Den tredje i batchen som blivit klar är en Levin från 1915. Den är lite ovanlig då den har en mörkt brunröd färg, oftast har liknande Levin parlor en ljusare gulbrun färg. Det är möjligt att det här är mer likt originalet och att den röda färgen ännu inte blekts av solljus. Historien bakom gitarren är att den upptäcktes i ett nyköpt gammalt hus, säljaren lät den ingå i köpet. Den kan ha varit skyddad i mörker många år och som tur var hade man inte stämt upp strängarna på den

Den var i ovanligt bra skick utan sprickor i lock eller botten, förutom botten som hade en liten spricka i mittfogen. Både lock och botten var tjocka, ca 4 mm i locket, och fick tunnas ut rejält med valsputsen på botten och hyvlar i locket. Botten behövde inte tunnas alltför mycket, delar av brännstämpeln kunde bevaras. Halsen i mjukt poppelträ hade några mindre skador från ett capo. Stämskruvarna var inte i bästa skick och byttes ut till nya.

Originalstallet var av den enklare triangulära typen och väldigt högt. Den och greppbrädan i valnöt byttes ut till Madagaskar rosewood, stallet byttes till ett replika Levin pyramidstall. Halsen i mjuk poppel fick en kolfiberstav och en träskruv genom halsklossen, den senare för att förstärka den svaga infästningen utan dove tail. Greppbrädan fick en 16´radius och stallet ett segmenterat stallben. Alla ribbor byttes ut i vanlig ordning, den tredje ribban i botten gjordes platt för att göra botten mindre styv. Översadelintonering, stallplatta i gran och pluggar samt en monterad K&K mick gjorde GammelGuran komplett.

En sak som jag jobbat med på senare tid är att limma halsen i rätt vinkel. Inpassningen av halsen gör jag numera i två steg, en gång med stallet men inte botten limmad, och en andra gång då botten är limmad och innan halsen limmas på plats. Första gången ser jag till att sidorna har ungefär rätt form, med botten som facit, med hjälp av en gängstång mellan hals- och bottenklossen och två spännband tvärs sidorna. Med ungefär rätt form på sidorna får halsklossen nästan samma vinkel den har med botten limmad på plats. Att göra inpassningen av halsen i två steg underlättar inpassningen, i alla fall den andra gången som blir mer en finjustering.

Bottenlimningen gick bra som den alltid gör med min tving-jigg. Eftersom botten alltid är lite krympt, måste en del av kanten på botten i midjan skrotas bort med en vass kniv och filar. Med förstoringsglas och största försiktighet och lite tålamod kan man göra det utan att skrapa bort den tunna lacken på sidan nära fogen. Den trävita ytan betsas sen till samma färg som botten och sida. Normal passar Herdins “Carl-Johan” bruna bets på en gulbrun Levin parlor, den här gången fick jag blanda i lite röd färg för att matcha bättre.

Intoneringen gick bra och stallbenet fick en höjd på ca 4 mm vilket är idealiskt. Greppbrädan fick EVO FW74GOLD band, de nya stämskruvarna fick 12 bussningar på stolparna, en knopp på halsfoten och min variant på StrapKeeper monterades. Det sista som gjordes var sidodottarna i 2 mm pärlemor och etiketten, den sista glömmer jag alltid bort! Efter tre dygns vibrering öppnade den upp sig som de alltid gör med längre sustain och bättre ljud.

Eftersom det var snöstorm ute fick jag ta bilderna på den färdiga gitarren i lokalen. Ett Gator 3/4 case passar perfekt till Levin parlor gitarrer.

Här ser vi den i sitt rätta element, inspelningsstudion i det gamla huset!

Började tänka lite på mitt specialverktyg för intonering, den jag använt hittills är egentligen bara en prototyp, även om den fungerat mycket bra.

