Nytt i lokalen

Bättre ordning att banda på greppbädan

Jag bläddrade igenom den senaste American Lutherie utan att hitta mycket av intresse. Men jag fastnade för ett litet intressant tips. Harry Fleishman beskrev en annan ordning att sätta fast banden i greppbrädan, inte i den naturliga ordningen från band 1 till 18, utan mer som muttrarna på ett bilhjul. Man börjar med första och sista bandet, sedan det mittersta bandet och så vidare. Han skrev att med den här metod fick man mindre “back bow”, dvs konvex krökning av halsen. Han kunde inte förklara varför, men att det fungerade.

Just den där extra konvexa krökningen när man bandar på är ett problem om man som jag inte använder dragstång. Jag slipar in en relief (konkav) krökning på 0.15 mm i greppbrädan, men när jag sen bandar på kan det i värsta fall bli en helt rak hals. Då får jag slipa mer på banden i mitten för att få tillbaka min relief på 0.15 mm. Det gäller speciellt när det är en hård bräda i ebenholts.

Eftersom jag har en hög med utbytta greppbrädor var det inte så svårt för mig att testa den nya metoden. Men det tog nästan en hel dag i alla fall… Jag valde en mjuk greppbräda i valnöt och en hård i ebenholts med ungefär samma storlek. En bit kvartssågad gran, ca 13 mm tjock, fungerade som ersättning för halsen. Greppbrädorna fästes temporärt med bred maskeringstejp på både undersidan av greppbrädan och “halsen”, vilka sen limmades med superlim. Detta gjorde det möjligt att byta ut greppbrädan på samma “hals”.

“Halsen” och de två platta greppbrädorna, ca 4,8 mm tjocka, slipades jämna med min valsputs. Bandskårorna i de gamla greppbrädorna sågades upp till ett djup ca 0,2 mm djupare än tangen på banden. Jag använde mässingsband som blivit över (numera använder jag EVO band) med en ovanligt tjock tang, de små diamantern (barbs) som håller fast banden är 0,85 mm breda medan själva tangen har standardtjockleken 0,6 mm.

Jag provade greppbrädan i valnöt först. Utan några band hade “halsen” med limmad greppbräda en back bow på 0,05 mm i mitten – inte helt plan. Alla mått på back bow justerades med det måttet. För att mäta back bow använder jag två bladmått med 1,5 mm tjocklek tillsammans i båda ändarna av greppbrädan för att inte banden som är 1 mm höga skulle vara i vägen. Ovanpå bladmåtten lade jag sen en rak linjal och back bow mättes med bladmått i mitten när alla banden  monterats.

Jag började med den mjuka greppbrädan i valnöt och bandade på i den vanliga ordningen, 1 till 18. Back bow visade sig vara 0,15 mm. Sen lossades banden och monterades i ordningen som muttrarna på ett bilhjul. När banden monterades andra gången passade jag in barberna på banden så de hamnade på färskt trä i bandskåran mellan de gamla ärren från föregående bandning. Denna gången blev back bow 0,1 mm. En liten förbättring alltså.

Med greppbrädan i ebenholts ändrade jag ordningen för att försäkra mig om att de två bandningarna på samma bräda var likvärdiga. Först monterades banden i ordningen som muttrarna på ett bilhjul. Jag fick 0,1 mm back bow. Den styva ebenholtsbrädan behövde klämmas fast i ändarna då jag märkte att tejpen och limmet var lite löst i ena änden, men det påverkar inte resultatet. När jag sen bandade på vanligt sätt blev back bow hela 0,3 mm!

Även om mitt experiment kan göras mer seriöst och noggrant är min slutsats att det faktiskt spelar roll i vilken ordning banden monteras. Det kan vara så enkelt att den spänning man tillför ytan av greppbrädan fördelas jämnare.

En annan möjlig orsak är att en öppen bandskåra intill bandet som monteras trycks ihop lite grand, medan en ifylld bandskåra inte kan komprimeras och att greppbräda och hals istället böjer sig lite. Med den vanliga metoden 1-18 kommer alla de nya banden efter det första i så fall att böja greppbrädan mellan det monterade och föregående band. Man kan se det som en våg som sveper nedför greppbrädan och lämnar efter sig en alltmer böjd greppbräda och hals.

Jag kommer att använda den här alternativa ordningen för att montera banden i fortsättningen.


En “rullator” för trätvingarna

Trätvingar är underbara, de är lätta, når långt och jag använder dom oftast för att tillverka ett “tvingbord” med gitarrkroppen eller en träplatta. En nackdel är att när man spänner tvingen rör sig den övre käften i tvingen ca 1 mm på grund av pytagoras sats och tvingens konstruktion. Det händer att den lilla skillnaden gör skillnad och böjer eller flyttar det man vill limma. För att undvika den effekten köpte jag ett antal muffar i metall som kan rulla ovanpå mothållet och motverka rörelsen. Ett hål och en trätapp på tvingen gör det enkelt att hålla ordning på den.

