Jag har gått och funderat lite på hur jag ribbar upp locket i GammelGura gitarrer. Det var dags att förbättra mina metoder.

I och med att jag tillverkade en go-bar jigg har nya möjligheter öppnat sig. Bland annat kan jag limma ribbor och granplattor mot en yta som är böjd i båda riktningarna, både tvärs och längs gitarren. Med mina gamla mothåll fick jag rätt böjning bara tvärs gitarren. Vilket är optimalt för de stora ribborna, men inte plattorna med större limyta. Man kan också limma fler komplexa bitar på en gång då go-bar ribborna tar mindre plats.

Jag håller på att renovera en sällsynt P. A. Anderberg parlor från ca 1905 och USA. I den limmades några originalribbor om och jag noterade att det faktiskt var lätt att stoppa in ändarna av ribborna i urtagna luckor under kerfingen. En stor fördel är också att ribban sitter fast utan lim medan man mäter ut placeringen på lockets alla detaljer. Framförallt var det snyggare än mina stoppklossar på ribbornas ändar! Gitarren hade också en tunn stallplatta i lönn tvärs locket som smalnade av på ömse sidorna av stallet, som i en Levin parlor fast bättre gjort.

En annan detalj som jag funderat på är de obligatoriska sprickorna i locket på ena eller båda sidorna om greppbrädan. Kanterna på greppbrädan hamnar nästan alltid längs en årsring i lockets trä och blir en anvisning där en spricka kan uppstå. Då greppbrädans trä krymper mer än lockets trä (speciellt om det är ebenholts) och/eller när halsen börjar rotera in mot ljudhålet av strängdraget, får man spänningar och en spricka i locket vid kanten av greppbrädan.

De sex GammelGura i pågående batch har fått en ny variant på ribbningen. Här är en bild på en av dom med olimmade och inte trimmade ribbor och plattor.

Jag numrerade de olika ribborna med blyerts. Den gula tejpen på granplattan överst är till för att skydda granplattan från kladd av hudlim.

Alla ändar på de tvärgående ribborna har stuckits in under kerfingen. Det är inte svårt att skära upp små luckor med en kniv, stämjärn och kratsa ut träet med en böjd skrapkniv som annars används för att rensa sågspår för band i en greppbräda. Faktiskt mindre jobb än att limma alla de små stoppklossarna jag använt innan! Ändarna på stallplattans vingar är däremot inte instoppade under kerfingen utan tunnas ned till ingenting i änden för att inte binda upp locket i onödan.

Alla ribbor och plattor är gjorda i gran med stående ådring. Undersidan på alla ribbor och granplattor ges en liten 30″ radius på undersidan, samma radius som skålen i mothållet i go-baren.

Granplatta 1 (med den gula tejpen) är 1,5 mm tjock och har ådringen tvärs lockets ådring. Då den sneda kanten passerar flera av locket årsringar och även kanterna på greppbrädan blir det ingen anvisning för en spricka i locket. Då greppbrädan krymper fördelas spänningen över flera av ådringarna i locket, förhoppningsvis kommer det inte att bli den obligatoriska sprickan i locket. För att inte förspänna locket vid limningen av greppbrädan använder jag också Old Brown Glue (varmt hudlim med tillsatt urea) istället för varmt hudlim som tidigare mellan greppbräda och lock. OBG krymper inte när den torkar som varmt hudlim och fisklim gör.

A-frame ribborna 2 och 3 är rektangulära och 6 x 6,5 mm. Båda har jackats ut 1,5 mm ovanpå granplatta 1, vilket gör att de är 5 mm tjocka ovanför ribba 4. Granplatta 1 får vara hel för att göra sitt jobb på bästa sätt.

Ribba 4 är rektangulär och formas från en blank som är 8 x 15 mm. Ändarna tunnas ned från 6 cm från änden till ca 1 mm tjocklek längst ut. I ribbans undersida görs två luckor som precis passar A-frame ribborna 2 och 3.