En sak som skiljer mätningen från det färdiga stallbenet är att bara en av strängarna, den jag mäter, har rätt höjd över stallet. Man kan anta att kraften som böjer halsen blir en aning större med alla strängar högre i det läge de får när stallbenet är färdigt. Även om effekten är liten, vill jag att mätningen ska bli så exakt det går. För att emulera det färdiga stallbenet tillverkade jag små justerbara “stall” för var och en av strängarna. En liten mässingsplatta fick två gängade hål och två 6 mm ställskruvar. “Stallets” höjd justeras enkelt för varje sträng.

För att få plats med specialverktyget mellan de ställbara “stallen” gjorde jag om delen där strängen vilar och gjorde den så smal jag kunde, 12 mm. Med min nya Proxxon KG 50 gick det lättare att kapa till den fyrkantiga stålstaven snyggt och jacka ut diket för strängen. Jag har också skaffat några hårdmetallborrar i  bra kvalitet (1,5 och 2,5 mm) för att borra hålen.

Vi får se hur det fungerar vid nästa uppmätning av intoneringen, antagligen ingen större skillnad men bättre!

Edit: Började tänka på vikten. Ett stallben väger bara ca 4 gram, medan alla delar ovan tillsammans 15 gram. Jag har beställt set-skruvar i nylon som bör minska vikten med ett gram och dessutom kapat bort 4 gram onödigt material på verktyget. Fortfarande ca 6 gram tyngre än stallbenet, men det får jag leva med. Här är verktyget 1.2 efter bantningen.

Det senaste året har jag jobbat med en artikel där jag beskriver mina GammelGura, ribbningen, stallplattan i gran, pluggar, segmenterat stallben och översadelintoneringen. Det hela resulterade i en mängd bilder och tillräckligt mycket text för att fylla 17 sidor i nästa nummer av American lutherie. Inte nog med det, mitt specialverktyg för att mäta in stallets intonering hamnade på framsidan 🙂

Tidskriften American lutherie är en medlemstidning för Guild of American Luthiers, medlemmar i föreningen får fyra 76 sidor tjocka nummer i färg hemskickade till brevlådan. Materialet är varierat och handlar om allt mellan himmel och jord, eller snarare mellan mandoliner och ståbasar – men mest av allt om gitarrer. Inte allt är av högsta kvalitet (även om det finns många såna artiklar också) då det är medlemmar som skickar in artiklarna, men det är alltid kul läsning. Medlemskapet för ett år utanför USA kostar 72 dollar. Allt är förstås på engelska och många mått i inch and foot… Den som är road av allmänt gitarrnörderi bör bli medlem, inte minst för att kunna läsa min artikel!

Man kan också köpa enstaka lösnummer om de inte är slutsålda.

Tidningen påminner för övrigt väldigt mycket om Ciklidbladet, medlemstidningen för Nordiska Ciklidsällskapet,  som jag var redaktör för i ca 10 år.

Vid sidan av GammelGura gör jag en del vanliga reparationer. En sådan vanlig reparation var en Levin gitarrluta som egentligen borde ha tippas över kanten av ättestupan. Locket var rejält torkat, krympt, sprucket och insjunket, säkert mer än halv centimeter. Även botten var krympt och, vilket visade sig senare, halsen inte centrerad sida-till-sida. Stränghöjd på mer än 1 cm vid 12:e bandet. Men den var en familjeklenod och såna finns bara i ett enda exemplar. Jag tog mig an den.

Att lossa botten var inte särskilt svårt. Inuti fattades en ribba i botten och två ribbor i locket var spruckna, vilket förklarade att locket sjunkit in. Stallet var dessutom alldeles för högt, vridkraften från strängarna (som varit uppspända många år) hade roterat in stallet i locket. Sprickorna i locket var långa och breda och fick fyllas in med tre ca 1 mm breda stickor. Det deformerade locket blöttes upp och sattes i press för att plattas till innan jag limmade in nya ribbor. Eftersom det handlade om en reparation gjordes en enklare stallplatta i gran och bara några förstärkningar runt ljudhålet och inte en A-frame som jag gör på GammelGura.

