Den 18:e kommer en ny lärling på besök. Alltid lika kul! Innan dess ska jag få lokalen städad och alla knivarna vässade, en färdig GammelGura är målet som jag tror vi kommer att lyckas med 🙂

I min privata samling hade jag en amerikansk parlor i finaste rosewood trä. Historien börjar med ett inköp av en projekt gitarr på eBay av en kund som ville göra en GammelGura på den. När den kom från USA visade det sig att halsen var extremt bred, ca 49 mm vid översadeln, och passade inte kunden som ville ha en smalare hals. Det slutade med att jag löste in den och en annan gitarr med smal hals användes som GammelGura objekt. Bilder från eBay auktionen.

Till skillnad mot gamla Europeiska parlor gitarrer är de Amerikanska nästan alltid försedda med ett tillverkarnamn. Den här hade en stämpel “W. A. Cole, Boston” överst på kanten av huvudet, inuti fanns en bläckstämpel “W.A. Cole, Boston, 1898 Model”. Efter lite sökning på nätet visade sig att många högkvalitativa banjos tillverkades under namnet W. A. Cole ca 1890-1922, inte lika många gitarrer. Men de som finns är av fina, ofta med  mycket intrikata inläggningar i greppbrädan. Gitarrerna har också en egen och lätt byggd variant av X-ribbningen. Det är en ovanlig gitarr av bra kvalitet, här kan ni se ett finare exemplar. Här finns också mer att läsa om W. A. Cole.

Den här gitarren var enklare, men ändå med en fin rosett med flera lager herringbone lister. I botten finns också en vacker mittlist. Som sagt, finaste rosewood i botten och sida och som faner på huvudets översida. Mahogny i halsen och lock i gran, mest troligt Adirondack. Lacken på locket är färgat orange, samma färg har jag sett på andra Amerikanska parlor gitarrer från ca 1900. Jag tror denna är tillverkad ca 1905, ett exemplar daterad till 1909 hade enkla runda dottar i greppbrädan. Stämskruvarna är vackra och fungerar mycket bra. Inläggningarna i greppbrädan är däremot tämligen sparsmakade och inte graverade som på finare exemplar. Greppbrädan i ebenholts var platt med en vit celluloidlist runtom.

Stallet var utbytt till ett större modernare stall. Botten hade flera sprickor (som var svåra att se i det mörka träet!) och halsen hade troligtvis fått en smäll då halsfoten var spräckt och locket lagat runt ljudhålet och änden på greppbrädan. Finns ett märke på baksidan av halsen också, antagligen från “smällen”! Locket hade några större sprickor bakom stallet. En inläggning vid 12:e bandet hade plockats bort och en skruv hade dragit in i halsfoten för att reparera sprickan. Sidorna hade inte några sprickor, men däremot en försvagning precis vid kanten av kerfingen på insidan på båda sidor. Celluloidlisten runt greppbrädan var tunn och några bitar fattades. Trots alla små problem och tidigare lagningar var skicket bra trots allt, den var komplett (förutom stallet) och alla fel var fullt möjliga att reparera. Bilder innan jag sprättade gitarren.

Jag berättade om den för en vän som väldigt gärna ville köpa den och få den renoverad och så fick det bli. Från början var det bara tänkt som en reparation och en snabb “flipp”, men projektet växte och alla moment som jag brukar använda i en GammelGura blev gjorda. Då jag tog många bilder på vägen för köparens räkning (utom när jag glömde kameran hemma) får det bli många bilder på den här renoveringen.

Celluloidlisten runt botten gick att få lös hel. Celluloiden var fortfarande seg och flexibel och hade inte krympt mycket, väldigt ovanligt! Halsen kom lös i två delar, inget lim hade använts när man drog in skruven. Under stallet var locket väldigt trasigt.

Fina inläggningar och lister.

Ribborna i botten satt bra, men bara vid ändarna. På mitten hade limmet släppt. Här gjordes ett av två fel under renoveringen, den översta ribban satt bra och botten hade en oväntad run-out, så det blev en spricka i botten när jag lossade ribban som inte funnits förut.

Lockets ribbor satt bra, men de var för breda och låga och hade deformerats. De byttes ut till nya högre och smalare.

Såg ut ett stallämne i finaste rosewood och en matchande mörk Madagaskar rosewood bräda.

Efter reparation av locket och infräsning av en kolfiberstav i halsen.

Det nya pyramidstallet formades med diverse raspar.

Bra färgmatchning på stall och greppbräda.

Innan man borrar stränghålen behöver man mäta lite.

Jag använder en tunn bit trä för att ge hålen en liten lutning. Undersidan på stallet ska följa det krökta locket.

Innan stallet limmas ska pluggar borras upp och monteras. Använder BFGGGG pluggar från E till e sträng. Alla är ändved, B är björk, F är fura och G är gran. I en X ribbad gitarr behöver man diskanter, på en ladder braced har jag ingen plugg på b och e strängarna. Alla ribbor i locket hade redan limmats på plats i min GO bar i nästan samma mönster som originalet.