Ribba 5 är triangulerad från en blank som är 8 x 15 mm. Ändarna tunnas ned från 7 cm från ändarna och små uttag görs för att stoppa in ändarna på A-frame ribborna.

Den onumrerade granplattan mellan ribba  5 och 6 är 1,5 mm och tunnad till ingenting i kanterna. Även den här plattans kanter passerar flera ådringar i locket för att inte ge en anvisning för en spricka.

Ribba 6 är triangulerad från en blank som är 8 x 15 mm. Ändarna tunnas ned från 7 cm från ändarna.

Stallplattans granplattor 7-9 är alla i 3 mm tjock gran. Vingarna 7 och 9 har ådringen tvärs lockets ådring medan den centrala plattan, ca 8 x 6 cm, under stallet har ådringen längs locket för bästa styvhet. Vingarna är 3 cm breda fram till kanten på stallet där den smalnar av till 1 cm. Min förhoppning är att gitarrlocket svarar snabbare när man spelar då vibrationer färdas ca 4 gånger snabbare längs ådringen än tvärs. Vingarna håller också ihop locket och minskar risken för sprickor i kanten på stallets ändar, speciellt om det är ett pyramidstall med en rak kant.

Ribba 10 är 3 mm tjock och ca 0,5 x 20 cm, längden varierar beroende på locket form. På en del Europeiska parlor gitarrer behövs den inte då stallet är nära ändklossen.

Stallplattan med sina vingar limmas ihop separat med varmt hudlim, fogarna är slipade i 45 grader för att göra dom starkare. Efter ca 20 minuter kan den grovformas, undersidan sandas till en radius och kanterna fasas av. Den centrala plattan ges en form som liknar profilen på en flygplansvinge.

Alla ribbor och plattor kan limmas i ett enda moment i go-bar jiggen. Jag använder mothåll för att inte trycka sönder den mjuka granen och fördela trycket från go-bar ribborna, de placeras ut i rätt ordning innan jag börjar limma. Mothållen för större ytor har en mjuk 4 mm yogamatta i gummi på undersidan för att fördela trycket över hela ytan. Speciella mothåll i aluminium är gjorda för  de triangulära ribborna och ribbornas sluttande ändar. Det stora mothållet på den flygplansvingeformade centrala delen av stallplattan har spårats upp för att vara extra böjlig. Den platta och tunna ribba 10 har bara en remsa genomskinlig plast ovanpå.

A-frame ribborna styrs in från sidan genom hålen i ribba 4:a. Där blir det en hel del kladd med det varma hudlimmet, vilket är skälet till att jag skyddar granen i platta 1 med low-tack tejp. Använder hela tiden en tunn trasa, en bordskniv och en tunn palettkniv för att torka bort överflödigt lim.

Det blir en hel skog av go-bar pinnar när man är klar! Mina pinnar är 8 mm björkstavar som plattas ned till ca 6 mm med hjälp av min valsputs. Varje del som limmas värms upp med en värmepistol, satt på ca 300 grader, för att förlänga limtiden. Tidigare limningar kan också värmas för att mjuka upp limmet på nytt, en av många fördelar med varmt hudlim.

Det återstår att se om de förlängda vingarna på stallplatta ger önskat resultat, om inte annat så hjälper förlängningen  till att hålla ihop lockets fibrer.

En mycket viktig detalj för bästa ljudet i en GammelGura är att se till att både lock och botten har rätt tjocklek. Levin parlor gitarrer i synnerhet brukar ha för tjocka lock och bottnar. Locket kan ibland vara 4 mm tjockt, botten är typiskt 3,5 mm men kan var 4 mm den också. Europeiska och amerikanska parlor gitarrer har nästan alltid rätt tjocklek, men det händer att en del Europeiska gitarrer har 3,5 mm tjock botten och amerikanska för tunt lock på 2.0 mm.

