet och greppbrädan är i ett mystisk trä som antagligen är nån sorts hårdare och mörkröd “mahogny”, har sett samma sak på andra Söderman. Greppbrädan hade förstås hans patenterade dottar i form av små skjortknappar i pärlemor! I samma anda som häftstiften på den jag skrev om tidigare från 1971. Solitt lock i gran och plywood i botten och sida, halsen antagligen i björk eller lönn.

Två knoppar på stämskruvarna var sönder och ersattes med replika knoppar i ben, stämskruvarna rengjordes och smörjdes upp. En spricka i locket limmades, även det limmade stallet lossnade och limmades om. Jag värmböjde tillbaka halsen det som gick och slipade greppbrädan tunnare vid översadeln och bandade om med EVO gold band. För att få ned stränghöjden ytterligare tog jag ned stallet ca 5 mm på höjden och monterade ett lutande intonerat band ovanpå stallet. Borrade nya hål för strängarna i stallet för att få bättre brytningsvinkel över stallbandet.

Det lilla formatet ger en tunn klang utan mycket bas, på den här dessutom extra mycket briljans från de dubblerade strängarna. Lite som en halv tolvsträngad gitarr. Riktigt coolt gitarrband i siden följde med lutan 🙂

En Levin parlor från 1925 kom in för reparation till spelbart skick. Den hade reparerats tidigare med epoxylim i halsen och stallet. Stallet hade en “genial” lösning, nylonsträngar hade använts utan stängpinnar med hjälp av hål som borrats in från framsidan av stallet in i strängpinnhålen. Ett sorts string-through stall, men omvänd. Har aldrig sett DEN förut! Den hade stått i vatten vid nåt tillfälle och ca 5 cm av sargen nära ändklossen buktade ut och hade lossnat från botten. Väldigt hög stränghöjd. Som tur var hade man slarvat med limningen av halsen, bara ca en tredjedel av halsfickan hade lim. Det gjorde att jag kunde få lös den med lite lagom ultravåld utan att skada halsfickan eller halsen. Epoxylim är inte ett problem med stall, där kommer man åt bra med stekspaden i plåt.

Försökte trycka in utbuktningen i sargen med en tving, men då sprack botten. Fanns inget alternativ och botten plockades lös. Lika bra då alla bottenribborna var lösa och måste limmas om. Ribborna i locket satt bra, men jag kunde inte undvika att plocka bort den tondödande björkremsan tvärs över locket under stallet och ersätta med en stallplatta i gran. Limmade också in ett par smala granplattor på ömse sidorna av ljudhålet.

Botten limmades med fisklim och halsen sattes om med hudlim. Locket var lite insjunket vid ljudhålet så greppbrädan fick en triangulär shim inlimmad under greppbrädan för att hålla den rak. Greppbrädan fick behålla originalbanden. det visade sig att en av stämskruvarna, den för E strängen, var sliten och kuggade över. Hittade en likadan stämskruv som jag ersatte bassidans stämskruv med. Stämskruvarna rekonditionerades med en könare på nitarna, stolparna böjdes raka med en tång med släta käftar och stämskruvarna oljades in med TriFlow.

Stallet som var högt, som de ibland är, limmades med hudlim och hyvlades ned på toppen samt målades med svart spritlack. Ett band användes som stallben som i originalet, men med lutning för bättre intonation. Sex gamla strängpinnar letades fram. En ny översadel i ben tillverkades.

Stallplattan i gran gav gitarren bättre ljud än någonsin 🙂

Har ägnat några veckor åt reparationer, det verkar som många vill få sina gitarrer reparerade efter semestern. Två intressant gitarrer var inne för service, en Gottfrid Söderman från Docksta och en Frii från Umeå.

Gottfrid flyttade från Västerhus till Docksta på senare år, båda orterna nära Örnsköldsvik. Han är den enda gitarrbyggare från trakten jag känner till innan Per Marklund. På senare år gick han från sin vanlig standardmodell från mitten av 1920 talet, som var en stor lutgitarr med droppformad kropp, och byggde gitarrer med den vanliga gitarrformen på kroppen. Den här tillverkades 1971 då Gottfrid var 84 år gammal. På det hela taget en bra ihopkommen gitarr, även om detaljarbetet är inte det bästa. Solid gran i locket, ladder braced och antagligen plywood i botten och sida. Hals i mahogny. Greppbrädan visade sig vara ett tunt rosewoodfanér på toppen av ekträ.

Satte om halsen, limmade stallet och bandade om. Greppbrädan visade sig vara i två delar och avkapad vid 12:e bandet. I den vanliga slipningen vid ombandningen slipade jag igenom den tunna rosewoodfanéret och då var det bara att slipa bort all rosewoodfanér. Eken under fick duga. Fick ett hjärtligt skratt när jag upptäckte att dottarna i greppbrädan var – häftstift! Gubben var klurig. Gottfrid hade också gärna celluloid på otippade ställen, stallbenet på den här var  i celluloid. Låter helt OK och passar väldigt bra som nybörjargitarr med justerad stränghöjd, strängades upp med nylonsträngar.