Halsen var rak och kraftig och den fick inte en kolfiberstav. Men även med locket i rätt form var halsvinkeln helt fel. Inga problem vanligtvis, men på en lutgitarr är halsen och halsklossen gjord i ett enda stycke. Funderade lite innan jag insåg att enda vettiga lösningen var att gå lös med stora vassa japansågen! En triangulär bit, 3 mm på den breda änden, sågades ut för att rikta om halsen. Glipan drogs ihop med en tving och en träskruv och limmades med epoxylim utblandad med rosewood damm. För att dölja skarven lade jag in en ebenholtslist som dekor och betsade med brun bets. Ser ut som det var meningen.

Stallet, med hål från två skruvar som doldes bakom två pärlemordottar, hyvlades ned till lagom höjd och fick ett infräst stallben. Den jättefula gulaktiga färgen på stallet, som ofta brukar finnas på såna här Levin, dolde en vackert mörkbrun rosewood. Lacken är seg som bara den, men med lite vilja får man bort den gula lacken med grov sandpapper och en sickel. Stallet limmades om på samma plats med hjälp av strängpinnarna.

När botten limmades använde jag en stålbalk för att fixera halsvinkeln mot stallets översida. Det fungerade bra. Botten, som hade tunnats och fått nya ribbor och en mittsticka över skarven på insidan, var krympt och passade inte mot sidan. En svart plastlist frästes in runtom.

För att få en rak greppbrädan limmades en triangulär shim in under greppbrädan på locket. Den var 3 mm tjock längst ned, vilket är mycket. Banden satt inte på rätt ställe, det skiljde som mest ca 1,5 mm på några av de första banden. Jag fyllde i alla utsågade spår i greppbrädan med stickor i valnöt och sågade upp nya spår på rätt ställe och bandade om efter att ha planslipat brädan.

Först när jag strängade på insåg jag att halsen inte var centrerad till stallet. Jag borde ha kollat innan, men då både greppbrädan och stallet satt fast i sina originalpositioner medan jag limmade botten trodde jag inte att halsvinkeln sida-till-sida skulle var fel. Möjligen hände nåt när jag sågade halsen eller när jag limmade in shimmen under greppbrädan, men antagligen hade det aldrig varit rätt. Hursomhelst, genom att tjuva lite grand i översadeln och vid stallbenet blev det tillräckligt bra för att fungera.

En ny översadel och stallben i ben tillverkades och stränghöjden justerades in. Halsen och greppbrädan är helt rak med lagom högt stallben.

Det är bra att påminnas om hur en gitarr låter som inte har segmenterat stallben, översadelintonering och pluggar. Tjocka E strängen på den här har låg volym jämfört med de övriga strängarna och känns väldigt tam i jämförelse med en GammelGura. En negativ bekräftelse på mina teorier. Trots det låter den säkert bättre än någonsin! Jag monterade en gammal knopp på halsfoten för gitarrbandet, ett gitarrband är ett måste på en sån här, annars gör kroppsformen att den är lika hal som en tvål!

Den andra att bli klar i batchen är en ovanligt cool och kurvig Europeisk parlor. Den är lite finare än vanligt med vackra pärlemorinläggningar runt ljudhålet och en bindning i trä runt botten. Bakom den mörka och slitna spritlacken finns också vacker tigerrandig lönn i botten och sida. Original greppbräda var tunn och platt, men även den i fin rosewood.

Original stämskruvar var fungerande, men också slarvigt hopkomna i fabriken. Det fick bli nya stämskruvar, de gamla fick följa med gitarren i Ortega 3/4 caset.

Förutom den torra och spröda spritlacken i botten och sida var den i bra skick minus några rejäla sprickor i locket och en sprucken halsfot. Några av de bredare sprickorna fick en gransticka inlimmad, jag använder material från ett gammalt lock med liknande färg och lack. Stallet i svartmålad lönn byttes ut till en replika i rosewood, även greppbrädan byttes ut till rosewood med 16´ radius.