Knappar i hård bubinga gör att stallplattan i gran håller för nötningen från strängkulorna.

Här limmar jag tillbaka celluloidlisten i ljudhålet. Den hade krympt 1 mm på längden. Snygg blomma!

Fick lite goda råd av Per Marklund och tog ned ribborna ordentlig nedanför X-ribbans knutpunkt.

En K&K mick var beställd. Jag borrar ut det 12 mm breda hålet med en stegborr.

Botten och lock fick laglappar över sprickorna.

Under bottenlimningen gjorde jag mitt andra misstag. Jag värmde det kylskåpskalla fisklimmet för mycket så det blev rinnigt. Utan att jag såg det rann en del lim ned längs sidan och sökte sig in under några av mothållsklossarna på locksidan. Den orange färgen i locket satt bara i själva lacken och några små sjok av lack fastnade i mothållet och lämnade efter sig trävita skador. I fortsättningen blir det kallt lim, kanske kompletterat med gladpack på lockets kanter. Räddade senare det som gick med orange bets och fyllde i groparna med seg 30 superlim som skrapades plan mot resten av lockets yta.

Borsett från misstaget blev bottenlimningen perfekt. Den väldigt smala celluloidlisten, mindre än 2 mm bred, passade faktiskt perfekt runtom! Den limmades tillbaka med 20 superlim. Halsfoten limmades med varmt hudlim, dessutom hade en 8 mm rundstav i björk limmats in genom hela halsfoten med epoxylim samtidigt som kolfiberstaven.

Den mörka rosewoodbrädan var fylld av hartser, när jag skulle tunna den med valsputsen smälte hartserna och fyllde igen två slippapper innan jag var klar. Tog en timme att ta ned den 3 mm i tjocklek… Originalets greppbräda hade helt OK placering av banden – fram till 12:e bandet. Efter det var det ögonmåttet som fick gälla, det sista bandet satt hela 3-4 mm fel!

Testmontering av lös greppbräda. I rätt position markerades med en blyertspenna underifrån hur greppbrädan skulle hyvlas för att få rätt trapetsform med en smalare överdel.

Greppbrädan fick sin 16″ radius i min nya förbättrade jigg för slipning. Den ger bättre precision och det är lättare att justera in sliphöjden uppifrån. På den sista bilden är jiggen klar och skruvarna är kapade till lagom längd.

Greppbrädan limmas med varmt hudlim.

Den kritiska halslimning gjordes sedan i min halslimningsjigg.

Innan bandningen slipas greppbrädan till en liten 0,15 radius i det läge den får när strängarna är uppstämda. Jag använder bland annat en aluminiumbalk med inslipad omvänd 0,15 radius som slipkloss.

Banden monteras i min enkla plank-jigg.

Inläggningarna i den gamla brädan fälls in med en Dremel i den nya. Inläggningen vid 12:e bandet fick jag hitta på då originalet var borta.

För att krona banden monteras gitarren än en gång i min jigg med uppspända strängar. Kroppen, halsen och huvudet fixeras sen med diverse tvingar och stöttor så att halsen inte ändrar sin form när strängarna lossas. Därefter slipas topparna, topparna rundas med en Z-fil och slipas med 600 och 800 papper följt av stålull och polering med Autosol. Bandens ändar filas och rundas med speciella filar.

Den färdiga greppbrädan oljas in och rengörs.

Innan mätningen av översadel-intoneringen börjar förlängs greppbrädan med en bit lönn. Mätningen görs sen med en stroboskopstämmare, min speciella jigg för justering av “stallbenet”, små lösa tanglösa bitar band vid översadeln, nya strängar, bladmått och några mejslar för att göra justeringar av intonationspunkternas placering i båda strängändarna. Använder också referenssträngar för att dubbelkolla och inte bli lurad av nya defekta strängar. Ett tråkigt jobb som tar lång tid, men som är nödvändigt.

Greppbrädan kapas vid den intonationspunkt vid översadeln som kom närmast 1:a bandet.

För att passa in  den nya översadeln i kamelben använder jag en liten bit självhäftande sandpapper för att forma halsen mot översadeln.

Positionerna för skårorna i översadeln mäts och markeras. För att enkelt linjera mätpunkterna använder jag en lång linjal mellan centrum på strängpinnhålet och markeringen på översadeln. Linjerna blir inte exakt 90 grader utan följer strängens linje. Med en liten tunn såg görs ett sågsnitt i varje skåra.

Måtten från mätningen av intonering används för att markera hur djupt fräsningen ska göras för alla utom en sträng (den som kom närmast 1:a bandet). Små brunfärgade tejplappar markerar den exakta positionen på översadeln.

Fräsningen för intonering görs med en enkel träjigg och med samma jigg som jag fräser diken för stallben med.

