Det gick trögt med jobbandet under helgerna. Jag sammanställde en bok av min fars memoarer och kom igång med min hemmastudio samt tittade alltför mycket på CNN och trumpageddon, men lite blev i alla fall gjort. Bland annat den här GammelGuran från 1917.

Det här är inte den första Levin parlor jag jobbat med och definitivt inte den sista. Men just denna sticker ut. Det är nog den mest slarvigt ihopkomna Levin parlor jag jobbat med hittills.

Huvudet sitter snett, den saknade medaljongen på baksidan av huvudet sitter ändå mera snett. Locket hade ovanligt mycket run-out och var inte det bästa virket i fabriken. Det enkla triangulära stallet var dubbelt så högt som den borde (ca 18 mm istället för 9 mm), antagligen för att matcha en mindre lyckad halsinfästning. Både lock och botten var minst en halv till en mm för tjocka. Det enda man inte kan klaga på är nog sidan som var som den skulle. Men jag kan redan nu avslöja att slutresultatet blev mycket bra efter att ha rättat till alla fel (förutom det sneda huvudet som bara är charmigt) 🙂

Det mest positiva var att det tjocka locket hade klarat sig bra utan större sprickor, bara en liten flisa fattades runt ljudhålet, i övrigt var locket utan sprickor och med bra patina. Att locket hade mer run-out än vanligt visade sig när jag lossade greppbräda och stall, jag drog lös fibrer på ena hälften av locket under båda då stekspaden grävde ned sig i fibrerna trots alla försök att undvika det. Jag fick fräsa och limma in nytt trä under både stall och greppbräda.

Halsen med det sneda huvudet var bra dimensionerad och i poppelträ. Man hade inte använt mycket capo på den, så baksidan var ovanligt jämn. Poppel är annars väldigt mjukt och de capos man använde runt 1920 kan ibland ge flera mm djupa gropar på baksidan av halsen. Poppel är lätt och inte tillräckligt styvt för stålsträngar, men tillsammans med en kolfiberstav får man bra ton och lätthet från poppel och all styvhet som behövs från kolfiberstaven –  en bra kombination. Senare Levin parlor gitarrer efter ca 1920 fick hårdare och styvare halsar i björk/lönn för att hålla bättre för stålsträngarna. Såna halsar är tyngre och låter inte riktigt lika bra som en poppelhals med kolfiberstav.

Någon hade jobbat på den tidigare. Locket var orört, men greppbrädan i valnöt hade målats svart. Baksida och sida hade slipats på och kroppen och halsen hade lackats om med spritlack. Lacken på sida och botten var lite flammig på grund av slipningen, men som tur var hade man inte slipat helt rent.

Greppbräda och stall byttes ut till mörk Madagaskar rosewood (för att matcha den svartmålade greppbrädan). Stallet gjordes som ett lite bredare Levin pyramidstall. Det enkla triangulära stallet är inte lika flexibelt som ett pyramidstall med sina två tunna diken och blir dessutom tyngre. För att maximera tonen är pyramidstallet att föredra.

Lite grand av såret i locket under greppbrädan stack fram, limmade in en sticka gran från ett skrotat lock med ungefär samma färg som locket.

För att kunna tunna ned botten fick brännstämpeln inuti offras. Jag har tidigare gjort flera försök att behålla en tjock botten och lock och istället göra ribbningen lättare, men då har gitarren inte låtit så bra som den borde när den var klar. Därför har jag numera inga skrupler när det gäller att ta ned tjockleken på lock och botten inklusive brännstämpeln, det är ju knappast nån tvekan om att det är en Levin i vilket fall.

Botten hade spruckit längs fogen, men inte krympt mycket. För att få botten att passa mot sidan behövde jag bara böja in sidan lite grand på det smalaste stället. Jag limmade ihop bottenhalvorna och limmade en list tvärs fogen på insidan för att den inte ska spricka igen.

Den här fick alla tillval för en GammelGura, inklusive nya stämskruvar och en monterad K&K mick. Uppmätningen för intonering och halslimningen gick bra. Den låter minst lika bra som min testgitarr, kanske t.om. bättre då den är väldigt jämn över hela greppbrädan och nästan saknar den vargton som alltid finns hos en akustisk gitarr. Brukar för övrigt sällan ha problem med resonanser på GammelGura, mest troligt för att stallplattan i gran och det segmenterade stallet inte låser upp locket lika mycket på en speciell frekvens som en stallplatta i lönn och ett solitt stallben i ben gör. Vibreringen av hela gitarren under minst tre dygn löser också upp en del resonansfrekvenser. Men den här Levinen var ovanligt jämn.