Som alla gitarrer i bachen (och kommande GammelGura) fick halsens fyrkantiga kolfibertub en förstärkning i nedre änden med en bit rundstav i solid kolfiber. Genom den 5 x 1 x 1 cm solida änden av kolfibertuben och nästan hela halsfoten borrades ett hål för en 8 mm rundstav i björk. Den L-formade förstärkningen gör halsen, inklusive halsfoten, väldigt stark.

Lock och botten fick nya ribbor och plattor i gran. Den sista större tvärribban under greppbrädan i locket limmas inte förrän jag testat med halsen i rätt vinkel mot stallet. Skulle det behövas en triangulär shim mellan greppbrädan och lock för att få greppbrädan rak, kan jag istället ge ribban en större radius och på så vis trycka upp locket mot greppbrädan utan att behöva montera en triangulär shim. På den här var allt som det skulle, med halsen i rätt vinkel mot stallet var greppbrädan både rak och platt mot locket. Den sista lockribban kunde limmas med den vanliga 30′ radiusen.

Innan botten och K&K micken limma, måste strängpinnhålen brotschas upp och stallet spåras upp för strängarna i hålen för de ospårade strängpinnarna. Pinnarna i ebenholts har fått en 4 mm rund pärlemordott för att matcha de gamla handgjorda pinnarna. För att göra det jobbet, som tar en liten stund att göra, använder jag en brotsch, en liten såg och några nålfilar. Ibland använder jag också en Dremel med en rund fräs för de tjockaste strängarna för att jobba snabbare, men det är inte utan risk; säkrast att bara jobba med handverktygen!  Spåret måste göras betydligt djupare och bredare för de tjockare spunna strängarna än de två tunna ospunna. Strängpinnen måste kunna tryckas ned helt och sitta fast lagom mycket och inte för hårt. Jag har gjort i ordning sex stycken kapade NH 0.12 strängar som jag använder som mall. Strängkulorna vilar mot förstärkningen/pluggen runt hålen i stallplattan.

Eftersom botten hade en list i trä som skrotades, behövdes en bredare kerfing för att limma botten mot. Små passbitar i plast tillverkades för att användas runt botten vid limningen för att ge plats för den nya bindningen i trä.

När botten limmats på plats använde jag en fräs runt om för den nya bindningen, när man limmar en krympt botten sticker alltid botten ut i midjan när man passar in den övre och nedre halvan av botten mot sidorna. Den nya bindningen bestod av en inre dekorlist och en yttre och bredare list i rosewood. De formade med värme och dränktes in i vatten och monterades temporärt på plats. När de torkat behåller de sin form vilket underlättar limningen. Jag tillverka också ett par mothåll för att klämma fast listerna vid midjan ordentligt, jag fodrade mothållen med 4 mm gummimatta.

Själva limningen av listerna sker en sida i taget, för trälisterna använde jag varmt hudlim och en massa tejp.

Resultatet blev bra.

De gamla hålen för stämskruvarna pluggades då avståndet mellan stolparna på gamla Europeiska gitarrer är tätare än hos moderna stämskruvar (den amerikanska standarden). Det kan vara lite klurigt att borra hålen så att de två stämskruvarna hamnar i jämnhöjd med  varandra. Det bästa sättet är att lägga de två stämskruvarna ovanpå huvudet och justera in placeringen med ögonmått. Gamla gitarrer har aldrig helt rak passning på varken huvudet eller utskärningarna! Med stämskruvarna på rätt ställ, markeras mittstolparna på ömse sidor och ger mittpunkten för de mittersta borrhålen. I min fina jigg för att borra hålen rakt och centrerat, kan jag se markeringen för det mittersta hålet med hjälp av en LED lampa.