Den uppmätta positionen för intoneringspunkterna på stallet markeras för varje sträng. En ca 4-4,5 mm bred lutande rektangel markeras som rymmer alla intonationspunkter. Rektangeln skärs ut för att ge bra kontrast när diket ska fräsas.

För att tillverka det segmenterade stallbenet gör jag först ett temporärt stallben i gran som passar perfekt i sadeldiket. Med en lång linjal mellan skåran i översadeln och centrum på strängpinnhålet markerar jag var strängen kommer att passera stallbenet. E sidan markeras med en prick för att inte vända den fel.

Ett ämne till det segmenterade stallbenet sågas ut ur en bit kvartssågad gran. Ämnet tunnas till ca 5,5 mm i min valsputs.

Med hjälp av det temporära stallbenet kan jag märka ämnet och såga ut 5 mm breda hack centrerade över strängarnas position. Jag använder min jigg för att såga bandskåror i greppbrädor och en liten jigg som jag fäster ämnet i och som flyttar sågen exakt 5 mm för den andra sågningen, tappen i mitten kan enkelt brytas av.

Färdiga bitar av 5 mm tjockt kamelben passas in i gluggarna, de två yttersta benbitarna är bredare. Benstolparna limmas sen med segt 30 superlim, de färska ytorna “lackas på”med tunnflytande 10 superlim innan de blir smutsiga. En punktutsug suger bort det mesta av de aggressiva ångorna.

Ämnet görs ca 1 mm lägre på diskantsidan (enligt mätningen av intoneringen) och ges sen samma radius som greppbrädan. Djupet på stalldiket markeras med blyerts. Höjden som mättes upp på stallbenet vid intoneringen + djupet på stalldiket används för att kapa stallbenet till ungefär rätt höjd. Senare limmar jag in en ca 1-1,5 mm remsa i rosewood längst ned för att göra stallbenet starkare, då får man också en chans till justera höjden på stallbenet.

Slutjustering av översadel, stallben och intonationspunkterna på stallbenet.

Gitarren får ett varv tunn spritlack, jag använder en tving som handtag och en stor rund finhårig pensel. Efter minst ett dygns torkning mattas lacken ned med fin stålull och poleras tillbaka till lagom glans med en linneduk. Efter någon månad kan man polera igen då lacken blivit hårdare.

Genom att fila bort så mycket jag tordes på sidan av halsen fick jag ned bredden på översadeln till 46,5 mm. För mig känns halsen lätt att spela på, de få millimetrarna märks!

Hur blev den då? Ja, mycket bra är svaret! Jag har lite svårt för den tonalitet man får av X-ribbning, en mer fundamental och enkel klang med mer bas. Ladder bracing ger en annan ton med en mer komplex och innehållsrik klang och mindre bas, vilket jag alltid tyckt om. Men den här blev så bra att jag helst velat behålla den. Väldigt dynamisk och kraftfull och perfekt för strumming. Den här varianten av X-ribbning är minst lika bra som den Martin kom på och som är standard numera. Ribborna som ändrats täcker ytan på locket bra. Den strängades upp med vanliga Newtone Masterclass 0,11 strängar. Den klarar säkert 0,12 också, men jag är lite rädd för hög stängspänning i onödan.

Jag har numera bättre koll på X-ribbningen, jag lärde mig en hel del på det här projektet.

Det började med att jag ville städa en hylla. Det ena ledde till det andra. Nu är hela lagret av greppbrädesämnen sorterade efter kvalitet,  ett par nya lådhurtsar från IKEA monterade på en av hyllorna och ca 200 ribbämnen på väg att bli klara. Det finns fortfarande en hel del städning kvar efter det, men det får jag skjuta på framtiden.

När jag städade stötte jag på en banankartong med splintade granämnen av 100 årig gran. De kom från ett gammalt hus där ca 60 cm långa träplank var placerade löst i en trossbotten med träspån över som isolering. Det mesta var i fura, men det fanns en hel del gran också. Alla plankbitar var tillsågade av gammal skog, en del granplank har så tät ådring att man måste använde förstoringsglas för att kunna urskilja riktningen på ådringen! Det märks att det är gammalt trä, granen är för det mesta lätt och lite sprött kexig som gammalt trä blir. Vet inte riktigt om man vågar använda det i ett lock. En del är fortfarande starka. Alla har en fantastisk tapp-ton!

Min vän Björn Sohlin splintade träet för många år sedan, men inte allt fick den slutliga formen för en ribb-blank. För att ta tillvara de splintade granribborna måste jag först ge varje bit två plana ytor i 90 grader mot varandra. Det gjordes med en lång hyvel fastdragen i mitt skruvstäd. Här gäller det att se till att man får stående ved i den bit man hyvlar till. Därefter grovsågades alla ribborna till 9 mm tjocklek i min lilla kapsåg från Jula. Jag tycker den är hemskt att använda den då den känns både farlig och lever om, men hellre det än handsåga alla bitarna…

I lådan finns nu ca 200 ribbämnen som fortfarande behöver formas vidare med hyvel och valsputs till min standard 8 x 15 mm. Men halva jobbet är i alla fall gjort. Jag fyllde två sopsäckar med spån och mer lär det bli. Det som blir kvar är bara en bråkdel av allt det virke jag började med!