 

Tandläkarfyllning av för djupt skårad översadel

Man kan köpa samma material som tandläkare använder för fyllningar och bygga upp en för djupt skårad översadel. Ett alternativ är superlim och bendamm, men jag tror att det här fyllningsmaterialet är hårdare. Delarna, som går att köpa på nätet (t.ex. alibaba), består av en härdningslampa som köps separat, själva fyllningen och primer för fyllningen. Det är enkelt att använda, primer och fyllning penslas på och härdningslampan får lysa i 20 sekunder.


Ett nytt underlagsmaterial för att inte repa gitarrerna när man jobbar med dom

På IKEA finns ett material som heter PASSARP som är tänkt för att klä botten i lådor. Materialet är lätt och relativt hårt och styvt. Det är också mjukt och gitarren glider lätt ovanpå materialet. Slutligen har det små tryckta åsar som gör att gitarren bara vilar på en bråkdel av hela ytan. Den kommer att användas när jag har en modern och repkänslig gitarr på arbetsbordet, i vanliga fall är ju nya repor bara lite mer patina på GammelGurorna! I vanliga fall använder jag min yogamatta i gummi som håller fast gitarren bättre.


Tubsockar för att polera lacken

Det här har jag gjort länge, men kanske inte nämnt. Bara man håller i gitarren ordentligt utan tummen med vänster hand (för mig) är det bara att polera på!

Limma ribbor genom ljudhålet

För det mesta är gitarrerna jag renoverar isärplockade som en del av en GammelGura renovering. Men ibland måste jag jobba genom ljudhålet vid vanliga reparationer, problemet är oftast att ribbor inuti spruckit eller lossnat vid ändarna. Lösningen är enkel, peta in lim och kläm fast ribban mot lock eller botten till dess limmet härdat. Enkelt, men ändå inte.

Att få limmet under ribban eller i sprickan genom ljudhålet går för det mesta bra med en liten spatel i metall. Såna finns att köpa bland annat hos Stewmac i USA som har det mesta man behöver för gitarr reparationer. De svåraste momentet är att få kläm på ribban djupt inne i gitarren genom ljudhålet. Man kan använda långa tvingar eller små trästickor med exakt rätt längd mellan ribba och lock eller botten, men det brukar vara besvärligt att få allt på plats och man måste göra nya stickor som passar den gitarr man reparerar. En annan metod är att använda supermagneter, men då måste man använda kraftiga magneter som ibland oväntat hittar sin egen plats i tillvaron… Båda metoderna fungerar, men jag ville hitta ett annat och enklare sätt.

Jag fick chansen att testa en så kallad luftkil i en liten Levin där alla bottenribborna var lösa i bägge ändar. Kilen är gjord för att bland annat justera in dörrar i höjdled vid montering. Det är en liten lufttät och kraftig blåsa med en gummipump som man kan pumpa upp blåsan med. Utan luft är den tunn och flexibel och kan enkelt stoppas in genom ljudhålet. Den jag köpte in är 11 x 18 cm. Uppumpad blir blåsan ca 6 cm tjock och enligt reklamen ska den kunna lyfta 200 kg!

Luftkilen kompletterades med ett mothåll i aluminium i form av en U profil och en liten justerbar fot för att kunna trycka till änden av ribban, den del som är viktigast att limma fast. För att ge blåsan en stor yta att trycka emot, tillverkade jag en kloss av trä med ett dike där aluminiumprofilen kan pressas fast. Klossen kan göras olika tjock för gitarrer med låg eller hög sida, man vill få avståndet till motsatt lock eller botten mindre än 6 cm.

Den justerbara foten justeras in mot den ribba som är lättast tillgänglig genom ljudhålet, alla ribbor i en gitarr brukar ha samma lutning vid ändarna. Genom hålen i U profilen kan man se att den har kontakt mot toppen av ribban samtidigt som den justerbara foten har kontakt mot änden. När foten är justerad används en mutter på bulten för att låsa fast den. Träklossen kan sen klämmas fast på U-profilen.

Den svåraste bottenribban är den som är längst in i gitarren, men det är enkelt att känna sig fram och trä mothållet över ribban och sen låta den glida till rätt position vid änden av ribban. Med mothållet på plats är det bara att placera luftkilen ovanpå träklossen och pumpa upp blåsan via gummiblåsan och slangen som är tillräckligt lång för att nå ut genom ljudhålet.

Men innan man pumpar upp och lägger upp till 200 kg på mothållet (man behöver inte pumpa upp allt som går) måste man först montera två mothåll med tvingar på utsidan av gitarren, annars kommer gitarren att tryckas sönder inifrån!

En fördel med kilen är att man aldrig behöver tänka på vad som sitter mitt emot den ribba man behöver limma. Blåsan formar sig mot eventuella motstående ribbor i lock eller botten. Jag har också bitar av U profil i olika längder utan fot i änden om en ribba bara måste limmas i mitten eller om ribban är kort eller saknar uttunning i änden.