Stewmac’s “Golden Age” stämskruvar har en liten bricka runt stolpen. För att passa in stämskruven tätt mot huvudet brotschas hålen för att ge plats för brickan.

För att montera metallbussningar för stolparna borras sen alla hål upp till 7.1 mm med en konverterad jigg för platta huvuden. De tolv bussningarna monteras och limmas med fisklim, bussningarna för två par där mittstolpen är som smalast kapas på längden.

De gamla skruvhålen pluggas med tandpetare och superlim. De nya hålen borras upp en liten 2 mm handborr som har en kort skruvgänga i spetsen.

Med halsen limmad använde jag min “plankjigg” för att montera EVO banden. Gitarren mättes upp för intonering.

På den här använde jag återigen mitt trick att smörja in med squalane innan jag lade på ett lager spritlack ovanpå den gamla lacken. Den gamla lacken var porös och känslig för stötar. Squalane tränger in i alla torra porer (vilket lacken inte gör) och ger lacken en djup och enhetlig färg. Den nya spritlacken fäster bra på både gammal lack och squalane. Den blanka spritlacken mattades ned med stålull och handpolerades till lagom blankhet.

Med hjälp av måtten från intoneringen tillverkade en översadel och ett segmenterat stallben. Stränghöjden och intoneringen i översadel och stallben justeras med filar. Det sista jag brukar göra är att limma etiketten (som jag alltid glömmer att tillverka!), montera sidodottar och knoppen på halsfoten.

Den här fick mitt signaturljud, som alla andra GammelGura, med bra intonering, spelbarhet, strängseparation, volym och attack. Jag brukar alltid spendera en stund med att spela på gitarren, dels för att det är kul, men också för att lyssna efter missljud. Jag fick ta ett omtag på den här då jag uppenbarligen slipat stallbenet lite för platt och D strängen skramlade. Efter justering lät den som den skulle.

Då det är en mörk årstid just nu har man bara några få timmar på dagen när man kan ta bilder på den färdiga gitarren, men det gick bra.

Jag är inte van att ha en deadline, men den här skulle hämtas i lokalen inom en vecka. Då jag bara var halvvägs fick jag jobba även över helgen för att hinna få den klar.

Det är inte ofta man ser en Europeisk parlor med solid rosewood i botten och sida, det är nog faktiskt den första jag jobbat med. Även greppbrädan var i rosewood. Amerikanska parlor gitarrer från förra sekelskiftet har ofta rosewood i botten och sida och även mahogny i halsen, de träslagen var dyrbara i Europa. Halsen och stallet på den här var i svartmålad lönn som de brukar vara i en Europeisk parlor. Samma pampiga rosett har jag sett på andra liknande gitarrer. Påkostad med massor av pärlemor. Locket i Europeisk gran var också bättre än normalt, den hade ingen eller väldigt liten run-out, dvs fibrerna följde samma vinkel som lockets yta.

Stämskruvarna var ovanligt bra och hade en skruv i kuggen, vilket är väldigt sällsynt på Europeiska parlor gitarrer.

Den hade snyggats till vid något tillfälle där lacken på botten och sida hade rensats och hela gitarren hade fått ett relativt tjockt och blankt skikt av shellac. Jag lät shellacken vara kvar på locket, förutom på rosetten, botten och sidan rensades med rödsprit och fick några varv spritlack istället. Det gav mer skjuts åt färgen på det vackra träet. Locket hade några hårfina torksprickor som gick bra att limma ihop med varmt hudlim. Som vanligt med rosewood, hade även botten flera långa, genomgående och hårfina sprickor. De limmades och förstärktes på insidan med laglister i mahogny. Botten hade också en list i rosewood runtom och en fin dekorlist i lönn mellan bottenhalvorna.

Stallet i svartmålad lönn ersattes med en replika i rosewood. De små dekorationerna på mustaschspetsarna fick dock vara kvar i original. Den tunna och platta greppbrädan ersattes med en ny och tjockare rosewoodbräda med 16″ radius.