Det är sällan jag gör mer än en GammelGura till en och samma kund på en gång, i den här batchen fanns det tre. Jag gjorde alla tre klara som de första i batchen, de väntar fortfarande på att hämtas upp. Det handlar om två Levin från 1920 och en gammal Europeisk parlor. Kunden kom faktiskt med tre Levin i nummerordning (47232, 47233, 47234), den tredje med flytande stall gjordes i ordning redan för ca ett år sedan. Väldigt speciellt! Läser man i “Om Levin” i Melodin var inte 1920 inte ett bra år för Levin, lokalen hade brunnit 1918 och de hade bara 5-10 anställda.

Två av de tre Levinarna hade flytande stall, den tredje ett fast stall i original. Den första i bra skick fick behålla det flytande stallet, den andra med flytande stall i mycket dåligt skick konverterades till fast stall i DADGAD stämning. Den med fast stall, även den i bra skick, fick en standard GammelGura konvertering. Tre likadana gitarrer, men ändå olika.

Alla tre i batchen fick intonerad översadel. Missade att en av Levinarna skulle vara DADGAD när jag höll på som värst och jag fick mäta upp intoneringen två gånger. Misstaget blev i alla fall ett bra experiment. Det visade sig att den första intoneringen av översadeln för vanlig stämning blev väldigt lik mellan de två nästan identiska gitarrerna med fast stall. Det tyder på att man i en fabrik borde kunna mäta upp några gitarrer av samma modell, ta ett medelvärde och sen använda den intoneringen på alla gitarrer av samma modell och träffa hyfsat rätt med intoneringen. I en DADGAD stämning har tre strängar annan stämning, de övriga tre har snäppet tunnare strängar i Newtone Herritage set. Intoneringen av översadeln för strängarna med annan stämning skilde sig mycket (ca 2 mm) medan intoneringen av de tunnare strängarna var i det närmaste identisk. Man kan dra slutsatsen att en uppmätt intonerad översadel stämmer väldigt bra även om man byter strängtjocklek, men inte lika bra om man ändrar stämningen.

Jag har också skaffat en white board där jag kommer att skriva upp allt som skiljer sig från en normal GammelGura för de gitarrer jag jobbar med! Man lär sig.

En intressant iakttagelse är att den med fast stall hade bättre kvalitet på träet, speciellt i sida och botten. De med flytande stall hade vresigare virke. Tapp-tonen i locket var också bättre på den med fast stall, den låter också bäst färdig tycker jag. Alla tre gitarrerna var väldigt blonda, men den rätta färgen på botten och sida var från början mycket mörkare och dolde de flesta skavanker i träet. Man kan se den mörkare röda färgen som en skugga under stränghållaren och även lite grand av det röda på baksidan på den som konverterades till fast stall, annars har det mesta av det röda blekts bort.

Som vanligt med Levin parlor gitarrer var botten och lock ca en halv mm för tjocka för att låta bäst, ca 3,5 mm. De tunnades ut till strax under 3 mm. Båda gitarrerna fick en ny greppbräda med 16″ radius och stall i Madagaskar rosewood. Jag använde Stewmacs nya Gold band, som är gjord i samma metall som EVO Gold banden, för första gången. Väldigt bra band och bättre än de Dunlops mässingsband jag använde tidigare tycker jag.

På begäran justerade jag ned stränghöjden till 2,3 mm på samtliga istället för 2,5 mm på tjocka E(D) på 12:e bandet och den vanliga stränghöjden 1,5 mm på tunna e(d). Kan bli en ny standard, för mig skramlar det i alla fall inte.

GG175 med flytande stall som original var i dåligt skick. Den hade rejäla sprickor i locket som fylldes i med granstickor, botten var helt lös och hade krympt ovanligt mycket. Locket hade också lackats på (eller snarare kladdats på!) med nån typ av plastlack. Som tur var gick den att försiktigt skrapa lös utan att skrapa igenom originallacken under. För att kunna limma tillbaka botten limmades en 6 mm bred (!) rosewoodlist in mellan bottenhalvorna. Skuggan efter stränghållaren är det enda problemet med att konvertera från flytande till fast stall. Ge den 50 år till… Eftersom den är DADGAD stämd kan jag inte spela på den, men jag tror den låter bra 🙂

GG174 med fast stall som original var i bra skick. Inga sprickor förutom en liten glipa i fogen mellan bottenhalvorna. Halsen i björk/lönn på både denna och GG175 är svagt V-formade och just under gränsen för att kännas för tjock. Sköna att spela på. Greppbrädorna gjordes 6 mm tjocka, med 16″ radius inslipad blev de ca 5 mm breda på kanten. Jag hoppade över plattan i lönn i halsfickan då båda gitarrerna lossnade snyggt i limmet utan att flisa upp halsklossen. Halsfoten på den har var sågad ovanligt snett, men det kompenserades med att såga lika snett i halsfickan! I och med att den var i så bra skick gick renoveringen utan problem.