Vid varje ny batch tunnar jag ut tjocka lock med små hyvlar och en slipmus. Tjocka bottnar tunnar jag med min valsputs. Jag köpte nyligen en större och bredare valsputs som jag använde för första gången förra batchen. Det höll på att sluta med katastrof då några av bottnarna fastnade i valsputsen… som tur var gick det ett reparera misstagen med inläggningar av 0.6 mm lönnfanér. Det visade sig också att valsputsen slipar mer på ändarna av botten när jag matar in den. Det sitter två stålvalsar på ömse sidorna av den stor valsen med sandpapper för att trycka ned ämnet mot matarbandet. När botten bara trycks ned av den ena valsen fjädrar botten upp och valsen med sandpapper tar bort några tiondelar mer, vilket gör att botten blir väl tunn vid ändarna.

Det var ett problem. Jag funderade lite och lösningen var att tillverka ett sugbord. Med vakuum från min grovdamsugare borde man få tillräcklig kraft för att hålla botten platt och säkert i valsputsen. Istället för att köpa en dyr färdig platta tillverkade jag en själv, jag visste ju inte om det skulle fungera i praktiken.

En kraftig platta i trä tillverkades, kanalerna invändigt gjordes av lister som limmades med jämna intervall och som sedan frästes åt andra håller för att få ett rutnät av luftkanaler.

Kraftiga vakuumslangar och behändiga nipplar fanns att köpa i en butik på stan, slangarna kan enkelt kopplas ifrån genom att pressa in den orange hatten på nippeln. För att göra flödet större för dammsugaren och fördela suget monterade jag 5 slangar, jag vet inte om det var nödvändigt.

En aluminiumplatta fick ett helt gäng små 1,5 mm hål borrade, hålen hamnar i mitten av varje korsning mellan fyra fyrkanter. Eftersom det bara är bottnar som ska köras i valsputsen gjordes mönstret i formen av en gitarrkropp. Det var ett drygt arbete att borra alla hålen! Tillverkade också en gummimatta med stansade hål. En finess är att vakuumet runt varje litet hål blir jämt fördelad som en sugkopp i den lilla volymen skapad av gummit.

För att koppla in dammsugaren till de fem luftslangarna köpte jag en VVS koppling med två lock på Jula. Ett stort hål borrades upp i ena locket för dammsugarslangen och fem nipplar till i det andra locket.

Den här tillverkades redan under julhelgen, men kom till användning först nu i pågående batch. Två Levin och två Europeiska gitarrer hade för tjock botten. De var alla ca 3,5 mm tjocka, det ideala måttet är ca 2,5-2,7 mm för en lönnbotten. Då får man bästa ljudet men i princip samma styrka som en tjockare botten.

Jag hade skaffat pappkartong som jag klippte till som en passepartout runt en av bottnarna. Tanken var att täcka över alla hål som hamnade utanför botten. Det blev ett fiasko då luften läckte in mellan botten och kartongen. Lösningen blev att använda tejp för att täcka över alla hål utanför botten.

Nästa problem var att botten inte var platt utan skålformad av ribborna som limmats in med en radius. Jag fick botten att fästa genom att trycka hårt runtom, men vakuumsuget kunde inte hålla botten på plats. Kändes som att det inte skulle fungera. MEN. Genom att blöta botten rejält svällde träet och botten blev både flexiblare och plattare. Den satt som en smäck i vakuumplattan och var omöjlig att lossa utan att stänga av dammsugaren! När den fäster ändrar dammsugarens ljud och den får kämpa hårdare. En grovdammsugare kyls inte av luften som sugs in utan av en separat fläkt, så jag tror att den ska tåla 10 minuter hårdkörning utan att gå sönder. Återstår att se.

Då var det bara att testa det hela. Jag finjusterade först valsputsen så att den tog jämnt över hela ytan. Slangarna sticker ut på den öppna sidan i valsputsen, det gick väldigt bra att slipa botten till den tjocklek jag ville ha. Genom att stänga av dammsugaren och lossa botten emellanåt kunde jag kontrollmäta tjockleken.

Resultatet blev över förväntan. Inga problem med tunna ändar och ingen dramatik. I det närmaste perfekt tjocklek på hela botten. Den här botten tunnades nästan 1 mm, men man ser fortfarande var ribborna var limmade.