Med tanke på stämskruvarna och det ovanliga virket tror jag att den är lite senare och tillverkad nånstans mellan 1920 till 1925. Antagligen med lite inspiration av amerikanska parlor gitarrer.

Det största problemet var trälisten runt botten. Ska man rädda originalet måste botten sågas lös strax under listen. Jag valde att skrota listen och tillverka en ny list istället, att passa in en krympt och sprucken botten mot sidorna är inte bra. Med en ny list runtom kunde jag limma om botten utan att bygga in spänningar genom att göra den nya listen lite bredare. Det blir förstås en hel del merjobb med den lösningen.

Med botten av kunde jag konstatera att ribbningen inte var den bästa. Ribban vid stallet var placerad bakom själva stallet, vilket gör området framför stallet svagt. Locket hade trots det klarat sig bra utan alltför stor deformation. Stallplattan var i gran utan förstärkningar runt pinnhålen, vilket är trevligt men fungerar bara för nylonsträngar. Granplattan var inte söndertrasad, jag tror den mest varit uppsträngad med sen- eller nylonsträngar eller stålsträngar som inte varit spända. Ribborna i lock och botten var inte lika klumpiga som de brukar, locket hade tunna plattor i lönn som förstärkning runt ljudhålet.

Locket väl tjockt, jag sandade av ca en halv mm till 3 mm. Botten var ca 2,6 mm tjockt och behövde inte tunnas. Jag var lite osäker på om det var valnöt eller rosewood innan jag plockade isär den, men botten var både tung och hård och utan tvivel rosewood.

Alla ribbor byttes ut i vanlig ordning. Halsen fick sin kolfiberstav, den här gången med en extra stark förstärkning av halsfoten. Min nya version av min jigg för att sanda radius i greppbrädan fungerade mycket bra, med min nya bandsåg kunde jag enkelt skära till ett nytt mustachstall. Jag kapade också till bindningen till botten med bandsågen. Bra med bra verktyg!

För att ha någonting att limma botten minus original-listen mot, skarvade jag på en extra kerfing runt botten. Jag använde lindträ från ett gammal jalusi, ett väldigt praktiskt material då den inte behöver böjas med värme. Det räcker att blöta listen så den blir formbar. Botten limmades med små distanser i plast runtom mellan botten och sidotvingarna för att ge plats för bindningen. Kanten frästes rent runtom och en dekorlist och en rosewoodlist formad med värme limmades in med varmt hudlim. Den speciella bindningen runt botten tog ca två dagar extra att få på plats. Att rensa botten och sida från den sega shellacken tog också en hel del tid. Det var en lite mer krävande konvertering än vanligt, trots att skicket var bra.

Ingen K&K mick monterades, men i övrigt fick den alla finesser. Den här gitarren hade aldrig intonerat bra, när jag mätte upp intoneringen för att placera banden på greppbrädan, hamnade 12:e bandet flera mm från kroppen och inte precis på kanten som den brukar. Greppbrädan fick fyra nya och mindre pärlemordottar monterade, originalen var mjölkvita snarare än glänsande. Med klar spritlack på rosetten, som inte mattades ned med stålull, blänker de pärlemorinläggningarna desto mer!

Jag har tagit mig tid och kommit fram till ett bättre sätt att limma in halsen än tidigare med min halslimningsjigg. Helt kort är jag mer noga än innan att verkligen passa in halsen rätt. Tillräckligt bra duger inte, bara perfektion! Jag siktar också 1 mm lägre än tidigare mot stallets översida för att kompensera för den lilla böjning halsen får med uppspända strängar, det material som sandas bort för att ge greppbrädan en relief och för kroningen av banden. Med de nya metoderna ska det mycket till innan jag måste limma om halsen en gång till. Ta i trä.