 

Alla sex limningarna i den lilla Levinen gick både snabbt och bra. För att testa pumpade jag upp blåsan det som gick (den har en säkerhetsventil i själva pumpen) utan några som helst problem, jag använde en tredje tving utifrån precis där kilen placerades inuti. Det räcker bra att pumpa upp den så att man ser att lim trycks ut under ribban och fogen är tät, vilket rekommenderas.

Jag kommer att använda den här jiggen framöver och slippa specialtillverka mothåll i trä och jobba i blindo 🙂

Artikel i American lutherie #144

Nu har det gått snart ett år sen jag fick min artikel publicerad. Det finns inget hinder att lägga ut den även här på min hemsida, men de vill helst att man inte gör det på en gång. Jag tycker att redaktören gjorde ett bra jobb med texten och alla bilder! Jag skulle önskat att jag fått mer respons på den, men det kan man aldrig räkna med. Det enda som egentligen hänt efter artikeln publicerades är att jag fick en gratis gammal amerikansk parlor hemskickad från USA mot fraktkostnaden! Ägaren ville inte kasta bort den och han hade inte lyckats intressera någon i USA att ta hand om den. Jag planerar att skriva en artikel om den renoveringen när jag får tid.

Artikeln tog ett år att skriva, vilket var tur. Jag kom på flera nya saker under den perioden och hann för en gångs skull rätta till fel och andra grodor innan den publicerades – jag är snabb på tangenterna och ibland går det för fort. Jag fick också hjälp av David Gill i USA att korrekturläsa texten, jag är hemmastadd på Engelska men man är trots allt inte en inföding. Min vän Gunnar Säfsten tipsade också om några saker som behövde rättas till, han tog också några bilder på mig i lokalen.

Sedan artikeln skrevs har jag skrotat min lilla bandsåg, numera handsågar jag det segmenterade stallbenet på höjden med en bågfil – det är säkrare. När jag mäter upp intonering använder jag mitt nya mekaniska Peterson stroboskop. Ribborna i locket limmas numera i en go-bar mot en radius disk med samma böjning som lockribborna, jag behöver böja de större granpatcharna tvådimensionellt och inte bara tvärsöver locket som innan. Jag har skippat den extra lilla solida biten kolfiberstav på bild 22, det blir tillräckligt starkt ändå. Mitt specialverktyg för intonering vid stallbenet har jag trimmat ned och onödig metall tagits bort för att göra den lättare.

Ett tillägg till mina teorier är att orsaken till att det segmenterade stallbenet ändrar tonen i gitarren mest troligt beror på att de enskilda benstolparna kan vibrera i sidled mot det mjuka träet mellan stolparna. Den mjuka granen släpper igenom andra frekvenser än benstolpen den vägen.

Bortsett från det beskriver artikeln de metoder som jag fortfarande använder.

Stor PDF fil (16 MB)

Limma om stall

Jag försöker hela tiden förbättra mina metoder. Stallet på en GammelGura gjord 2019 hade plötsligt lossnat nästan helt och jag fick anledning att fundera lite på hur man kan göra limningen av stallet bättre. Att stallet lossnat av strängdraget berodde på två saker. Stallet var original och inte en ny replika, det var smalt och tämligen svagt med luftiga sniderier på båda ändarna. Stallet hade också lossnat och limmats om tidigare vilket hade dragit sönder locket under stallet. För att reparera den fräste jag in en shim under stallet, men den hade till slut lossnat i limfogen mot stallplattan i gran då den lilla ytan av stallet som var limmad mot locket hade lossnat längst bak.

Till att börja med såg jag över mitt sätt att använda hudlim. Efter ett prat med Per Marklund fick jag verifierat att han använde tunnare blandning av hudlimmet än den jag brukar använda, jag hade började tänka i de banorna själv. Fördelen med det är att limmet blir tunnare och kan tränga in längre. Nu gör jag standardlimmet en aning tunnare och har dessutom fyllt en liten plastflaska bredvid glasburken i värmaren där jag späder ut den blandningen med hälften vatten till ett väldigt tunt lim. När jag limmar blöter jag träet först med den tunna blandningen i några omgångar, sedan på med det vanlig hudlimmet. När jag testade på en greppbräda kunde man se att det tunna limmet drogs in i träet, det blev snabbt torra fläckar här och var. Samma sak hände med undersidan av stallet. Jag tror att fogen blir starkare på det viset.

Efter lite funderande insåg jag att den bästa lösningen att reparera locket under stallet är att göra ett hål i locket där locket är kexigt. Hålet fylls sedan med ett tjockt stycke gran som både fyller ut hålet och agerar stallplatta på insidan. Granen som ersätter hålet i det kexiga locket kan inte lossna, då samma stycke gran är limmad på insidan som stallplatta. I mitt fall är det mycket enkelt då mitten av min korsformade stallplatta är som gjord för ändamålet. Jag hade några bitar extra tjock 8 mm granlocks-ämne som jag kunde testa med. Tur man har vänner med granstockar och bandsåg!