En annan botten ställde till med problem då den var full av hudlim som kläggade igen sandpapperet i valsputsen. Men det gick att lossa sandpapperet och rengöra det med vatten och en diskborste.

Det visade sig att tejp satt som bara den på gummi så jag gick över till den gula low-tack tejpen istället för packtejpen. Har man flera bottnar börjar man med den största och sen kompletterar man med tejp för mindre bottnar där nya hål hamnar utanför botten.

Jag är mycket nöjd med mitt sugbord och kommer att använda den i fortsättningen.

Efter att ha plockat isär alla objekten i pågående batch är nästa steg att laga alla fel och sprickor. Ovanligt många i den här batchen är i behov av kreativ lagning. Här är några exempel.

Gitarren med dekorationen i ljudhålet behövde flera omgångar limning. Sargen behövde limmas mot ändklossen och hela nedre delen av locket behövde limmas mot sargen. Dessutom fattades delar av lockets dekorationsbindning. Istället för att nytillverka inläggningen ersattes den med solid rosewood, det brukar se riktigt bra ut. Den yttre kanten av locket plockades från ett gammalt överblivet lock för att matcha ådringen

Som vanligt var locket i Levin gitarrerna ca 3,5-4 mm tjocka. Kanske bra för hållfastheten, men inte bra för ljudet. Locken tunnas till strax under 3 mm med hjälp av små hyvlar och en slipmus. Det är ett av de moment man faktiskt får jobba hårt med!

De övriga Europeiska hade lock som alla var ca 3 mm och behövde inte tunnas ut. Förutom den gamla gitarren med monsterstallet som hade ett lock som bara var ca 2,3 mm tjockt. Locket var deformerat och hade massor av sprickor. För att få det hela att fungera limmade jag in en platta i 1 mm tjock gran med ådringen åt samma håll som locket under hela det stora stallet. Det är klurigt att limma en så stor platta, för att få tryck på hela limytan använde jag en tillskuren mjuk 4 mm yogamatta och en 4 mm tjock bit björkfaner som mothåll för tvingarna. Plattan limmades mot en krökt yta, man vill inte att locket ska vara helt platt.

Den ena Levin parlor gitarren hade några långa och 2-3 mm breda sprickor i locket. För att fylla igen sprickorna skar jag till triangulära stickor från ett annat gammalt lock med ungefär samma färg i lacken som gitarren. En boardskiva är perfekt som underlag för skärningen med en mattkniv. Det är lite pyssel att slipa in stickorna så de passar i sprickan innan själva limningen.

Det händer att jag köper upp gamla intressanta gitarrvrak av kunder som kommer förbi lokalen. Det kan vara en av två och den andra ska bli en GammelGura. Vid ett av de tillfällena var det en enkel Levin skolmandolin som köptes upp för en billig slant – fick den faktisk gratis. Den hade sina problem då botten krympt och locket sjunkit in, stämskruvarna var inte heller hela med ett par knoppar som fattades. Botten hade en liten spricka mellan bottenhalvorna. Men den var ändå i bra skick i lacken och greppbrädan var i vacker mörk rosewood. Tog mig an den i förra batchen lite som ett experiment och som en sidosyssla i väntan på lim som torkar, hur bra kan man göra den?

Den mindre storleken på en mandolin gör de flesta momenten enklare och inte lika arbetskrävande som en gitarr. Den krympta botten var enkel att sprätta lös. Inuti fanns den vanliga ladder bracingen i locket, en av ribborna var spräckt och det förklarade det insjunkna locket.

Halsen hade en liten bananböj, så greppbrädan lossades och halsen förstärktes med en solid kolfiberstav, jag tror den var 5×5 mm. Min vanliga fräsjigg för kolfiberstaven fungerar inte på en liten mandolin, så jag fick göra en temporär jigg med lite träplank och tvingar. Det gick bra och greppbrädan limmades tillbaka.

