Renovering av en Levin 1916 parlor

Förutom GammelGura gör jag också renoveringar. Den här blev ovanligt omfattande, en halv GammelGura. Kunden ville ha så mycket som möjligt original, men också en kolfiberstav i halsen och en K&K mick. Gitarren kom i delar med botten och stallet av. Den ljudförstörande plattan under stallet tvärs över locket var också bortplockad. Min polare Björn Sohlin hade påbörjat en renovering tillsammans med kunden, men den hade avstannat för några år sedan.

Den hade också ett rejält hål i sargen och en stor bit fattades, antagligen hade någonting ramlat ned på den i förrådet där den förvarades.

Med gitarren kom ett gäng laglappar och lite annat trävirke samt en etikett som ångats av. Botten såg ut som ett potatischips, den översta bottenribba saknades och botten hade böjt upp sig minst 5 cm åt fel håll på båda kanterna! Stallet i svartlackerad björk/lönn var av den enklare triangulära modellen, men också ovanligt lågt. På såna här kan stallet vara skrattretande tjockt och högt, men den här hade faktiskt rätt höjd för ett stallband och ca 13 mm hög stränghöjd över locket.

För att platta till potatischipsbotten fuktade jag rejält och lade botten i press några dygn. En gammal originalribba limmades in i förhoppningen att den skulle hålla botten plan, men det slutade med att båda ändarna på den ribban sprack då botten ville återfå sin form. Det finns stora krafter i trä! Jag fick plocka lös den gamla ribban och montera en kraftigare i färskt trä. Men först fuktade jag upp botten igen och lade botten i press med ett mothåll i aluminium på insidan och värmde den till ca 80 grader med ett strykjärn. Den här gången gick det bättre, värmningen stabiliserade träet och den starkare ribban höll emot utan att spricka i ändarna. Lacken smälte lite grand av värmen (jag skulle helst velat gasa på till minst 100 grader), men tack vare gladpack som släppmedel mot lacken inte värre än att det inte syntes efter den avslutande spritlackningen. Botten fick också en mittsticka och den gamla etiketten tillbaklimmad.

Locket reparerades med de laglappar som kom med gitarren. Den fick också min patenterade stallplatta i gran och förstärkningar runt strängpinnhålen, men inga pluggar. Lade också in några förstärkningar för att den ska hålla för 0.11 stålsträngar.

En påbörjad lagning av sargen plockade bort då sprickorna inte limmats kant-i-kant. En bit trä från en skrotad gitarr sågades ut och passades in någotsånär. Kunde förstås ha gjorts snyggare, men funktionen var det viktigaste. Biten limmades in med hjälp av mothåll i plåt, därefter limmades en 0,6 mm lönnfaner med ådringen tvärsöver fogarna på insidan. Färgen stämde inte med gitarren, men det fick jag lösa senare med bets vid lackningen.

Fick lös halsen som var limmad med snickarlim, men inte utan problem. Det visade sig att någon hade lyft på täckplatten i rosewood på änden av halsfoten och dragit in en skruv under den. Det syntes inte utifrån. Första gången jag stött på den lösningen. Plockade av greppbrädan utan problem och fräste in en kolfiberstav på vanligt sätt. Limmade sen tillbaka greppbrädan på halsen.

Botten gick bra att limma tillbaka.

Den stora utmaningen var att limma halsen. Dels var den snett monterad från första början, stallet satt inte centrerat på locket och dessutom var det vridet åt fel hål med kortare sträng på tjocka E sidan istället för tvärtom för intoneringen. Stallet limmades tillbaka centrerat och rakt och jag fick justera halsinfästningen därefter.