Jag använde en av mina pågående GammelGura som test av de nya metoderna. Även på den här var stallet utsnidat och stallet hade lossnat och limmats om. Till skillnad mot den förra GammelGuran har jag gjort ett replika stall i färsk rosewood, på den som stallet lossnade var stallet i mjukare frukt-trä. En hel del skador fanns i locket under stallet, dessutom två rader strängpinnhål och skruvhål.

Det dåliga området märktes ut och ett hål sågades upp. Hålet ska göras så litet som möjligt och alltid mindre än stallet ovanpå, det som blev kvar av locket under stallet var inte helt felfritt, men helt OK.

Mitten-delen på min korsformade stallplatta formades i 8 mm tjock gran. När den placerades på sin plats på insidan av locket var det enkelt att markera hålet med en vass blyertspenna.

Den överflödiga granen runt markeringen frästes ned ca 3,5 mm (lite mer än tjockleken på locket) i min enkla lilla fräsjigg. Granplattan fästes med maskeringstejp & superlim metoden mot arbetsbänken, vilket fungerar som en dubbelhäftande tejp.

Så här blev den kombinerade stallplattan och pusselbiten som ska fylla ut hålet i locket. Efter lite putsande kunde jag få bra passning i hålet. Den här konstruktionen gör det omöjligt för  “shimmet” under stallet att lossna!

Granplattan jämnades ut mot locket med en liten behändig aluminiumprofil med självhäftande sandpapper.

Inuti formades den korsformade stallplattan med sina två vingar, alla tre bitarna limmades sen med min nya metod med varmt hudlim.

När jag limmar ser jag till att dra fast ordentligt med kraftiga tvingar! Jag har också börjat använda smörpapper lika ofta som gladpack som släppmedel för mothåll. Fördelen med smörpapperet är att den kan återanvändas och att den är stabilare än den tunna plasten som ibland kan klämmas in i en fog av misstag. Smörpapper släpper också igenom fukt och det varma hudlimmet torkar snabbare.

Efter limningen gjordes en sista utjämning genom att skrapa med ett rakblad med rygg.

Här ser vi stallplattan i ett senare skede där pluggar och rundlar i bubinga limmats in.

Framöver kommer jag att lägga ned mer tid på att få lös stall utan att skada locket, det är en av de viktigaste detaljerna när man plockar isär gitarren har jag insett. Min värmelampa ska få värma upp stallet och limmet ordentligt innan jag börjar lossa, det tar lite längre tid, men det är det värt. På gitarren där locket är kexigt under stallet ska jag använda den metod jag beskriver här för bästa möjliga hållbarhet.

Pågående batch

Efter många vanliga men tidsödande reparationer har jag jobbat enbart med den pågående batchen denna vecka. Jag hade redan fräst in kolfiberstavar i alla fem instrumenten och limmat alla bottenribbor. Den här veckan fick alla lock sina ribbor, kropparna har fått sprickor limmade och reparationer gjorda. Lockribborna är inte helt klara, de ska formas och putsas för bästa ljud också. Harpgitarren behöver ett gäng laglappar och halsfötterna en genomgående rundstav i björk.

Nu när jag kommit i princip halvvägs, kommer jag att välja två i taget att göra klar och lägga mest jobb på den ena. Under vissa moment, som när botten limmas eller lackas, är det bra att ha ett andra instrument att jobba på.

Jag tog aldrig några bilder på originalgitarrerna denna gång, men här är bilder på nuläget. Två Européer,  två Levin och en harpgitarr. Klangolan fick en X-ribbning, harpgitarren en special ladder bracing.

Guitarra

En avancerad reparation som jag inte kunde tacka nej till var en väldigt speciell Guitarra, ett Portugisiskt instrument med 12 strängar med stämskruvar som liknar ett medeltida tortyrinstrument. Jag hade sett sådana på bild och var nyfiken på hur och varför de fungerar.

Den kom i ett coffin case som var lagom stor för instrumentet, men som inte var inte i bästa skick. Som tur var var själva guitarran i bättre skick än caset. Efter en inspektion kunde jag konstatera att en av de 12 stämskruvarna inte fungerade. Man hade försökt laga den, men satt dit en kort stämskruv istället för en lång, vilket gjorde att tre stämskruvar inte kunde användas, den felaktiga korta stämskruven plockades bort. Botten hade två rejäla sprickor i det fina rosewood träet. Även locket hade en spricka, men den var lagad på ett helt OK sätt. Sargen och halsen var hela. Bar fret banden var inte i bästa skick. Översadeln hade man mixtrat med, det fanns 20(!) strängskåror. Stallet, som antagligen är original,  hade däremot 12 strängskåror i fyra körer, om jag minns rätt. “Stallbenet”, i form av en lång bar fret i mässing, kan ha bytts ut. Det största problemet utöver sprickor och lösa ribbor var dock att locket hade sjunkit in vid ljudhålet och den tjocka greppbrädan i fin rosewood dippad ned på locket.