Både lock och botten var onödigt tjocka, locket tunnades med små hyvlar och en slipmus på insidan. Botten körde jag genom valsputsen. Lock och botten tunnades till strax under 3 mm, botten lite tunnare än så. En mittsticka limmades in över mittfogen i botten och nya smäckrare ribbor limmades. I locket valde jag att göra en X-ribbning där de båda ribborna passerade under varsin fot på stallet. Av nån anledning missade jag att ta bilder på den färdiga ribbningen, men det hela såg bra ut.

Eftersom botten var krympt gick det inte att limma den mot sidorna och få en perfekt passning. Bestämde mig för att fräsa in en bindning ungefär som den på locket. Det blev riktigt snyggt om jag får säga det själv!

Greppbrädan bandades om med EVO band, en ny översadel i ben tillverkades och nya stämskruvar, Stewmac Golden Age, monterades. Originalstallet fick en lucka på undersidan och två ben, de brukar låta lite bättre på det viset. Stränghållaren i original var enkel men utan fel med bara en skruv som fäster den. Ett varv tunn spritlack lades på kroppen.

Tycker den låter riktigt bra efter några dagars vibrering. Den kan inte konkurrera med min Gibson från 1929 som har en fylligare bas, men jag tycker den låter riktigt bra för en skolmandolin. Den är också en stabil player med sin kolfiberstav och X-ribbningen.

Den är såld hos Östmans Musik i Örnsköldsvik för 2995 SEK.

Det bästa jag vet är en gammal gitarr som inte reparerats tidigare. Då kan man vara säker på att den är ihopsatt som förväntat och med vettigt lim och lack. Gamla reparationer är sällan gjorda på rätt sätt och ibland på oväntade sätt.

Några klassiker är att man använt snickarlim för att reparera sprickor eller limma om halsen. Skruvar och spikar är inte ovanliga, typiskt kan det finnas skruvar i stallet, genom halsfoten eller greppbrädan. Ibland på andra oväntade ställen, t.ex. kan skruven genom halsfoten ha dolts bakom  täckplattan på spetsen av halsfoten. Spikar är ovanligare men förekommer. I värre fall har man slipat gitarren trären eller sprayat på med en plastlack. Det finns egentligen ingenting man kan bli förvånad över i en gammal reparation. Ibland kan dock en reparation vara proffsigt gjord med rätt lim och lack, då är det för det mesta en fiolbyggare som gjort jobbet.

I pågående batch finns det några som reparerats tidigare. Värst är nog den med monsterstallet. Sargen är sprucken från halskloss till bottenkloss på båda sidor och locket har ett flertal sprickor. Allt lagat med snickarlim. Även botten hade limmats om med snickarlim, när jag tog lös botten fick jag offra toppen av halsklossen för att inte förstöra botten. En halskloss kan skarvas utan att det syns, en skadad botten kan inte gömmas undan.

Snickarlim är ett otyg, men kanske också orsaken till att gitarren fortfarande existerar. Men till skillnad mot epoxylim, som är helt hopplöst, finns ett trick man kan använda. Genom att blötlägga limfogen med ett blött hushållspapper under en halvtimme eller så kan snickarlimmet mättas med fukt. Då blir limmet vitt och väl synligt, dessutom mjukare och kan skrapas bort med en kniv eller skrubbas bort med en hård pensel. Man kan också värma och mjuka upp limmet med en varmluftpistol eller hårfön, men det gäller att vara försiktig med lackade ytor.

Jag blötlägger limmet på båda sidor om det går, limmet blir vitt och lätt att både se och plocka bort. Den långa limfogen på båda sidorna tog lite tid att rensa.

Samma sak gjordes för några av sprickorna i locket.

Här ser man hur limmet byter färg till vitt. Med en vass spatel och en kniv kan man trycka ut det sega limmet i sprickan, med en kraftig svinborstpensel (gärna med intorkat hudlim) kan det sista limmet gnuggas bort i fogen.

Med trärena ytor kan man sen limma ihop sprickorna med varmt hudlim och diverse laglappar och inlagda trästickor.