Så. Från att vara en billig andrasortering Levin parlor är den numera ett väldigt bra instrument att spela på 🙂 Vi hade just haft värsta snöstormen när bilderna skulle tas, så det fick bli en just framskottad plats att ta bilderna på.

Gammelgura – Klangola

Det är ingen hemlighet att jag gör vanliga reparationer vid sidan av GammelGura. För det mesta enklare moderna instrument som behöver hjälp, men ibland är det fina instrument som den här Levin 170 archtop’en från 1937. Har själv ägt en liknande, men jag sålde den vidare då archtops aldrig varit någonting för mig. Jag tycker de är otroligt coola till utseendet och samtidigt de modeller som Levin lade ned både det bästa materialet och hantverket på. Men ljudet av flytande stall är inte min favorit. Tonen är högljudd och hård och begränsad i basregistret. En ton som skär igenom det mesta, vilket är bra i en orkester men inte så kul när man spelar ensam. Levin archtops har i alla fall för det mesta bättre akustiskt sound och mer sustain än liknande Europeiska archtops.

Tråkigt nog för mig finns det inget jag kan göra för att få dom att låta bättre. Att tunna lock och botten skulle kunna vara en väg, men jobbet avskräcker. Även med tunnare lock kommer tonen att vara ungefär densamma pga det flytande stallet. Dessutom är det svårt att tunna ut utan att göra locket för svagt, det krävs lång erfarenhet för att göra det precis rätt. Locket har väldigt varierande tjocklek, precis framför greppbrädans överhäng är locket nästan 1 cm tjock, medan den på andra ställen kan vara 3,5 – 4 mm. Det som går att göra är att limma skador och sprickor, sätta om halsen, banda om och justera in för bästa  spelbarhet.

Stallen är mycket vackra och läckert tillskurna i ebenholts. Foten har inte två ben som annars är vanligt, den vilar istället på hela ytan på locket. Anledningen är den enda längsgående ribban i locket (botten har inga ribbor) som placerats snett ungefär på mitten av locket. Stallet kan röra sig över ribban lite grand som en gungbräda, vilket antagligen är en förklaring till att de låter jämförelsevist bra för att vara en archtop.

Original stränghållare är väldigt speciell och gjord för strängar med öglor på den här modellen. De är också väldigt klena och har för det mesta gått sönder. Den här gitarren hade fått en ny Levin stränghållare från en Royal archtop, troligtvis nån gång på 1950-talet.

Det följde med ett plektrumskydd i bra skick till den här, helt klart en senare välgjord replika som antagligen gjordes samtidigt som den nya stränghållaren monterades. Det har hänt att jag tillverkat replikor av plektrumskydd. Originalen hade en riktigt usel variant på celluloid i själva plattan som är självförstörande (och som oxiderar och missfärgar hela gitarren om den är instängd i ett hardcase). Celluloidbindningarna på plektrumskyddet och gitarren är av bättre kvalitet, men all celluloid är mer eller mindre självförstörande och krymper med åren. På ett plektrumskydd bevarade jag bindningen runtom och ersatte den fnöskiga tortois-plattan med plast, det blev riktigt bra.

Just de här tidiga Levin archtops är annars de som jag personligen tycker låter bäst. De är också mera lagom i storleken, de blev större med åren. Både lock och botten har karvats ut ur tjockt trä precis som en fiol, både lock och botten har en fin kurvatur (arched top) som klarar att hålla emot trycket från strängarna. Halsen är nästan alltid ett laminat i vacker lönn och hyfsat stabila. De Europeiska instrumenten har oftast väldigt veka halsar som inte håller i längden, många var också tillverkade i plywood och lock/botten var inte utskurna som hos Levin. Levin archtops har ett gott rykte utomlands där de säljs för högre priser än i Sverige.

Den här hade fått sig en rejäl kyss och halsklossen var spräckt. Botten hade en spricka i mittfogen och celluloidbindingen på greppbrädan var lös på några ställen. Halsen hade problem då den överhängande delen sluttade nedåt och samma sak ovanför 1:a bandet. Själva halsen hade också en liten uppåtböj på mitten.