Alla gitarrer i batchen har fått en lite annorlunda stallplatta i gran tvärs hela locket. Min tanke vara att ändringen skulle ge snabbare respons. Det är svårt att säga om det blev så, det enda jag kan säga är att de här tre låter väldigt bra och speciellt denna med fast stall som original. Möjligen minskade problemet med kroppens resonanston.

GG179 var mormors gitarr, en Europeisk parlor från ca 1910. Sprickfri förutom de klassiska sprickorna på ömse sidorna av greppbrädan limmad på locket och med en tunn starkt V-formad hals. För ovanlighetens skull fick den plommonträ i både greppbräda och hals. Plommonträ är nästan lika hård som rosewood och lika tät som ebenholts i strukturen. Kärnvirket kan vara lika mörkt som rosewood, men är oftast lite rödare eller laxrosa i färgen. Plommonträ är antagligen det bästa alternativt om man vill ha lokala träslag i greppbräda och stall. Tror ändå att rosewood är oslagbart när det gäller klangen, den här låter bra men skulle nog haft en fylligare klang med rosewood. Då träet i greppbrädan är ljusare än vanlig fick sidodottarna bli svarta.

Fick ett problem med att locket under den limmade biten av greppbrädan inte var platt. Fick limma om halsen en extra gång då höjden på stallbenet blev fel trots att jag mätte in noga innan limningen. Efter att ha lagt in en granshim i locket under greppbrädan och slipat ytan plan blev det rätt. I fortsättningen ska jag hålla ögonen öppna och dubbelkolla och plana locket under greppbrädan innan jag mäter in vinkeln. Ett litet, litet fel ger stor effekt på halsvinkeln och höjden på stallbenet.Jag har bytt från varmt hudlim (som sitter som bara den!) till fisklim och Old brown glue för limningen av halsen i den här batchen. Om det blir fel går det lättare att få lös halsen igen, speciellt då de inte torkar lika snabbt som hudlim, efter 12 timmar är de fortfarande inte helt härdade.

Får väl ta nån bild när de överlämnas så småningom 🙂

För att tillverka mina segmenterade stallben behöver jag fyra benstolpar och två större ben för de yttersta E/e strängarna.

När stolpar ska tillverkas tunnar jag ned tjockleken på stallbenen till 5,0 mm samt ett antal med några tiondelar mer eller mindre tjocklek i min valsputs. Precisionen när jag sågar i granbiten för det segmenterade stallbenet är inte helt perfekt, det är bra att ha några alternativ.  Sen återstår det att kapa de tunnade stallbenen i bitar som dels är 5,5 mm och dels 13 mm breda. Jag har tidigare använt jiggar och en järnsåg för kapningen, men det blev knappast vinkelräta snitt. Det var dessutom både arbetsamt och besvärligt. Något måste göras.

Hittade en liten behändig cirkelkapare gjord av Proxxon, en KG 50. Den såg ut att vara perfekt för ändamålet.

När jag fick hem den fick jag jobba lite extra med att modifiera den innan jag kunde sätta igång. Det var en 5 mm glugg mellan bladet och tvingen för att kunna kapa i 45 grader. Jag behövde kapa hela benet i små 5,5 mm långa bitar, så jag tillverkade några mothåll för att förlänga käftarna i tvingen. Använde aluminium. Dessutom var stoppet som följde med väldigt klent och svajigt och bredden 5,5 blev minst +-1 mm när jag testade. Det fick bli en rejäl skruv som stopp istället.

Ett problem med stoppet var att den kapade biten lätt fastnade mellan stoppet och klingan. Eftersom klingan har konsistensen av hårdbröd var det några som gick sönder. Nu använder jag en ca 3 mm tjock aluminiumplatta mellan ämnet och stoppskruven som plockas bort vid kapningen. Då lämnas en lucka när benet kapas att ramla ned i och den fastnar inte och förstör klingan.

Fungerar väldigt bra! Perfekta 90 grader snitt med rätt mått och ingen svett i pannan. Varje kapning tar väl ca 10 sekunder. Min punktutsug (och ansiktsmask) är nödvändig då sliprondellen producerar en hel del finkornigt bendamm. Mjölet är så finkornigt att den inte går att dammsuga bort, man måste använda en fuktig trasa.

Fick precis hem 200 nya 90 x 12,3 x 5,3 mm sadelben blanks i kamelben från New Delhi i Indien. Klart exotiskt! Det här den tredje beställningen från www.luxurynaturalcraft.com utan problem. Min kontaktperson är Rashdi Malik.

Botanisera bland alla gamla original som bytts ut under årens lopp, de finns under menyvalen “Till salu” och “Stämskruvar”!