Intonering av gitarren gick som den skulle, den nya mekaniska stroboskopstämmaren är mer precis än den gamla digitala. Stallbenet behövde inte vara tjockare än ca 4 mm på den här och översadeln behövde bara små korrektioner för bästa intonering. Halsen målades med ett par varv svart spritlack och greppbrädan fick sidodottar i 2 mm pärlemor. Stämskruvarna fick inga bussningar då hålen i stolparna var placerade för nära kanterna. En bussning hade täckt för halva hålet. De gamla stämskruvarna fungerade bra.

Ett Ortega 3/4 case köptes in från Thomann, ett bra case för små kurviga parlor gitarrer som den här.

Det är en mycket vacker gitarr och kunden som hämtade den i lokalen är väldigt nöjd med den 🙂

Med stallet och stallplattan limmade och klara, inklusive pluggar och knappar, är nästa steg att montera strängpinnarna. Jag använder nya solida strängpinnar i ebenholts där jag borrat in 4 mm pärlemor dottar. De liknar de handgjorda originalen, men alla är perfekt formade och man behöver inte hålla reda på i vilka hål strängpinnarna ska sitta för bästa passning.

Pinnhålen behöver förstoras och brotschas upp och skåror filas ut i stallet för strängarna. Att använda skårade stallpinnarna är enkelt, men det är inte bästa lösningen. Med skårade strängpinnar finns det stor risk att stallplattan och/eller strängpinnarna nöts sönder med tiden.

För att göra jobbat använder jag min Proxxon för att snabbt fräsa upp en början till en djup skåra för det tre tjockaste strängarna. Finliret görs  sen med en liten såg och några runda nålfilar. Jag har gjort i ordning ett set med avkapade Newtone Heritage 0,12 strängar som jag använder som mall för skåran i stallet.

Hålen brotschas till samma koniska form som strängpinnarna.

Hålkanterna fasas av med ett speciellt verktyg.

Med hjälp av min Proxxon, minisågen och filar ser jag till att strängen och strängpinnen sitter lagom hårt.

Strängkulorna ligger fint ovanpå stallplattan som de ska.

Gamla Europeiska parlor gitarrer hade ingen standard på avståndet mellan stolparna. De satt oftast tätare än på moderna stämskruvar, som har samma mått som de amerikanska hade redan i slutet av 1800-talet. Efter andra världskriget, eller i alla fall under 1950-talet, blev de amerikanska måtten standard i hela världen. Gamla stämskruvar är sällan lika bra som nya, även om de kan fungera riktigt bra på ett skårat huvud om kuggen är placerad bakom snäckan. När strängarna spänns trycks kuggen mot snäckan och stämskruven blir mindre glapp.  I mitten av 1920-talet, när man började göra platta huvuden, vände man ordningen på kuggen och snäckan. Med ett platt huvud  och snäckan ovanför kuggen blir stämskruven mindre glapp, med ett skårat huvud dras de isär. Gamla stämskruvar från ca 1900 eller tidigare är rejälare och fungerar oftast bättre än stämskruvarna från 1920-talet.

Oftast byts de gamla stämskruvarna ut till nya på en GammelGura, de kan vara sönder eller för glappa. Det första man måste göra är att plugga de gamla hålen och borra upp nya. Eftersom gamla gitarrer är handgjorda kan man inte mäta sig fram till placeringen av de nya hålen. Man får förlita sig på ögonmåttet och göra det man kan för att placera stämskruvarna mitt emot varandra. Enklast är att lägga båda de två nya stämskruvarna ovanpå huvudet och markera positionen för den mittersta stolpen på en bit tejp.

Jag använder en mycket bra jigg för att enkelt borra de nya hålen. Med en lampa kan jag se markeringen genom jiggen.

Stewmac’s Golden Age stämskruvar har en bricka som sticker ut på undersidan runt stolpen, för att kunna dra fast plåten tätt mot träet fasas kanten på hålet av.