Jag bandade om med nya band och gjorde det jag kunde för att slipa greppbrädan rak. Tyvärr var pärlemorinläggningarna tunna och jag tog några tag för mycket med slipklossen, toppen på en av inläggningarna försvann. Den allra bästa lösningen hade nog varit att lossa greppbrädan och slipa på själva halsen eller möjligen undersidan av greppbrädan på mitten, men då hade reparationen kostat för mycket. Att lossa på pärlemorlinläggningarna är ett alternativ, men även det tar tid och jag tror det är svårt att få lös bitarna hela. Jag slipade det sista på banden och bortsett från slope off nedanför 14:e bandet och en liten bakåtböj ovanför 1:a bandet (som inte spelar någon roll) blev halsen och greppbrädan rak med en mycket liten relief.

För att fixa halsklossen måste botten av. Klossen var så sprucken att den inte kunde räddas, jag tillverkade en ny. Inuti fanns inte mycket att göra, ett par sprickor limmades i locket. Botten hade däremot krympt såpass att jag var tvungen att limma på en 2 mm rosewood list runt om för att ersätta det trä som försvunnit. Limmade också en  mittlist över mittfogen på insidan. När jag tog lös botten sprack den glasartade och spröda cellulosalacken på flera ställen runt listen. Nästa gång ska jag använda en skalpell och ritsa runt bindningen fogar innan jag börjar lossa bindningen. Det såg inte snyggt ut när jag fräst runt och limmat tillbaka den gamla och tjocka celluloidbindningen. Fick jobba med svart tuschpenna och svart superlim för att fylla i hålen, det tog ett par timmar att skrapa lagningarna jämt med lacken med förstoringsglas och rakblad. Lade på ett par varv klar spritlack på kroppen för att täcka över lagningarna, spritlack fäster bra även på cellulosalack.

Gjorde en halsomsättning i den nya halsfickan i halsklossen och fick till halsvinkeln så bra man kan begära. Det justerbara stallet har en glipa mellan de två delarna på ca 1 mm med rätt stränghöjd vid 12:e bandet. En ny översadel tillverkades. Strängade upp med 0.11 Newtone Masterclass strängar, men man kan ha 0.12 strängar på den utan problem. Efter några dygns vibrering låter den som en bra Levin archtop ska göra.

Jag tycker den är snyggare utan plektrumskydd, den får ägaren skruva dit!

Inte mycket är känt om de Levin parlor kopior som ibland dyker upp med en brännstämpel med texten “Nässjö musikinstrumentfabrik” inuti. De finns också de som är stämplade “Musikinstrumentfabriken i Tranås” eller “NYA musikinstrumentfabriken Göteborg”, uppenbarligen gjorda enligt samma mall. De är kopior av Levin parlor gitarrer och gjordes under en period från ca 1910-1930 på de tre orterna. De är oftast tillverkade med mindre finess än motsvarande Levin parlor gitarrer med klumpigare ribbor och tjockare hals, lock, sida och botten. Hantverket är för det mesta inte lika bra som i en Levin, de låter inte lika bra som original. Däremot kan de ha mer exotiska träslag och mer inläggningar. Mera ögonfröjd än öronfröjd!

Det finns en publikation, “Nässjö handel och industri i ord och bild”, från 1917 med några sidor om Nässjö musikinstrumentfabrik. En engelskspråkig sida hade lyckats hitta den och boken fanns faktiskt att köpa på ett antikvariat! På sidorna 159-161 kunde man läsa att fabriken startade i Nässjö 1916, innan dess hade tillverkningen funnits i Tranås. Troligtvis (att döma av utseendet på de instrument jag sett) tillverkades instrument i Nässjö till mitten av 1920-talet. “NYA musikinstrumentfabriken Göteborg” kom senare, troligtvis på 1930-talet.

Scannade in sidorna och bilderna 🙂

Gjorde separata större scanningar av bilderna.

–
NÄSSJÖ HANDEL
OCH INDUSTRI
I ORD OCH BILD

av ARVID WALLERSTRÖM

Förlag
WALLERSTRÖMS BOKTRYCKERI NÄSSJÖ
Pris 4 Kronor

DEN 1 MAJ 1916 GRUNDADES DENNA FABRIK I NÄSSJÖ av fabrikörerna Alfr. Andersson och C. W. Johansson, vilka dessförinnan bedrivit musikinstrumenttillverkning i Tranås.