Känner inte till särskilt mycket om Göran Frii, men även Göran var en uppfinnare och fritänkare när det gäller gitarrer, precis som Gottfrid. Bland annat tillverkade han elgitarrer redan 1953. Den här gitarren ser ut som en stor stålsträngad gitarr med cutaway och drag av Fender, men är i själva verket en klassisk gitarr. Antagligen gjord nån gång på 1960-talet. Greppbrädan i ovanligt mjuk ebenholts eller också eboniserat fruktträd, var väldigt bred – 52 mm vid översadeln. Halsen  typiskt U formad platt som de ofta är på en klassisk gitarr. Ribbningen var en ovanligt gles fan brace och helt klart dimensionerad för nylonsträngar. Lock i solid gran och antagligen massiv mahogny i botten, sida och hals.

Tvärribban mellan ljudhålet och stallet var knäckt och locket insjunket. Man hade strängat på stålsträngar, så locket var också deformerat runt stallet som också släppt i bakkanten. Limmade in en ny ribba och limmade om stallet. Man hade varit på den tidigare och limmat en spricka i locket och gjort en klumpig ombandning med en översadel i plast. Planslipade greppbrädan och bandade om samt tillverkade en ny översadel i ben. En “grommet” på den översta stämskruven fattades. Stämskruvarna hade tjocka stolpar och jag fick borra ur en modern “grommet” i plast som ersättare.

En mycket trevlig ställskruv (se etiketten) fanns på halsfoten som gör att halsen kan justeras in även då greppbrädan limmad mot locket. Gillar den konstruktionen som är så bra att fler borde använda sig av den! Träet böjs vid infästningen mot kroppen, men utan att knäckas. Även stallet hade justerbara plastbitar för varje sträng. Precis som Gottfrid gillade Göran skruvar i stallet. Det fanns tre stycken gömd under den guldfärgade celluloiden. Sökte efter patentet men hittade det inte (därav min föregående postning).

Efter vibrering låter den riktigt bra. Kul och ovanlig nylonsträngad gitarr 🙂

Letade bland Svenska patent och hittade några som var intressanta och några som var kul. Först några Levin patent.

Levin ställbart stallben
Levin dragstång

…och sen några till…

“Hållare för notblad”
“Ljudförstärkare”
“Klaviatur för gitarr”
“Rörlig sarg för sprickfri gitarr”
“Förädla tonen”

Har skrivit en artikel som kommer att publiceras i den amerikanska medlemstidningen American Luthierie någon gång under nästa år. I artikeln beskriver jag mina metoder att renovera en gammal parlor gitarr. Bland annat stallplattan i gran, det segmenterade stallbenet, pluggar samt översadelintoneringen. Då det var några år sedan jag testade mig fram till de nya metoderna drabbades jag av lite tvivel när artikeln var skriven. Hade jag bara inbillat mig? Insåg att jag måste göra en testgitarr för att verifiera mina uppfinningar. Ville också testa exakt vilka träslag på vilken sträng som gav bäst resultat i pluggarna.

Hade just ropat in en fin gammal parlor (+ en gammal fiol) billigt för 300 kr. Den fick bli min testgitarr. Några fina bilder från auktionen på Göteborgs Auktionskammare visar hur den såg ut i original.

Faktiskt en ovanligt fin och välbyggd gammal parlor från ca 1900. Ögonlönn i både botten och sidor och ovanligt nog solitt trä och inte fanér. Stämskruvarna bland de bästa jag sett av den gamla typen med snäckan under kuggen. Originalstallet, som måste ha varit ett string-through stall, då det inte fanns strängpinnhål i locket, hade bytts ut nån gång på 1930-talet till en kombinerad och ställbar stränghållare/stall i aluminium. Locket var olackat och i princip utan sprickor, vilket man inte kunde påstå om botten! Ögonlönnen hade krympt ca 5 mm på bredden och den tunna kerfingen i botten hade släppt på halva sidan, botten hade också några rejäla sprickor. I övrigt i bra skick och perfekt för min testgitarr. Fiolen gav jag bort till polare Björn, den var tydligen inte sämst och från samma tid som gitarren.

Jobbet gick sin gilla gång, det enda som var utöver det vanliga var botten. Började med att limma ihop alla sprickor i de två halvorna och sen limma in en bredare mittsticka i rosewood, 6 mm istället för originalets 1 mm. Bindningen i trä runt om plockades bort och ersattes med nya lister i björk och en dekorlist av fioltyp. För att kunna limma botten utan bindning mot sargen fick jag bredda bottens kerfing runt om med ett extra lager ca 2 mm tjock lind.