Jag brukar alltid förstärka hålen med bussningar i metall. Dels för att ge änden av strängen en maximalt hård infästning, men mest för att inte strängen ska äta sig in i träet. Det ser också snyggt ut! För att göra det måste hålen göras större. En jigg för platt huvud har fått hålen utborrade till 7,1 mm. Innan bussningarna limmas in passar jag på att måla huvudet med svart spritlack.

Bussningarna limmas på plats med fisklim. Några bussningar måste kapas då mittstolpen i huvudet är smalare än två bussningar mot varandra. Jag använder en liten fin Knipex tång för att pressa in bussningarna, fördelen med den är att käftarna alltid är parallella.

De  yttre bussningarna behöver inte kapas. En metallstång används för att förenkla monteringen.

Alla skruvhål från den gamla stämskruven fylls i med tandpetare och superlim. Nya hål görs med hjälp av en syl (en gammal ishackare!) och en behändig 2 mm vrickborr.

Stämskruvarna monterade och fungerande.

Nu när alla gitarrer lagats, fått ribbor i lock och botten samt en kolfiberstav, jobbar jag mest med två i taget till dess de blir klara. Först ut är de två som hade en trälist runt botten. Båda får ny rosewood i greppbräda och stall.

GG187 Europeisk *bling* parlor, ca 1920
Dessutom är det en nykomling i batchen, nummer 4 i väntrummet. Den betalades i förväg för ett år sedan och jag känner mig skyldig att få den klar. Den är nästan i samma läge som de övriga, men behöver en kolfiberstav.

Det finns några mindre jobb att göra med kroppen som inte alltid behövs. I den här batchen hade två bottnar en infräst list i trä runt botten. En sån list går oftast inte att rädda om inte botten sågas lös. Jag lossade botten genom att ta skrota listen istället för att senare ersätta den med en ny i samma trä.

Ett problem är att den botten som blir kvar inte har en kerfing att limma mot utan list då listen är ungefär lika bred som den smala original kerfingen. Min lösning är att bygga på kerfingen med ytterligare en tunn bit trä runtom. För det använder jag lind från ett gammalt jalusi som kapats till och tunnats ut till lagom tjocklek och höjd. En fördel är att lind är formbart när den dränkts in med hett vatten från kranen. Genom att först klämma fast den med tvingar utan lim och låta torka fastnar de i rätt form och kan sen enkelt limmas med varmt hudlim.

Den andra gitarren i batchen med trälist runt botten fick samma behandling.

Ett annat moment som alltid återkommer är att fylla i de gamla strängpinnhålen i locket. Jag har tillverkat en hög med 6 mm runda passbitar i liggande gran som limmas med varmt hudlim och kläms fast med en tving.

Ett av de större jobben är att limma de nya ribborna i locket.  Jag använder originalstallet och hålen för strängpinnarna för att placera stallplattan i gran och alla ribbor med den som utgångspunkt. Först mäts och grovformas alla plattor och ribbor och provmonteras löst.

Stallplattan limmas ihop först, jag använder en underskattad billig hyvel med rakblad för att forma stallplattans tre delar. Jag hyvlar med ett grovt sandpapper som underlag för att hålla fast träbiten. Det mesta i locket limmas sen i pass ett i min monterbara go-bar. Limningen sker i två pass då det noga med passningen mellan  A-frame ribborna och den övre tvärribban och plattan under.

Allt i locket limmas utom den översta tvärribban. Jag passar in den, men väntar med att limma den till senare innan botten limmas då jag kan testa halsvinkeln. Med rätt radius under ribban behövs ingen kil under greppbrädan på locket för en rak greppbräda.

Den stora Levinen får en X-ribbning. Det tar längre tid att göra en X-ribbning då den är mer komplex. Det svåraste är kryssfogen mellan de två längsta ribborna, det går bättre för varje gång! Även den här limningen sker i två pass.

Nu har alla bottnar och lock fått sina ribbor och jag kan montera ned go-bar jiggen igen.