Först när jag började justera in infästningen märkte jag att originalbräda var böjd som en banan på bas-sidan. Har aldrig sett någonting liknande. Kanten stack ut 3 mm mer på mitten! Den andra kanten var nästan rak, när jag passade in halsen var det precis att det gick att få båda e strängarna att ligga över alla banden. Det visade sig också att greppbrädan var ca 1 mm högre på mitten och inte platt, så jag var tvungen att slipa ned mitten av brädan på översidan. Brädan hade för övrigt 14″ radius. På en GammelGura hade jag slipat halsen rak och monterat en ny greppbräda 🙂

Efter allt mätande och testande lyckade jag faktisk få stränghöjden vid 12:e bandet rätt mot stallbandet som inte går att justera på höjden som ett vanligt stallben. Även intoneringen blev bra på alla strängar med ett rakt stallband utom tjocka E som skulle behövt nån mm justering bakåt av stallbandet. Fyra saknade strängpinnar ersattes av gamla original. En träskruv drogs fast genom halsklossen in i halsfoten som vanligt.

Utan komposit stallben, pluggar och utan att tunna lock och botten saknar den den lite klös och volym, men den låter trots det bra om man inte jämför med en komplett GammelGura. Förutom K&K micken fick den också en gitarrbandsknopp på halsfoten, men stall, greppbräda, band, stämskruvar, översadel och de flesta ribbor fick vara original.

GG172, Levin 1916

Den här GammelGuran gjordes på en Levin från väntrummet och 1916. Den hade ursprungligen en stränghållare, men konverterades till fast stall för bästa ljudet. Största problemet med den var att en del av locket runt ljudhålet fattades på ömse sidorna av greppbrädan. Stränghållaren ger dessutom alltid ett ljust avtryck på locket vid en konvertering.

Som på GG171 beställdes ebenholts i både greppbräda och stall. Har alltid sagt att rosewood är det bästa träet i både greppbräda och stall, men jag kan inte klaga på ljudet i de två senaste GammelGurorna med ebenholts. Tvärtom har de låtit minst lika bra som de med rosewood. Materialet i greppbräda och stall spelar ingen större roll för hur gitarren låter.

Både lock och botten tunnades ned i vanlig ordning och halsen fick sin kolfiberstav. Ribbningen i locket blev den som jag numera alltid gör med en extra förstärkningar under greppbrädan och i mitten av locket. Även botten fick nya ribbor med den tredje ribban platt för att ge botten större rörlighet.

 

Jag fick en beställning på finare inläggningar i greppbrädan kopierade från en dyrare Levin parlor. Levin hade några speciella inläggningar, förutom de runda dottarna, som användes i de flesta “high end” instrument. En stjärna med runda utskärningar, en långsmal inläggning och en liggande diamantform. Jag har passat på att ta bilder och mått på sådana under tidigare renoveringar. Per Marklund tillverkade replikas i pärlemor av högsta kvalitet av de speciella inläggen med hjälp av bilderna och en CNC fräs. De blev mycket bra! Det är lite pyssligt att fälla in bitarna i ebenholtsbrädan, men det blev bra det med.

Svårare var det att fälla in de bitar som fattades i locket. Använde ett gammalt skrotat lock och gjorde det jag kunde för att passa in de nya bitarna. Inte osynligt men funktionellt…

Här är en bildserie på hur jag borrar och monterar pluggarna vid strängpinnhålen. Börjar med att placera replika stallet på locket och markerar platsen med låghäftande tejp.

Jag markerar hålen för strängpinnarna i stallet med spetsen på en 4,5 mm träborr och drog ett streck genom märkena. Ett andra streck ritades upp 4 mm ovanför, pluggarna är 8 mm och jag vill att halva pluggen ska vara kvar ovanför hålen när hålen för strängpinnarna borras upp.

För att inte flisa granen i locket borrar jag först åt fel håll med en 8 mm träborr.

Sedan borrar jag igenom lock och stallplatta med en tunn 1 mm borr för att kunna göra samma sak på insidan.

Jag borrar sen igenom det sista med en vanlig metallborr på vanligt sätt. Granen vill väldigt gärna flisa upp sig, men gör man såhär får man inga flisor (nästan).