Den skadade halsklossen måste repareras med en bit ny gran. Med en enkel jigg och en dremel fräser jag bort det översta lagret i halsklossen.

En passbit i gran limmas på med varmt hudlim. Den nya biten kan enkelt hyvlas ned och botten får en ny plan yta att limmas mot.

Jag borde alltid ha en färdig GammelGura till salu, men för det mesta är de jag får klara redan beställda. Den här Levinen från 1927 har ingen köpare än och finns just nu att testa hos Östmans Musik i Örnsköldsvik.

Det blev ett missförstånd när jag startade upp förra batchen, det var en annan gitarr från väntrummet som skulle användas, och jag hann ta isär den. Det var bara att fortsätta att löpa linan ut. Gitarren var i hyfsat bra skick utan större problem och en av de sista som tillverkades av den gamla enkla parlor modellen med skårat huvud. Nånstans runt 1929 började Levin fasa ut de gamla modellerna. Att den är senare syns bland annat på den rödare färgen på kroppen, plaketten på framsidan av huvudet och att halsen är i björk/lönn och inte i poppel som på de flesta äldre före 1920.

Gitarren plockades isär utan problem. Både lock och botten tunnades då de var ca 0,5 mm för tjocka som de brukar vara (det skulle hålla!). Greppbrädan och stall ersattes med nya i Madagaskar rosewood, stämskruvarna var i dåligt skick och byttes ut till nya. En K&K mick monterades. Halsen fick sin kolfiberstav och halsfickan som flisat upp sig vid halslossningen kläddes med en 2 mm tjock lönnplatta, halsen fick också en träskruv indragen inifrån genom halsklossen.

Tog lite bilder vid limningen av botten. Jiggen för bottenlimning kom till användning ännu en gång. Jag sprider först ut mothållen någotsånär jämt runtom och justerar pinnen mellan botten- och halsklossen så att botten passar perfekt på längden till sidan i båda ändar. Om botten sticker ut någonstans placeras ännu ett mothåll för att trycka in botten, det är en stor fördel att man kan skruva fast mothållen var man vill på plywoodplattan. Det här är den andra plywoodplattan jag använder, efter 4-5 år blir den sönderperforerad av alla skruvarna. Eftersom botten alltid har krympt på bredden kan man aldrig få passning runtom, perfekt passning kan man däremot få runt de båda rundlarna, sidan på smalaste stället får hamna lite längre in. När botten är limmad skrotas kanten på botten vid smalaste stället där den sticker ut från sidan.

Jag använder varmt hudlim på klossarna och fisklim längs resten av omkretsen. Man får vara snabb att tvinga fast botten vid klossarna, resten av botten har man gott om tid att tvinga fast då fisklimmet har lång öppentid. Jag använder speciella mothåll i form av passbitar på både lock- och bottensidan som jag tillverkat av plywood och strövirke i gran som kopplats ihop med najtråd.

När alla tvingar är på plats är det dags att lossa gitarren ur jiggen. Har en extra lång skruvmejsel för att skruva lös mothållen i plywoodplattan. Det är viktigt att torka ren sidan från speciellt fisklimmet, får den torka kan den knipa lös små runda bitar av lacken! Hela paketet med tvingar och gitarr ställs undan på ett plant underlag och jiggen städas bort till nästa gång. Det hela får torka över natten.

Av nån anledning blev översadelintoneringen ovanlig på den här, fick testa strängarna flera gånger när jag mätte upp, men fick samma resultat varje gång. Förutom att halsen är lite väl kraftig (vilket är vanligt på nyare Levin parlor gitarrer) kändes allt bra med gitarren. Den låter som den ska!

Den är numera såld.

Har fortfarande några eftersläntrare i föregående batch, mest de som inte är sålda än. Men jag gick igenom min kö i helgen och fem gitarrer i turordningen är i lokalen och kommer att börja jobbas på. Som alltid är det en blandad kompott med Levin och Europeiska parlor gitarrer. Några i bra skick och andra genuina “vrak” som kräver lite mer lim 🙂

GG174 Levin 1920, fast stall

Den här är en av tre Levin 1920 parlors från en och samma kund med serienummer efter varandra! En har redan getts en enklare renovering, men de övriga två ska bli riktiga GammelGura. Den här var i bra skick och försedd med ett fast stall.