Guitarran hade en stor etikett inuti med texten:

João Miguel Andrade
Fabrica e Armazem de Instrumentos de Corda
Guitarras, Violas braguezas, Cavacos
Lisboa
Rua nova de Trinidade
Sole Agents for Great Britain and Colonies
Alban Voigt & Co.,
14, Edmund Place, LONDON, E.C.

“Fabrica e Armazem de Instrumentos de Corda” betyder fabrik (eller tillverkare) av instrument och strängar. “Guitarras, Violas braguezas, Cavacos” är Portugisiska gitarrer i stil med Braga och antagligen cavaquinhos. “Rua da Trinidade” är Trinidad Street.

Dessutom fanns lite anteckningar på etiketten, antagligen gjorda av den förra renoveraren.

På nätet hittade jag en liknande men mer påkostad guitarra med texten:

“I believe this guitarra is from the 1890’s because of the book, A Complete Method for Portuguese Guitarra by Havelock Mason, which was supposedly published in 1892 or 1895. This method book was published by the importer of this guitarra, Alban Voigt & Company, at a time when the Portuguese guitarra was popular in Britain. The tuning used in this book (gG, bB, dD, gg, bb, dd) was called the natural tuning in 19th century Portugal–as opposd to the fado tuning (dD, aA, bB, ee, aa, bb). It is a tuning which adapted the 10- string 6-course English Guittar tuning to the 12-string 6-course Portuguese guitarra. This method is a basic instruction book which also contains a few fados as well as a polka, a bolero and a romanza.”

Man kan anta att även denna är tillverkar på 1890-talet, bar frets skvallrar om att den är gammal. I stort sett alla tillverkare, förutom Martin som använde bar frets in på 1930-talet, gick över till T banden åren före 1900. T banden (T står för “tang”) med “barbs” patenterades i och för sig av Clinton F Smith först 1929 i USA, men jag har bara sett bar frets på 1800-tals gitarrer.

De knepiga stämskruvarna är faktiskt en uppfinning som ursprungligen användes på Engelska citterns. De kallas bland annat Preston tuners. Det finns belägga för liknade stämskruvar redan 1766, de har även använts på tyska waldcittern, men används numera bara på de Portugisiska fado instrumenten. Man kan fortfarande köpa liknande instrument och stämskruvar, bland annat på FolkReps siten. En sak man behöver är ett speciellt verktyg för att göra loopar i båda ändarna av strängarna. Jag hade som tur var redan en sån som jag köpt för många år sedan av FolkReps. Man kan också köpa nya Preston stämskruvar av samma typ. Jag modifierade också en klocknyckel för att rädda fingertopparna och underlätta stämningen.

Nåväl. Det här är inte en vanlig GammelGura renovering, den skulle bara bli spelbar igen. Kunden vill testa en annorlunda stämning med fem dubbla körer stämda GCGCG, vilket innebar att det fanns tillräckligt många stämskruvar för de 10 strängarna.

Botten sprättades utan problem. Alla ribbor i botten var mer eller mindre lösa, hudlimmet fäster inte lika bra mot rosewood som mot gran. I locket satt ribborna fast som de skulle. När bottenribborna lossats helt var botten i två delar, varav en av delerna hade en nästan genomgående spricka. Sprickorna rengjordes och limmades ihop med laglister ovanpå. För en gång skull antikiserade jag det nya virket med kaliumpermanganat, som snabboxiderar trä och gör granen mörkare och orangegul, vilket matchade mittstickan. Alla bottenribbor limmades om med hudlim.

Alla ribborna i locket satt bra. Men den översta ribban lossades så att jag kunde blöta locket och sätta lock plus greppbräda i press i ett dygn. Det lyckade bra, efter pressningen var locket inte lika insjunket och greppbrädan rak. För att hålla locket i trim gjorde en ny och kraftigare ribba med böjd undersida, spetsarna på den ribban säkrades med två mothåll som limmades mot insidan av sargen. Dessutom gjorde en A frame för att förstärka området runt ljudhålet.

Bar fretsen var inte i bra skick, men som tur var tunna. Mina gamla Dunlop mässingsband med lite tjockare tang passade utmärkt i bandskårorna. Jag kollade också placeringen av banden och de var på helt rätt ställe. Den väldigt tjocka greppbrädan hade en imponerande radius. Mitt verktyg för att böja banden till en radius maxade ut på ca 6″ radius, men greppbrädan hade ca 3″ radius! Med några bladmått kunde jag justera bandböjaren så att jag fick fram en kringla med nästan två varv och 15 cm diameter, vilket motsvarade radiusen på brädan.