Till fabrikslokaler inköptes bröderna Knut och Oskar Karlssons f. d. möbelfabrik belägen utmed Brogatan. Här fortgick fabrikationen tills i september i år, då det gamla fabrikshuset försåldes till Nässjö Gjuteri och Mek.Verkstad, och ett sommar nyuppfört storstilat fabrikskomplex togs i anspråk. Uti detta fabrikshus, i vars undre våning Nässjö Såg- & Trätoffelfabrik är inrymd, disponerar musikfabriken andra och tredje våningarna, varest äro inrymda maskinsal, lackérsal, hopsättnings- och kompletteringssal samt stämrum och kontorslokaler.

Vid fabriken tillverkas huvudsakligast guitarrer och zittror i flera olika slags kvalitéer och prislägen. Instrumenten försäljas icke blott i Sverge utan även till stor del i Norge. Arbetspersonalen uppgår till omkring 20 personer. Arbetet i fabriken ledes av verkmästare Hj. Johnson.

Omsättningen utgör omkring 60,000 kronor.

I april månad detta år utträdde fabrikör C. W. Johansson ur firman, som numera ensamt äges av fabrikör Andersson.

Förlagskapitalet uppgår till cirka 30,000 kronor.

Trots de försvårade omständigheter, som äro förknippade med anskaffning av råvaror för fabrikationens fortgående, har rörelsen hittills obehindrat kunnat vara i gång. Avsättningen under dessa sista år har också betydligt ökats, och är det därför stora utsikter att än ytterligare kunna driva upp rörelsens omfång, öm icke krigets verkningar än mera komma att lägga allt för stora hinder i vägen härför.

Fabrikör Andersson har för avsikt att framdeles ombilda firman till aktiebolag.
–

Det finns också en hemsida som ännu är tom, men som har kontaktuppgifter. Det är släkten till Hjalmar Johnsson, som låg bakom tillverkningen, som gräver och ska publicera resultatet på den här sidan.

Pratade också med Hans Lind i Göteborg. Hans hade hittat lite uppgifter, tydligen började tillverkningen i Tranås 1916, fabriken flyttades sen till Nässjö 1917. Kan också vara så att en av de ansvariga flyttade tillbaka till Tranås då de blivit osams med samtidig produktion på båda orterna, men det är inte helt säkert. Någon hade också varit anställd av Levin. Senare flyttade fabriken vidare till Göteborg. Alla tre “musikinstrumentfabrikerna” var i grunden samma tillverkare, men på olika adresser och kanske med olika ansvariga.

Den första i pågående batch är klar, harpgitarren från ca 1890. Årtal och tillverkare är ett mysterium. Det vackra stallet och sniderierna i huvudet skulle kunna tyda på att den är svensktillverkat, men det lätta bygget med rätt tjocklekar på lock, botten och sida tyder på en kunnig hantverkare och inte en svensk möbelsnickare. Tror att den är ett Tyskt bygge. En lustig detalj är att greppbrädan har dottar vid både 9:e och 10:e banden. Banjos har markering på 10:e bandet och gitarren på det 9:e, här gjorde man en helgardering. Har sett gitarrer från ca 1890 med dotten på 10:e bandet istället för 9:e, men aldrig sett något instrument med båda!

Här är några bilder på den när den kom in, den var i oväntat bra skick med bara några få sprickor i locket, botten var lös på några ställen och stränghöjden hög. Halsen hade en böj. Det visade sig senare att de flesta ribbor inuti var mer eller mindre lösa. En limfog i halsfoten hade lossnat (halsfoten bestod av två hoplimmade träbitar) och man hade dragit in en skruv uppifrån genom greppbrädan. “Greppbrädan” bestod av ett 0,6 mm tjockt ebenholtsfaner limmat ovanpå halsen i hård lönn. Greppbrädan på locket och halsen var i ett och samma trästycke. Alla tre stämskruvarna var i bra skick. Den var uppsträngad med stålsträngar med nylonkärna och tjocka rostiga stålvajrar till bassträngar. Den har spelats på, men troligtvis för länge sen.

Den var egentligen inte tänkt som en äkta GammelGura då jag till att börja med inte försökte göra den bättre utan bara reparera den och göra den spelbar. Men jag kunde inte hålla mig när jag ribbade om locket, stallplattan i lönn byttes ut till gran, en extra ribba limmades in ovanför ljudhålet och mässingsstången mellan hals- och bottenkloss byttes ut till ett par rundstavar som inte styvar upp locket lika mycket.