GG175 Levin 1920, flytande stall

Den andra av de tre i nummerföljd var inte i lika bra skick, minst sagt. Blir enkelt att sprätta den då botten redan är lös! Den här hade flytande stall och en “musse pigg” stränghållare.

GG176 Europeisk

Den som var i bäst skick var denna. Antagligen en Tysk och gjord ca 1910, men kan vara äldre än så. Den har “felvända” stämskruvar och konisk halsfot och en typisk pärlemor rosett. Stallet är lite ovanligare då den är mycket rak och enkel och inte ett mustaschstall som brukar vara det vanliga. Fin lönn i botten!

GG177 Europeisk, Nr 23 ur väntrummet

Den här gitarren är antagligen inte så gammal som den ser ut, jag kan ha fel. Det var en period på 1920-1930 talen i Tyskland då man gjorde gitarrer i gammal stil med t.ex. mustaschstall och konisk halsfot. Ibland t.o.m. greppbräda i höjd med locket och stämskruvar i trä för att efterlikna renässansgitarrer. Den här har en väldigt fin ljudhålsdekoration, gamla stämskruvar och mustaschstall, men också ett intonerbart stall som andas 1930-tal. Vid nåt tillfälle har den antagligen stått i vatten eller fått en ordentlig smäll på ändpluggen. Även denna kommer att bli lättsprättad 🙂

Addendum: Fick isär gitarren och jag tror att den är riktigt gammal, ca 1900 ellet t.om. 1800-tal. Stabila stämskruvar, ingen stallplatta och visuellt gammalt hudlim och trä gör att jag ändrat uppfattning. Den intonerbara plåten på stallet är original, men tiden runt 1900 var också tiden för många uppfinningar på gitarrer där man använde metall på många olika sätt. Dekorationen i ljudhålet är en separat träbit som snidats ut och limmats på insidan av locket.

GG178 Parlor med utsirat stall

Den äldsta gitarren i samling är säkert den här, gissar på 1890-tal. Skulle kunna vara svensktillverkad, jag känner igen den ofärgade halsen från andra gamla Svenska parlor gitarrer och den lite klumpiga kroppsformen. Det förvånansvärda stallet kan tänkas vara original, den är i alla fall samma anda som K.B. gitarrerna från sekelskiftet 1900. Kan också vara ett senare tillägg. Även om stallet inte är optimalt för det perfekta ljudet, måste den få vara kvar. Jag får göra det som går och anpassa ribbningen därefter!

Addendum: Det syntes inte på bilderna, men locket är rejält deformerat där stallet roterat in. Att den är gammal är ingen tvekan, ingen stallplatta och tredje ribban placerad bakom stallet istället för framför som den ska. Locket var också ovanligt tunt, ca 2,5 mm. Dekorationen vid stallet är ett helt stycke trä med det rektangulära stallet limmat ovanpå.

Förutom GammelGura gör jag också renoveringar. Den här blev ovanligt omfattande, en halv GammelGura. Kunden ville ha så mycket som möjligt original, men också en kolfiberstav i halsen och en K&K mick. Gitarren kom i delar med botten och stallet av. Den ljudförstörande plattan under stallet tvärs över locket var också bortplockad. Min polare Björn Sohlin hade påbörjat en renovering tillsammans med kunden, men den hade avstannat för några år sedan.

Den hade också ett rejält hål i sargen och en stor bit fattades, antagligen hade någonting ramlat ned på den i förrådet där den förvarades.

Med gitarren kom ett gäng laglappar och lite annat trävirke samt en etikett som ångats av. Botten såg ut som ett potatischips, den översta bottenribba saknades och botten hade böjt upp sig minst 5 cm åt fel håll på båda kanterna! Stallet i svartlackerad björk/lönn var av den enklare triangulära modellen, men också ovanligt lågt. På såna här kan stallet vara skrattretande tjockt och högt, men den här hade faktiskt rätt höjd för ett stallband och ca 13 mm hög stränghöjd över locket.