Köpte ett parti väl använda gamla filar på en lokal auktion via bild på nätet. När jag hämtade ut dom var de dubbelt så stora än vad jag trodde, säkert 10 kg järnskrot! Men det fanns flera fina fynd bland dem trots allt, de flesta var Öbergs kvalitetsfilar. Efter saltsyravässning 12 timmar i 30% saltsyra blev de som nya eller i alla fall mycket vassare. En mindre fil var perfekt för det tristaste momentet i renoveringarna, att fila ändarna på nya band. Den skar som smör! Den gamla slöa filen jag använde innan pensionerades.

Nördade in på filar och hittade en online bok från 1961, “Några ord om Öbergs filar”. I mitten av boken fanns det goda råd om hur man använder och förvarar filar. Att ha filar och raspar tillsammans i en låda som jag haft innan var inte bra, så jag tillverkade en hållare för de mest använda och nyvässade filarna och rasparna där ingen skrapar mot varandra. Med hål och pluggar kan man dela in facken i hållaren så de passar olika storlekar. Skulle jag göra om den skulle jag göra minst tre rader hål med 3 mm förskjutning mellan hålen för bästa justering av facken. Den längsta metallfilen i hållaren var en av auktionsfilarna. Nu behöver jag bara en riktig filkarda!

När jag renoverade min fina Levin parlor med rosewood i botten och sida var jag väldigt osäker på hur gammal den var. Den har inga serienummer stämplade. Tvekade mellan en väldigt tidig Levin eller en tillverkning kring 1920.

Gåtan närmar sig en lösning då det nyss dök upp bilder på en Levin lutgitarr märkt MAY 9 1901, den äldsta datering jag sett på en Levin förutom mandolingitarren från samma år med nummer 244 som jag renoverat.

Den här lutan har exakt samma bläckstämpel som min parlor och samma pyramidstall. Det verkar som att Levin inte kom igång med sina serienummer på många av de först tillverkade instrumenten. Några fick nummerstämplar som gitarrmandolinen, andra bara bläckstämplar som min parlor och ibland också som i lutan en bläckstämplad datumdatering. Intressant är det också att MAJ stavas på engelska “MAY”, Herman fick med sig stämplarna från USA.

Jag gjorde en dubbelkoll på originalribborna i botten som byttes ut vid renoveringen av min parlor, men där fanns ingen antydan till märkning. Min parlor är väldigt tidig, kanske någon av de allra första som tillverkades. I alla fall knappast senare än ca 1902 och inte 1920 som jag trodde innan.

Det tuffar på. Alla sex i batchen har lagats, botten och lock tunnade där det behövdes, halsarna har fått en kolfiberstav, lock och botten har fått nya ribbor.

Tre i batchen har samma köpare, tänker slutföra de tre parallellt först av allt och kanske göra några små saker med de övriga under tiden. Fokus är på de tre som nu fått botten limmad, stall och greppbräda tillverkade och varsin K&K mick. Har också monterat pluggar och förstärkningar runt strängpinnhålen.

Så här är läget just nu. Ser fram emot att höra om den förlängda stallplattan ger kvickare respons, ska man döma av Anderberg med liknande stallplatta finns det en god chans att det blir så 🙂

Två av tre Levin i samma nummerordning från 1920 samt en “mormor” gitarr, en Europeisk kurvig gitarr från ca 1910. Levinerna får en ny rosewoodbräda, “mormor” gitarren får mustaschstall och greppbräda i plommonträ.

De övriga tre är en bra bit på väg de också.

Det är inte ofta man får jobba med ett historiskt instrument. Den här parlor gitarren tillverkad av Pehr A. Anderberg i USA är en sån. Den har en fullt fungerande dragstång som patenterades av Anderberg redan 1894 innan Gibson patenterade sin variant på dragstång 1923. Pehr gick bort 1910 och patentet var ogiltigt när Gibson fick sitt patent. Här är Anderbergs patent från 1894. Gibsons patent från 1923.

I patentet fanns förutom dragstången bland annat ett knepigt stall som faktiskt liknar den jag hittade på till min allra första “renovering” (som jag numera skäms lite över)! Flera flugor i en smäll alltså. “Dragstången” i patentet är faktiskt inte en stång utan en wire.

Allt började när min vän Farre (som varit lärling i lokalen två gånger) skickade en länk till en parlor som var till salu på en Svensk auktions site, Ekenbergs Auktioner i Karlshamn i Blekinge. Auktionisten hade tagit väldigt fina bilder och gitarren var mycket intressant, jag skrev “Köp den!” i svarsmailet.

• Total längd:  95,5 cm
• Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23,5 –  19 – 33,5 cm
• Sida (halskloss, midja, ändkloss): 9 – 9,8 – 10,8  cm
• Hals: Mjuk V-form
• Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  47 – 57 – 59 mm
• Mensur:   62,5 cm
• Lack: Spritlack/Shellac
• Vikt: 1274 g
• Tjocklek lock: 2,8 mm
• Tjocklek sida: 2 mm
• Tjocklek botten 2,5 mm

Efter lite googlande på Anderberg hittade jag den här information i en gammal tidning, The Music Trade Review, från 1904 och även patentet.