Botten gick bra att lossa och även halsen minus toppen på halsfoten som fick lossas separat. Halsfoten hölls bara ihop av skruven, hudlimmet i fogen hade vittrat bort helt.

För att kunna montera en kolfiberstav i den böjda halsen fick jag spetta lös ebenholtsfaneret. Jag tillverkade en ca 1 mm tjock “greppbäda” i ebenholts av ett tunt avkap från ett greppbrädesämne. När jag senare bandade på blev skåran för bandet precis så djupt att den vita lönnen i halsen tittade fram. Passade på att slipa in en 20″ radius på lönnhalsen innan jag limmade på “greppbrädan”.

Stallet var en överraskning, den var INTE limmad utan satt bara fast i 5 träskruvar som skruvades in i en tjock stallplatta i lönn på insidan. Har aldrig stött på ett olimmat stall tidigare! Stallet hade ett långt mässingsband längs framkanten som det brukar vara på gamla gitarrer som den här. Väldigt opraktiskt då det inte går att justera stränghöjden vid stallet. Bandet ersatte jag därför med två separata stallben, den för gitarrdelen fick en liten intoneringsvinkel. Skrapade bort lacken under stallet och limmade den med varmt hudlim. Drog också fast de fem skruvarna med små brickor i plast för att de skulle få fäste i den mjuka stallplattan i gran. Fyllde i groparna för skruvarna med superlim och ebenholtsdamm. Översadeln i ebenholts var sprucken. Ersatte den med en översadel i ben. Huvudet hade en rejäl spricka i närheten av mässingsstången. Jag limmad den med varmt hudlim och borrade in en träplugg från sidan tvärs sprickan.

Halsen hade helt fel vinkel och behövde riktas om ca 2 mm istället för några tiondelar på halsfotens “vingar”. Jag ville inte tunna ned toppen på halsfoten i onödan, utan monterade istället två kilar i ebenholts på halsfotens “vingar” med den 2 mm tjocka delen av kilen närmast greppbrädan. Eftersom jag skulle banda om en ren greppbräda spelade det ingen roll att mensuren (stränglängden) ändrades 2 mm, jag valde den mensur/skärning som passade och som placerade stallbenet rätt på den lilla yta som fanns på stallet framför strängpinnarna. Mensuren var lång, ca 655 mm. Gjorde ingen översadelintonering på den här, intonerade istället stallbenet på vanligt vis.

Jag använde en temporär specialjigg för att såga bandskårorna, med tvingar och lite fantasi kan man göra det mesta!

Spridningen av strängpinnehålen i stallet var (för) stor och det fanns inget utrymme att limma halsen annat än helt rakt. Strängarna hamnade ändå nära kanten på greppbrädan, närmare än jag skulle vilja ha dom. Men det fungerar. Nästa gång ska jag dubbelkolla och plugga samt borra om hålen om de är borrade för brett. Halsvinkeln gav ett lågt stallben vilket är bra då stallet är i mjuk lönn, mellan 1,5 och 3 mm högt precis som jag ville. Limmade också stallbenen med varmt hudlim för att inte stallet ska spricka.

Här spänner jag fast gitarren i en jigg med temporärt monterade band och strängarna spända. Gitarren fixeras, band och strängar plockas bort och halsen slipas till en liten relief.

Bandning med mässingsband.

Jag lackade på svart spritlack på halsen och halsfoten, men inte på huvudet som fick behålla sin originalfärg. Stallet lackades svart bara runt strängpinnarna och stallbenen, kroppen fick ett varv klar spritlack. Den blanka spritlacken mattades ned med 000 stålull och polerades upp till halvblank med en torr bomullstrasa.

Stämskruvarna, som inte behövde repareras, oljades in med Tri-Flow och monterades. Lustigt nog var den gitarrstämskruv som döljs bakom huvudet annorlunda med hornknappar medan de övriga två hade benknappar. Tror ändå att den med hornknappar är original, den satt bara med tre skruvar och det tomma hålet i stämskruven hade inget matchande hål i huvudets trä.