Stämskruvarna oljades in och botten limmades tillbaka utan problem. Med en rak greppbräda var geometrin mot stallet helt OK. Jag fick shimsa upp stallet ett par mm för att justera stränghöjden rätt. Även locket hade en rejäl krökning, det tog några timmar att forma stallet mot locket. En ny översadel i ben tillverkades, ett mässingsband som notchades för fem dubbla strängar ersatte stallbandet i det flytande stallet.

En charmig detalj var de 11 mini-strängpinnarna i ben som satt på sargen längst bak som fäste för strängarnas loop. Alla var mer eller mindre lösa och limmades fast med varmt hudlim. Den saknade “strängpinnen” tillverkades av ett benämne med hjälp av min lilla sladdlösa borrmaskin som fick agera svarv. Det tog minst en timme att göra den. Vid ett tillfälle, innan jag limmat fast dom, upptäckte jag att ytterligare en fattades. Osannolikt nog kunde jag hitta den på golvet, trots att jag kört med dammsugaren innan…

I vanlig ordning monterades små bandbitar temporärt längs mitten av greppbrädan och strängades upp. Det var lite nytt att varje sträng fick tillverkas innan man kunde stränga på. Verktyget för att göra loopar var inte direkt av högsta kvalitet, men det gick att använda den. Problemet var de tjockaste spunna strängarna, gjordes loopen för tight gick strängen av. Lyckades också med konststycket att klippa av fel sträng, själva strängen och inte överflödet, när den sista loopen tillverkades! Jag letade fram en annan sträng med samma tjocklek och kunde stränga upp alla 10 strängarna. Halsen fick dra till sig ett par dygn under vibrering.

Med min nya Stewmac jigg fixerades guitarran i det läge den har med spända strängar, de temporära bandbitarna längs mitten lossades och greppbrädan planades och gavs en liten relief. Därefter bandades brädan med Dunlop mässingsband. Jag kunde inte använda min vanliga bandpress då jag inte hade en passande 3″ mothåll, jag fick jobba med hammare, superlim och tvingar. Det gick helt OK även några av banden fick göras om då de inte satt riktig som de skulle. Guitarran fick ett pass till i Stewmac jiggen för kroning och putsning av banden.

Den “intressanta stämning” gjorde det svårt för mig att provspela den, men min fiolspelande polare Björn Sohlin var fascinerad av den och improviserade fram medeltida melodier som matchade stämskruvarnas utseende 🙂

Stämskruvarna fungerade bra, det tar förstås ett tag innan de båda looparna tänjer ut sig och stämningen blir stabil. Klocknyckeln underlättade stämmandet, men det gick också bra att stämma med fingertopparna även om det var tungskruvat.

Hela instrumentet, stor som en större mandolin, fick ett par varv spritlack som sedan mattades ned. Det lilla formatet sätter begränsningar för bastonerna, men med den här stämningen hade den bra klang och lång sustain.

Pytagoras sats

När jag mäter intoneringspunkten på översadeln från baksidan av första bandet får man en rätvinklig triangel med skjutmåttet med en längre hypotenusa. Genom att använda Pytagoras sats inser jag att man bör lägga på 0.05-0.1 mm på det mått jag fått vid uppmätningen, då översadeln som ska tillverkas alltid är högre än den mm som är höjden på bandbiten.

Nu kommer jag att mäta som på bilden, eller eventuellt kapa ned spetsen på en av skjutmåttets spetsar (ska ta en funderare). Frågan är om den lilla skillnaden är hörbar. Inte fel att göra mer rätt i alla fall!

Reparation Söderman 1920

Den senaste tiden har jag gjort mängder av reparationer. Inte alla är värda att omnämna, men några är intressanta, som t.ex. denna Söderman luta. Den skulle repareras till spelbart skick, men då det visade sig vara en ovanlig och tidig Söderman, lade jag ned min själ i den. Det blev en halv GammelGura konvertering/renovering där ingen av mina uppfinningar eller förbättrade ribbmönster användes. Däremot fick den en kolfiberstav i halsen, en ny greppbräda med EVO band och ett nytt stall med intonerat stallben. Stämskruvarna ersattes med bättre tidstypiska original som blivit över efter tidigare renoveringar.

När jag först fick in den trodde jag att nån hade varit uppfinningsrik och monterat tre extra stämskruvar genom att såga sönder huvudet. Såg amatörmässigt ut. Den kom med en Levin stränghållare i plåt från ca 1940-talet och ett klumpigt stallben i trä ovanpå pinnstallet. Någon hade varit på den.

Med botten av fick jag en trevlig överraskning i form av en datering till 1920 (den äldsta Söderman jag sett hittills) och dessutom numrerad till det 198:e instrumentet. Då han, enligt en artikel, började bygga lutor och gitarrer 1917 höll han ett högt tempo, man kan kanske räkna bort de 50 fioler som han började bygga när han var 12 år från de 198. Han ska ha tillverkar minst 2500 gitarrer och lutor fram till 1971, fioler och mandoliner inte inräknade.