WILL MAKE MANDOLINS AND GUITARS.

[Special to The Review.]

Boston, Mass., Jan 12, 1904. P. A. Anderberg-, who formerly made guitars and mandolins for John C. Haynes& Co., of this city, now merged in the Oliver Ditson Co., has formed a co-partner-ship with his son, Ralph H. Anderberg until recently a mandolin and guitar manufacturer of Mt. Vernon, N. Y., for the purpose of making guitars and mandolins. At present the factory of the two Anderbergs (father and son) is located at their home on Cottage street, Chelsea, Mass., but they contemplate moving their workrooms to Boston, in the near future.

Av en lycklig slump fick jag ett mail från Bruce Cowan i USA där han frågade efter detaljer på den Bauer gitarr från 1890 talet som Farre och jag renoverade upp vid ett av hans besök i lokalen. Citerar några av hans mail.

“George Bauer was a manufacturer, and I don’t think he was a luthier. He came to Philadelphia around 1890 as a young salesman for the Boston company John C. Haynes, manufacturers of Bay State instruments and many others.

He started marketing his own make of guitars and mandolins in 1894. His luthier was Ernest Anderberg. In 1898, Bauer partnered with S. S. Stewart the banjo manufacturer, and then Stewart died. In the catalogue linked on your site it shows two lines of instruments, the Monogram and more expensive George Bauer line.

He supplied a Monogram equivalent to the Sears Roebuck catalogue company through 1903 or so. They were labeled Acme Professional, and I see one on your page. In 1898, Ernest left the company and his father Per Anderberg came to help ramp up production, as he had done with Bay State guitars in Boston. Per (usually spelled Pehr) was born near Malmo and learned the trade there. I’ve been in touch with Kenneth Sparr about that … perhaps you know him, as he is a Swedish guitar scholar.

(There were other Swedes at Bay State who went on to form Vega guitars and became VERY successful. Earlier, Per’s brother Erland Anderberg started a factory in Mount Vernon New York. By 1900 it had 50 employees. I have not yet found out what labels went on them, but there must have been thousands! It continued until 1915. There’s probably another article in these Swedish makers from the Boston area.)

Bauer had a lot of business trouble in 1901 or so, when he cut out the Stewarts, and the company reformed again in 1904 with his brother Emil at the helm. I think the company was gone by about 1911 or so. Emil was involved in the Keen-o-phone phonograph company, and it was gone by about 1914.

I found that Bauer died in 1946 in an insane asylum in Pennsylvania. I found other evidence of mental illness, and it may explain the business trouble in the early 1900s and why he disappeared from the music business.”

Förutom detaljer om Bauer gitarren nämnde jag Anderberg gitarren i konversationen med honom och det visade sig att han antagligen är den i världen som vet mest om just Pehr A. Anderberg! Han var en av många i ett helt kollektiv av Svenska invandrare till USA som tillverkade gitarrer av hög kvalitet, antagligen var han en av de skickligaste och anlitades som hantverkare av flera stora tillverkare. Så här skriver Bruce i ett mail (där han inkluderade auktionsgitarren, den enda som är märkt P. A. Anderberg som han känner till).

“I think that I need to complete the Bauer story before I tackle the Anderberg story. With the Anderbergs I could look at other Swedish makers of that time in Boston, like the Nelsons. https://en.wikipedia.org/wiki/Vega_Company 

I have never seen an Anderberg labeled guitar. This is a rare object. Here’s the basic P. A. Anderberg information I’ve researched. I didn’t include the footnotes, but I have marked the sources.

Per Andersson Anderberg was born May 21,1838, in Tygelsjo near Malmo, Sweden (Swedish reference). He was an apprentice in the cabinet shop of Carl Johan Bergman in Malmö during the period 1854-1860. (Reference from Kenneth Sparr). He came to America in 1864 (1900  U.S. Census, Ernest’s account). He made guitars for C. Bruno, the well-known Manhattan manufacturer and retailer. (Son Ernest’s account).

In America, he was known as P. A. Anderberg or Pehr Anderberg. Records show that Pehr Anderberg married Hulda Elfrida Huppner (b. Sweden, 7 June 1851) in 1872 in Brooklyn.  (footnote church record).

The 1873/4 City Directory for New York lists a Peter Anderberg as a guitar maker working at on Pearl Street, in Manhattan, and living in Brooklyn. The directory shows no music retailers or manufacturers listed at that address in that era.

Pehr’s brother Erland came to America in 1873 (later passport app), and the two of them made guitars in Mount Vernon, New York and the adjacent settlement of Washingtonville. Ernest Alfrid Anderberg (DATE) and Rolf Hugo Anderberg (DATE) were born at Mount Vernon. Erland manufactured guitars and mandolins there until about 1915.