Strängade upp med Newtone Heritage 0.12 strängar. Bas-strängar i nylon (lägre tension och bra basljud) har beställts men ännu inte dykt upp. Den låter helt OK, det märks att kroppen har större volym än en vanlig parlor gitarr. Det stora stallet är snyggt, men inte idealiskt för att den ska låta bra. Har den just nu på vibrering några dagar till och jag märker redan att den börjar lossna lite och låta bättre. Med bas-strängarna på får man dessutom ett fint strängreverb på harpgitarren 🙂

Mässingsstången vid halsen var ett par mm för kort för att ge stöd, lade in en liten träbricka i den djupaste urborrningen i huvudet och för en gångs skull använde jag vanligt snickarlim(!) för att limma fast stången i ändarna. Det limmet blir som en packning och ger lite fjädring till infästningen. Halsen känns väldigt stabil med mässingsstången som lutar och format en liten men stark triangel tillsammans med halsen.

Tog bilder utan bassträngar på, kommer att komplettera bilderna när jag får hem strängarna.

Har kommit så långt med batchen att jag kan börja slutföra GammelGurorna en efter en. Först ut är harpgitarren.

Monterade mässingstången mellan hals-och bottenkloss på väg att limma tillbaka botten, men jag hejdade mig. Min erfarenhet av att koppla samman de två klossarna med en stav är inte bra. De få gånger jag testade när jag började renovera gitarrer en gång i tiden slutade det med att jag plockade bort staven. Med staven blev ljudet inte bra och blev mycket bättre när jag plockade bort den.

Efter ett samtal med kunden tog jag bort mässinsstången. För att inte tappa hållbarhet i den lätt byggda harpgitarren monterade jag istället två rundstavar mellan halskloss och sargen för att styva upp den övre delen av gitarrlocket. Strängdraget vill rotera halsklossen mot ljudhålet, rundstavarna utsätts för tryckande kraft och tillåter inte halsklossen att rotera inåt. Locket blir mycket starkare vid ljudhålet och ska inte kunna deformeras av de 10 strängarna.

För att kunna banda på de sista banden gjorde jag ett mothåll för den komplicerade övre delen av gitarrlocket. Med botten av är det lätt att göra en liten jigg.

Vi får se hur det hela funkar när gitarren är klar, det är första gången jag gör en flying buttress, men det finns många moderna byggare som använder sig av den. Är i alla fall övertygad om att locket blir mycket starkare och låter bättre än med originalets mässingsstång. Hela locket nedanför ljudhålet, som ger det mesta av gitarrens ljud, är nu fri att vibrera.

Kunde fortsätta med det jag tänkte göra, att limma botten. Inga större problem då botten inte hade krympt speciellt mycket. Fick vara extra noga med att få “tappen”, som är en förlängning av botten under halsfoten, på rätt ställe.

Visste att jag sett en bild på den sågmaskin som sågade bandskårorna i greppbrädor hos Levin. Hittade den i Levinbladet 1 1944. Det ironiska är att just den här maskinen var feljusterad när bilden togs, sågbladen för de tre översta banden och några av de sista satt fel 🙂

Gjorde klar en eftersläntare från förra batchen i veckan. En ovanligt modern GammelGura från mitt väntrum, en ostämplad “Carmensita” Levin från något av åren 1951-1955. Formatet på den är lite större än de gamla Levin parlor gitarrerna och den ryms inte i det vanliga Gator 3/4 parlor caset då den är för bred över locket. Trots att den är modern har den ett skårat huvud. Greppbrädan har clownstora dottar på 9 mm. Stallet i rosewood har de fina solida strängpinnarna i Gallalith (mjölkplast) som är både lätta, starka och har en klang när man tappar dom på ett hårt underlag. De är en av de bästa strängpinnar man kan hitta tycker jag. Gitarren var i helt OK skick utan större problem, några sprickor i botten och i locket var väl det som fanns förutom hög stränghöjd. Cellulosalacken var krackelerad. Stämskruvarna med de treklöverformade knapparna var rejält glappa

Halsen befriades från sin duralaluminium T-stång i aluminium och en styv 10 x 10 mm kolfiberstav monterades. Den platta greppbrädan i rosewood byttes ut till Madagaskar rosewood som gavs 16″ radius. Originalets MOTS dottar (dragspelsplast) byttes ut till äkta pärlemor. Översadelns bredd minskades från 47 mm till 45 mm på kundens begäran genom att göra kanten på greppbrädan mer vinkelrät. Sidodottar på brädan monterades senare vid banden 3, 5, 7, 9 och 12.