Ett mustaschstall med ett gammalt original som förlaga och en ny greppbräda i Madagaskar rosewood tillverkades. Brädan fick den 16″ radius som jag föredrar. En K&K mick monterades. För att kunna byta pluggar fritt gjordes stallplattan lika tjock över hela området runt strängpinnhålen, annars gjordes ribborna i lock och botten som jag brukar. Stämskruvarna var så bra att de fick sitta kvar, gamla stämskruvar med snäckan under kuggen är faktiskt nästan lika bra som nya då eventuella glapp tightas till när man spänner upp strängarna 🙂

Den färdiga GammelGuran såg ut så här:

För att enkelt kunna byta pluggar valde jag att göra pluggarna 9 mm i diameter och centralt placerad under strängpinnhålen. Normalt använder jag 8 mm pluggar som är asymmetriskt centrerade över platsen där strängkulan vilar på knappen i hårt trä och inte runt strängpinnhålet. Varje plugg fick ett 4,6 mm hål borrad i mitten för strängkulan. 9 mm rundstavar går inte att köpa och det finns nästan inga 9 mm hålborrar att köpa heller… Fick jobba hårt och handjaga rundstavar med hjälp av stegvist mindre hål i en rejäl järnplatta som jag slog grovt tillhyvlade träpinnar genom. Är rätt sugen på att köpa en liten metallsvarv för att enkelt kunna svarva till rundstavar!

Hittade en lista på hårdheten i ändved och radiell/tangentiell led för många Nordiska träslag. Att hitta hårdheten i ändved är snudd på omöjligt, golvtillverkare anger bara hårdheten i radiell/tangentiell led. Men jag lyckades hitta en svensk skrift med alla uppgifter jag behövde förutom björkens Brinell hårdhet i ändved, men den uppgiften hittade jag på ett annat ställe, frågan är om den stämmer.

Gjorde set om 8 pluggar för de första 4 träslagen i tabellen. Gran och fura både som ändved och som tangentiellt/radiellt trä, de övriga bara som ändved. Testade också en plugg i världens hårdaste trä, Lignum vittae, och ändved i gran med rosewood knappar istället för den bubinga som jag använde för alla andra pluggar. Kommer säkert att testa fler träslag, al verkar intressant med hårdhet mellan gran och fura.

Strängpinnarna fick bli slotted och slipade tunna och raka så de passade i hålet i pluggarna. Jag färgkodade de olika pluggarna och gav dem varsin plastburk med lock, färgen går att se uppifrån genom strängpinnhålet i stallet. Ljudhålet var litet på den här parlor gitarren, men det går utmärkt att byta pluggar när man slackat på alla strängar. Passningen är gjord så pass tight att pluggen inte ramlar ned av sig själv, med baksidan på en 5 mm borr genom strängpinnhålet i stallet är det enkelt att trycka ned den gamla pluggen vid byte.

Gjorde också tre stallben, två segmenterade med gran och ceder och ett i solitt ben, den i ceder på bilden.

Effekten från pluggarna blir antagligen större om pluggarna är fastlimmade och inte lösa. Men jag kunde konstatera att effekten av segmenterat stallben och pluggar definitivt inte var inbillad! Efter en hel del testande kom jag fram till att bästa ljudet i ett ackord kom när varje sträng hade samma volym. På en parlor gitarr är annars volymen på de två ospunna strängarna lite högre och dominerar över bassträngarna. Med samma volym på de ospunna tycker jag att det blev roligare att spela då mellanregistret från de spunna strängarna kom fram mer. Mina öron, som är känsliga för diskanter, fick vila också. Skillnaden är inte stor på de enskilda strängarna, men som helhet i ett ackord hörs skillnad.

Testade volymen på de enskild strängarna genom att sakta föra ett plektrum över strängarna i en jämn rörelse och låta plektrumet så att säga “falla ned” på varje sträng utan att tillföra mer kraft. Testade att dra både nedåt och uppåt med plektrumet då de sista strängarna i ordningen alltid har högre volym jämfört med de tidigare.

Hittade två olika uppsättningar pluggar med nästan samma volym på alla strängar, den ena snällare och den andra lite högljuddare och vassare. Från E till e, med G= Gran, F= Fura, B= Björk och R= Rödbok samt stora bokstäver ändved och små bokstäver radiell/tangentiell ved, blev de två varianterna: BGFGgg och RFFFff. Den snällare varianten behöver bara 4 pluggar, de två ospunna strängarna får vila på den radiella/tangentiella granen i stallplattan och locket.

Det segmenterade stallbenet med ceder lät inte lika bra som den med gran. Lignum vittae för E-strängen gav lite högre volym, men också lite för mycket distorsion från de extra övertonerna. Roswood istället för bubinga i knapparna gav en knappt hörbart murrigare ton.

Tidigare har jag som standard i GammelGurorna haft BBFGGG i pluggarna. Med de pluggarna har de två ospunna strängarna lite högre volym och hela gitarren är mer högljudd och diskantrik. Om någon stör sig på det och tror att en av de nya varianterna är bättre, kan jag byta pluggar på en gammal GammelGura för det facila priset av 1000 kr + tillbakafrakten. Då lossar jag stallet, byter ut pluggar och limmar tillbaka stallet igen 🙂