För att platta till potatischipsbotten fuktade jag rejält och lade botten i press några dygn. En gammal originalribba limmades in i förhoppningen att den skulle hålla botten plan, men det slutade med att båda ändarna på den ribban sprack då botten ville återfå sin form. Det finns stora krafter i trä! Jag fick plocka lös den gamla ribban och montera en kraftigare i färskt trä. Men först fuktade jag upp botten igen och lade botten i press med ett mothåll i aluminium på insidan och värmde den till ca 80 grader med ett strykjärn. Den här gången gick det bättre, värmningen stabiliserade träet och den starkare ribban höll emot utan att spricka i ändarna. Lacken smälte lite grand av värmen (jag skulle helst velat gasa på till minst 100 grader), men tack vare gladpack som släppmedel mot lacken inte värre än att det inte syntes efter den avslutande spritlackningen. Botten fick också en mittsticka och den gamla etiketten tillbaklimmad.

Locket reparerades med de laglappar som kom med gitarren. Den fick också min patenterade stallplatta i gran och förstärkningar runt strängpinnhålen, men inga pluggar. Lade också in några förstärkningar för att den ska hålla för 0.11 stålsträngar.

En påbörjad lagning av sargen plockade bort då sprickorna inte limmats kant-i-kant. En bit trä från en skrotad gitarr sågades ut och passades in någotsånär. Kunde förstås ha gjorts snyggare, men funktionen var det viktigaste. Biten limmades in med hjälp av mothåll i plåt, därefter limmades en 0,6 mm lönnfaner med ådringen tvärsöver fogarna på insidan. Färgen stämde inte med gitarren, men det fick jag lösa senare med bets vid lackningen.

Fick lös halsen som var limmad med snickarlim, men inte utan problem. Det visade sig att någon hade lyft på täckplattan i rosewood på änden av halsfoten och dragit in en skruv under den. Det syntes inte utifrån. Första gången jag stött på den lösningen. Plockade av greppbrädan utan problem och fräste in en kolfiberstav på vanligt sätt. Limmade sen tillbaka greppbrädan på halsen.

Botten gick bra att limma tillbaka.

Den stora utmaningen var att limma halsen. Dels var den snett monterad från första början, stallet satt inte centrerat på locket och dessutom var det vridet åt fel hål med kortare sträng på tjocka E sidan istället för tvärtom för intoneringen. Stallet limmades tillbaka centrerat och rakt och jag fick justera halsinfästningen därefter.

Först när jag började justera in infästningen märkte jag att originalbräda var böjd som en banan på bas-sidan. Har aldrig sett någonting liknande. Kanten stack ut 3 mm mer på mitten! Den andra kanten var nästan rak, när jag passade in halsen var det precis att det gick att få båda e strängarna att ligga över alla banden. Det visade sig också att greppbrädan var ca 1 mm högre på mitten och inte platt, så jag var tvungen att slipa ned mitten av brädan på översidan. Brädan hade för övrigt 14″ radius. På en GammelGura hade jag slipat halsen rak och monterat en ny greppbräda 🙂

Efter allt mätande och testande lyckade jag faktisk få stränghöjden vid 12:e bandet rätt mot stallbandet som inte går att justera på höjden som ett vanligt stallben. Även intoneringen blev bra på alla strängar med ett rakt stallband utom tjocka E som skulle behövt nån mm justering bakåt av stallbandet. Fyra saknade strängpinnar ersattes av gamla original. En träskruv drogs fast genom halsklossen in i halsfoten som vanligt.

Utan komposit stallben, pluggar och utan att tunna lock och botten saknar den den lite klös och volym, men den låter trots det bra om man inte jämför med en komplett GammelGura. Förutom K&K micken fick den också en gitarrbandsknopp på halsfoten, men stall, greppbräda, band, stämskruvar, översadel och de flesta ribbor fick vara original.