Bottenlisten i celluloid lossades och skarven mellan botten och sida kunde öppnas med en vass plåtspade och Stewmacs triangulära sprätt kniv. Vid den här tiden hade Levin övergått från varmt hudlim till vad jag tror är kaseinlim. Kasein är ett lim som tillverkas av mjölk, precis som Gallalith materialet i översadel och stall på Levin från samma tid. Det är vitt och hårt och kan vara besvärligare att få lös än hudlimmet. Mycket riktigt fick jag ta i när botten skulle lossas, för att inte få sprickor i den tjocka och glashårda cellulosalacken i botten var det lika bra att såga igenom kerfingen som fick offras. Mahogny är också mjukare än både björk och lönn och kan spricka den också. Bindningen ersattes senare med en plastlist med matchande vitgulorange färg.

Både lock och botten tunnades ned ca 0,5 mm med min nya valsputs till strax under 3 mm. Skrapade bort den seeega lacken på originalstallet och gjorde den trären. Stallet var inte centrerat på locket vilket störde mig, resultatet blev ett sår i lacken på bas-sidan som jag senare fyllde i med superlim.

Kunden ville ha en X-ribbning. Det tar längre tid att göra än den vanliga ladder bracingen, men med min nya Go-bar jigg går det lättare numera. Gjorde min egen variant med en stallplatta i gran och A-frame. Senare fick den också en extra förstärkning i form av en granplatta i locket mellan översta ribban och halsklossen.

Att limma in en ny kerfing för botten gör jag i en variant på min bottlenlimmningsjigg. Här har jag andra mothåll för att fixera sidan i det läge den har med den gamla kerfingen limmad. Man vill behålla sidans form mot botten. I jiggen tar jag sen bort den gamla kerfingen och limmar in en ny.

Jag tror att man värmde mahognyn i sidorna för hårt hos Levin på 1950-talet, i alla fall så var mahognyn i sidan väldigt spröd och sprickbenägen som de brukar vara. För mycket värme nästan förkolnar mahognyn som tappar sin seghet.  Jag limmade in strips av lönnfaner på insidan för att stärka upp sidorna, en eventuell spricka kan annars fortplanta sig längs hela sidan om man har otur. Här limmar jag o,6 mm fanerremsor med ådringen tvärs sidans ådring. Jag använder ett platt mothåll på utsidan och ett mothåll med en bit mjuk 4 mm yogamatta på insidan för att pressa hela ytan av faneret mot den kurviga sidan. Tog ingen bild på resultatet innan jag limmade botten.

Innan botten limmades bytte jag pluggarna som jag redan hunnit montera till det nya receptet från testgitarren som ger jämn volym på alla strängar, egentligen mest lägre volym än tidigare på de två ospunna strängarna som annars alltid dominerar. Greppbrädan fick de nya EVO Gold banden som jag tycker är en förbättring jämfört med mässingsbanden som Dunlop slutade tillverka och som jag använde förut. En K&K mick monterades, den fick min hemgjorda variant av Tapastring StrapKeeper. K&K micken ger dåligt fäste till ett gitarrband annars. En gitarrbandsplugg skruvades in i halsfoten.

Lyckades bra med halsinfästningen även om det tog en hel arbetsdag att fila och shimsa in den som jag ville ha den. Tappen i halsens dove-tail är bred vilket gör det extra svårt att fila “vingarna” som på ett par ställen är väldigt smala. Men det gick bra till slut.

Jag bytte ut originalstämskruvarna till Stewmac Golden Age. Monterade också 12 metallgrommets i huvudet för strängstolparna.

Intoneringen av översadeln blev ovanlig. Behövde bara kapa greppbrädan några tiondelar och fräsa tillbaka till intonationspunkten i översadeln för E och A-strängarna. Även utan översadelintonering hade den här gitarren stämt riktigt bra. Om det beror på X-ribbningen i den här eller om det beror på någonting annat vet jag inte, alla gitarrer är individer. Tillverkningen av det segmenterade stallbenet var oproblematisk, jag har ju gjort ett antal numera.