Efter att ha inspekterat den ingående insåg jag att de extra stämskruvarna var original och att Söderman själv monterat dem. Översadeln i trä var helt klart original för nio strängar, de dåliga och illa passande stämskruvarna som satt på var utbytta. Inte konstigt egentligen, han var både uppfinningsrik och följde inte vanliga konventioner. Jag tror att det här var ett av de första försöken att bygga en luta med fler än sex strängar. Senare liknande lutor från 1930-talet har samma korta mensur, 59,5 cm, men bara åtta strängar med två stämskruvar avsedda för en mandolin. Det ser onekligen proffsigare ut och han kanske kom fram till att räcker bra med en dubblerad G och e sträng.

Till skillnad från senare lutor hade den här solid björk i botten och sidor, senare lutor har ett tre lager laminat.

Greppbrädan var tillverkad av vresig valnöt med 45 graders run-out och gick inte att få lös i ett stycke. En udda detalj var att greppbrädans avslutning var flytande på locket med en ca 3 mm tjock passbit mellan lock och undersidan av greppbrädan. Passbiten var slarvigt tillverkad och täckte bara mitten av greppbrädan och lämnade en rejäl glugg runtom. Stallet, också i valnöt eller nåt liknande trä, hade spruckit längs med och limmats ihop hjälpligt. Jag valde ut rosewood blanks för greppbräda och ett stall med liknande färg som originalen.

Fräsningen för limningen av kolfiberstaven i halsen gjordes med min vanliga fräsjigg som fungerar bra även med halsen limmad mot kroppen.

Greppbrädan fick en 16″ radius och dekorationerna i celluloid flyttades över från originalbrädan. Gottfrid hade passat in dekorationerna fint, lite bättre än vad jag lyckades med i den nya brädan faktiskt! Den vackra formen på greppbrädans ände kopierades, men jag gjorde ett bättre jobb med passbiten mellan lock och greppbrädans undersida. Stallet fick en liknande form som originalet, men också ett intonerat stallben.

Locket hade sjunkit in runt ljudhålet och halsen var böjd. Med greppbrädan av kunde jag varmböja halsen rak innan kolfiberstaven och greppbrädan monterades.

Under stallet var locket sönder och en shim limmades in.

För att kunna forma om locket och laga den långa sprickan på botten på bästa sätt lossades botten. Förutom dateringen och en kort blyertstext längst bak, avslöjades också att den gode Gottfrid räknat lite fel på placeringen av en av ribborna, hålen för strängpinnarna skavde längs kanten på en av ribborna. En av ribborna nytillverkades och en stallplatta i gran med hårda knappar runt strängpinnhålen monterades.

Alla bottenribbor var mer eller mindre lösa, däremot satt ribborna i locket bra. För att kunna rikta upp det insjunkna locket lossades alla ribbor. Ribborna i locket hade fel böj i kontaktytan mot locket och fick formas om åt andra hållet för att trycka upp locket, de i botten hade bevarat sin form och behövde bara limmas om.

Sprickan i botten limmades och säkrades med en laglist. Ett väldigt praktiskt verktyg för sprickor i en botten är en speciell tving som används av fiolbyggare, en “edge clamp”, med den kan kanten enkelt tvingas ihop vid limningen.

Hals och halskloss är i ett stycke på en sån här luta. Det går inte att sätta om halsen på vanligt sätt. Men det visade sig att vinkeln med locket i rätt form, ett nytt lägre stall och rak hals var helt OK om sargen klämdes ihop på längden ett par mm. En specialjigg i form av en gängstång genom ändpinnhålet användes för att dra ihop sargen till rätt form för halsvinkeln innan bottenlimningen. Normalt fäster jag den med en skruv ovanpå halsklossen, men här limmades en liten träkloss fast för bättre inpassning av botten mot sargen. Med hjälp av en metallbalk, som fästes ovanpå greppbrädan med tvingar vid halsen och en metallskruv genom ett av stränghålen, kunde jag fixera vinkeln mellan greppbräda och stallet ovansida vid bottenlimningen. Botten fick sedan skrotas några mm på längden.

Då botten krympt på bredden var det omöjligt att få exakt passning till sidan, speciellt då sidan klämts ihop på längden. I min jigg skulle jag kunnat tvinga allt på plats, men då bygger man in spänningar som garanterat resulterar i nya sprickor med tiden. Jag tvekade om jag skulle fräsa in en bindning runtom, men jag lät det bli en liten glipa mellan kanten av botten och sidan.