Pehr and his family family moved to Malmo late in the 1870s, where son Edvin was born in 1880. Pehr had a retail store there (Ernest, Swedish source?) The family returned to the United States in August, 1882 (immigration records).

On their return they lived in the Boston area. P. A. Anderberg supplied guitars to the John C. Haynes & Co. From about 1888-1891, he was the foreman in their factory.

After that Anderberg went into business for himself in Chelsea, near Boston, manufacturing fretted instruments for August Pollman, a New York retailer. In 1894, he received a U. S. Patent 516717A, an improvement on guitar design, an adjustable stiffening wire that was the forerunner of the truss rod.  The only guitar this author has seen with Anderberg’s name on it is likely from this period, and it has this improvement. It was sold at auction in Sweden in January 2021.

Around 1898, P. A. Anderberg began working for Stewart & Bauer in Philadelphia following the merger of banjo manufacturer S. S. Stewart and George Bauer, a maker of guitars and mandolins. Production was ramped up to supply “Acme Professional” instruments to Sears Roebuck & Co. (Anderberg’s son Ernest, who had learned luthiery at his father’s side, had been making guitars for Bauer since about 1893.)

In 1904, Anderberg was back in business in Chelsea, either as a repairer, maker, or both. In the summer of 1907, Hulda and Pehr visited Sweden. In April, 1908, Anderberg’s shop was destroyed in the Chelsea fire.

Per Andersson Anderberg died in Chelsea on March 18, 1910. By then, his son Ernest had returned to Chelsea, and he continued working there as a repairer for a few more decades.

ATTACHED are a couple of screen shots from the main source. It is not completely accurate. I hope to visit Boston and see the author’s papers. Also, the fire is out of historical sequence. I used a lot of maps and other resources.

The main source is viewable here: https://archive.org/details/contributionstoa00ayar  Searching the text does not connect with the table in the back of the book.

Gitarren var i bra skick men inte utan problem. Stallet var löst och botten hade en spricka i mittfogen och botten hade släppt mot sidan på några ställen. Locket var deformerat runt stallet och botten i ek insjunken. Stämskruvarna var väldigt konstiga och som det visade sig senare obrukbara då de kuggade runt när man försökte stämma. Halsen var böjd, orsaken var att dragstången inte varit åtdragen och den hade antagligen förvarats ospelad med uppstämda strängar många år. Halsen hade limmats om med snickarlim, det fanns även snickarlim i bottens mittfog och vid kanten av botten. Två mässingsspikar hade spikats in i halsfoten… Ändklossen visade sig senare vara spräckt på mitten. Sidan hade fått några nästan osynliga stickskador på två ställen, de kunde enkelt limmas ihop med varmt hudlim.

Jag var ju väldigt nyfiken på dragstångens konstruktion, då halsen måste sättas om var steget inte långt till att lossa greppbrädan för att verkligen kunna studera dragstången och underlätta att lossa halsen. Det visade sig att halsen hade en “Levin infästning” utan dovetail, det hade säkert gått bra att lossa halsen utan att ta lös grepppbrädan först.

För att platta till lock och botten plockades ribborna bort från botten och runt stallet i locket. Lock och botten blöttes upp ordentligt och sattes i press några dygn.

Botten kunde limmas utan större problem, en del av kanten av botten fick skrotas bort på det smalaste stället som vanligt. Den krympta botten har mindre omkrets än sidan, en enkel lösning är att trycka in sidan ett par mm på det smalaste stället för bästa passning.

Greppbrädan limmades tillbaka utan problem.

Stallet, fortfarande med sina originalpinnar, limmades om med varmt hudlim. Stallets strängpinnhål hade djupa nötta skåror från strängarna, de var dessutom inte centrerade i hålet. Använde tejp som “mothåll” för superlim och slipdamm av rosewood som fyllde igen skårorna. Det lyckades bra!

 

Greppbrädan, som slipats plan, bandades om med nya och högre nickelband. Originalen sparades på ett “smatterband”, de var mjuka inte av bästa kvalitet. De ljusare partierna i greppbrädan är de områden som inte sandades ned.

För att intonera bättre fylles bandskåran i stallet igen och ett nytt band monterades 2 mm längre ned på bas-sidan och 1 mm längre ned på diskantsidan. Några tidigare skador runt stallet doldes med gyllenbrun bets, den skrotade kanten på ekbotten bättrades på med spritlack med en tunn pensel. Nya Golden Age stämskruvar med svarta knoppar monterades.

Alla utbytta delar följer med i caset för gitarren. Efter fyra dygn med vibration är den öppen och ljudstark med mjuka Newtone Heritage 0.11 strängar och intonerar bra vid 12:e bandet. Jämfört med en GammelGura med alla finesser är tonen brutalare och mer primitiv än jag är van. Stallbandet och översadeln i ebenholts är några orsaker, kroppen i ek är däremot mer resonant än väntat. 100 års torkning gör nog sitt till!