Fick jobba en hel del med att fylla i gropar i den glashårda och sprickbenägna cellulosalacken i botten som fick några skador i kanten när botten togs av. Jag fyllde i groparna med seg Stewmacs superglue nr 30 och lät torka över natten. I princip fyller man ut gropen med plast. Sen får man jobba en bra stund med ett rakblad och fint sandpapper för att ta bort och jämna till överskottet av plast från limmet. Får man bara plasten i jämnhöjd med den övriga lacken kan lagningen se väldigt bra ut, speciellt efter en överlackning. Eftersom spritlack fäster även på cellulosalack, fick hela gitarren ett tunt lager spritlack. När den torkat ett dygn mattades den alltför blanka ytan ned med fin stålull och polerades upp till halvblank med en torr bomullstrasa. Den nya klarlacken ger gitarren ett mer enhetligt utseende och dämpar de värsta dingsen. Använde också Herdins vattenbaserade mahognybets för att ge vita dings rätt färg innan jag lackade.

Jag vibrerade in gitarren i tre dygn och tonen öppnade upp sig som den alltid gör. Den kommer att fortsätta växa i sin ton med tiden och när den blir spelad.

Jag är mycket nöjd med resultatet. Trots att halsen med kolfiberstaven rörde sig lite efter några dagar med strängspänning innan den satte sig, blev stallbenets höjd som jag vill ha den. Mellan 2,5 och 3,5 mm. Brukar inte tycka om tonen i X-ribbade gitarrer, men den här har det typiska GammelGura soundet med Newtone Heritage 0.12 strängar. I och med att den är X-ribbad kan man säkert använda vanliga 0.12 strängar också, men NH låter bra. Kanske har den lite mer bas och volym än den vanliga GammelGuran med ladder bracing. Som väntat blev volymen på strängarna väldigt jämn, precis som på testgitarren. Ljudet är jämt och låter som smör för örat 😉 Nu återstår bara att skicka iväg till kunden långt bort i Luxenburg!

Använde min Go-bar jigg för att limma laglappar över sprickor i locken. Använder små träklossar fodrade med en bit 4 mm Yogamatta som mothåll.  Det här momentet är ett av skälen till att jag gjorde min Go-bar jigg, man kommer åt att limma utan problem var som helst i locket. Nästan alla laglappar  hamnade i “bluesgitarren” 🙂

En annan detalj är att limma små stoppklossar i björk på änden av lockribborna. Tar längre tid än man vill.

En stor fördel med varmt hudlim är att man kan kladda på som man vill, det går alltid bra att torka bort med en fuktig trasa och en grov pensel.

Mandolinen fick sina lockribbor limmade också.

En ny detalj på alla är en förstärkning i gran under greppbrädan. Man vill hindra att halsklossen rör på sig när man stämmer upp. Annars kan man få för hög stränghöjd när gitarren sätter sig efter ett tag. Med en dove tail infästning är det ibland mindre än 1 cm limfog mellan halskloss och lock precis där kraften från strängarna trycker på, dessutom oftast ändträ i klossen mot locket. Med en ca 6 mm tjock granplatta, som dessutom tar stöd mot den översta ribban ovanför ljudhålet, får man en stor och bra limyta som håller halsklossen på plats. Den extra vikten är inte stor och ljudet påverkas inte (den delen av locket är fjättrad av greppbrädan limmad ovanpå). Tror det är en stor förbättring hållbarhetsmässigt på både kort och lång sikt.

Bilder på batchen som den ser ut nu. Limmade in lite granpatchar under stallet där fibrer lossnat.

Harpgitarren har ett “monsterstall” som inte var limmad utan bara satt i fem skruvar. Skruvarna fäste ursprungligen i en 3 mm tjock stallplatta i lönn på insidan. Jag ersatte stallplattan med en i gran med förstärkningar i hårdträ runt stränghålen. För att ge fäste till skruvarna använde jag istället små runda brickor i seg plast som inte kan spricka eller skramla. Kul fix! Behövde extra många tvingar för stallet som naturligtvis limmades med varmt hudlim som den bör.

Tyckte att locket behövde en extra ribba ovanför ljudhålet också.

Alla GG i batchen har nu fått sina ribbor i både lock och botten. Jag fick jobba lite med min nya GO-bar jigg för att få den att fungera bra, men efter lite korrigeringar av detaljer är jag nöjd med den. Det gick lite fortare än jag trodde och nästa gång går det ännu bättre 🙂

Nästa steg är att forma ändarna på ribborna, putsa upp ribborna och göra några fler limningar av sprickor som jag upptäckt under arbetet. Stoppklossar på ribbornas ändar i locket är också en detalj som ska göras. Här är bilder på alla gitarrer i batchen som de ser ut just nu