Kerfingen på både lock och botten var väldigt tunn, för att få mer limyta för botten limmade jag på en ca 2 mm tjock kerfing i lind från ett träjalusi. Botten limmades med varmt hudlim med urea för längre öppentid. Den här gången lade jag på limmet längs hela kanten och värmde upp limmet allteftersom jag tvingad fast botten med en värmepistol. På hals och bottenkloss använder jag som tidigare vanligt varmt hudlim, man hinner tvinga fast de två ändarna innan limmet koagulerar om man värmer träet ordentligt precis innan limningen.

Det mest speciella med instrumentet är annars de tre extra strängarna. Jag lade på Newtone Heritage 0.11 strängar och dubblerade de ospunna e och b strängarna med lösa matchande NH strängar. Oktavsträngen på G fick bli en 0.09 sträng som jag råkade ha hemma. Två spår i strängpinnhålen för e, b och G strängarna med solida strängpinnar filades för att ge plats för två strängar i ett och samma hål. Det är lite knepigare att stränga om med två strängar, men det är inga stora problem. I och med att strängarna hamnar i varsin kant av strängpinnhålet får man de ca 3 mm mellanrum mellan strängarna man behöver.

Originalet till översadeln kopierades, men tillverkades i ben och inte trä. Intoneringen för alla strängar gjordes bara på stallbenet enligt den vanliga 12:e band metoden.

Lutan fick ett varv spritlack på hela instrumentet, färska sår och dings dämpades med kaliumpermanganat och Herdins “Carl Johan” bets innan lackningen. Den superblanka nya lacken dämpades sen ned med 000 trollull.

Greppbrädan bandades på med EVO band efter en första slipning av relief av greppbrädan. Även kroningen av banden gjordes till en relief på 0.15 mm. Då jag använder min nya jigg från Stewmac är det inte mycket metall som måste slipas ned på banden.

Det visade sig att det fungerade väldigt bra med de extra stämskruvarna. En extra bonus är de tre skeva diskanttoner man kan plinka fram på de tre extrasträngarna ovanför översadeln! Jag lärde mig snabbt i vilken ordning man skulle stämma. Det var lite besvärligare att stämma de extra stämskruvarna, men även där lärde jag mig snabbt en bra metod. Ljudet är som en tolvsträngad gitarr, men med fastare bas och mindre kling&klang. Eftersom jag inte är förtjust i allt skrammel från en 12:a kan jag tycka att det låter bättre med 9 än 12 strängar. Den låter riktigt bra!

 

GG191, Levin 1926

Veckan innan mässan i Umeå kom jag på att jag behövde en GammelGura att sälja. Jag valde en av alla parlor gitarrer jag har hängande på väggen i lägenheten, en Levin 1926 i bra skick för att inte behöva lägga mycket tid på reparationer.

Den gamla parlor modellen med skuret huvud var på väg ut 1926, den yngsta jag sett tror jag var från 1929. Runt 1930 fasades de gamla modellerna ut och ett platt huvud ersatte det skårade. Jag tror att man vid övergången såg till  att använda upp allt gammalt material som fanns på lager, bland annat rosetten med pärlemor som på denna. I början av 1930 talet användes också ett lager av extra fin flammig björk på relativt enkla parlor gitarrer med platt huvud och flytande stall. De är väldigt vackra, men i grund och botten billiga gitarrer.

Den här hade också en celluloidbindning runt botten som blev vanlig på de nyare modellerna.

Nåväl. Jag jobbade hårt med den för att få den klar i tid, det blev några kvällar extra i lokalen och smart planering för att lim och lack skulle hinna torka och halsen sätta sig. Nu var förstås halsen i hård björk och gav inte efter mer än ett par tiondelar vid 12:e bandet med strängar på ett par dygn.

Jag tog några bilder på limningen av stallet. Stallet var omlimmat och locket sönder under stallet, så jag limmade in en shim i gran över nästan hela ytan för att stallet ska sitta som det ska. Numera gör jag fyra pluggar, en hård i björk på tjocka E och ändträ i gran på de övriga spunna strängarna. Diskantsträngarna b och e dämpas med den mjuka granen i stallplatta och lock. Mitt nya favoritverktyg, en tandborste på en 8 mm björkstav, användes för att rensa bort överflödigt hudlim.

Botten och lock innan bottenlimningen med monterad K&K mick.

 

Istället för fisklim för att limma botten provade jag för första gången att blanda det vanliga varma hudlimmet med 10% (av volymen av hudlimsgranulatet) med urea för att förlänga limtiden. Fisklim är bra, men äkta varmt hudlim med urea är bättre. Genom att lägga lite tid på att värma fogen och limmet vid bottenlimningen fungerade det över förväntan. Det blev lite kladdigt första gången då jag inte lade på limmet först av allt utan applicerade med en spatel allteftersom, det blir mindre kladd genom att först lägga på lim längs hela kanten och sen värma limmet flytande igen som jag gjort på senare bottenlimningar. Mycket bra!

GammelGuran såldes till en väldigt nöjd kund på mässan i Umeå 🙂