Eftersom man vill dämpa volymen och diskanten från de ospunna strängarna behövs bara pluggar på de 4 tjockaste strängarna. E strängen får en björkplugg, på den här är de övriga tre pluggarna ändved av gran. Pluggarna limmas med varmt hudlim.

Hålen för strängpinnarna borras med en vass 4,5 mm metallborr med stallet på rätt ställe.

Knappar i hårt trä med förborrade hål i mitten limmas in med hjälp av verktyget från Stewmac. Bästa limmet har jag kommit fram till är segt Superlim (Stewmac no 30), varmt hudlim eller tunt superlim sugs snabbt in i granens ändträ och knappen sitter inte fast som den ska.

Att limma en halvrund knapp i ett halvrunt hål är inte så lätt, för att de ska sitta rakt klämmer jag fast knapparna med några tvingar och ett mothåll. Gladpack används för att inte limma ihop mothållet med locket.

Slutligen limmas stallet med färskt hudlim, varje gång man värmer upp hudlimmet tappar den lite av sin styrka.

För att göra spår i stallet för strängarna för de solida strängpinnarna har jag ett set kapade strängar av rätt  tjocklek. Strängpinnhålen brotschas upp och spåren sågas och filas upp med diverse verktyg. Hovtången används för att dra upp strängpinnar som kilat fast.

Slutresultatet är strängkulor som vilar på både den hårda knappen och pluggen.

Jobbet gick vidare med limning av botten och hals.

De fina inläggningarna frästes in i greppbrädan med en dremel.

Skuggan från den gamla stränghållaren går tyvärr inte att dölja.

Inmätningen av intoneringen är bland det sista som görs. Det är kanske det tråkigaste momentet i hela processen, men väldigt viktigt!

Jag har nyss tillverkat en längre och snyggare jigg för att tillverka det segmenterade stallbenet i min bandsågjigg. En punktutsug tar hand om ångorna från Superlimmet.

Som sagt, den färdiga GammelGuran låter lika bra som de brukar göra, även med ebenholts i greppbräda och stall. Jag hade slut på Gator case för tillfället, men kunden nöjde sig med ett begagnat TKL case.

GG171, Europeisk ca 1920

En ovanligt stor omärkt Europeisk parlor är klar. Med tanke på storleken, stämskruvar och andra detaljer tippar jag att den är från tidigt 1920-tal och tillverkad i Tyskland. Den var i bra originalskick, sliten förstås med några sprickor i locket, men annars utan problem. Original greppbräda var i rosewood, ett tecken på att den inte är äldre än 1920-talet, men tunn och platt. Mustaschstallet var i svartmålad lönn med raka spetsar, vilket också är ett tecken på att den är “nyare”. “Rättvända” stämskruvar tyder på mitten av 1920-talet.

  • Total längd:  96 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 26,5 –  20,5 – 33 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,5 – 8,5 – 8  cm
  • Hals: Mjuk V-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  45 – 57 – 58 mm
  • Mensur:   63 cm
  • Lack: Spritlack
  • Vikt: 1306 g

Kunden ville ha en ebenholtsgreppbräda med 16″ radius, ett replika stall i ebenholts, genomskinligt plektrumskydd, K&K mick och extra lyxiga Waverly stämskruvar förutom det som alltid ingår i en GammelGura. Förutom det en Gator 3/4 case som jag först trodde var för liten för gitarren, men det visade sig att den passade precis med klämpassning.

Som nästan alltid tunnades lock och botten till strax under 3 mm för bästa ljud. Halsen fick en infräst kolfiberstav och nya ribbor limmades in i både lock och botten. Här är några bilder från renoveringsarbetet.

Eftersom botten alltid är krympt måste sidan pressas in nån mm på det smalaste stället för att botten ska passa mot sargen. Det innebär att den utskjutande botten måste skrotas med en vass kniv och sen betsas. Jag använder numera nästan enbart Herdins vattenbaserade bets, jag har köpt alla färger som finns 🙂 Ett varv eller två med klar spritlack dämpar de värsta vita reporna utan att ta bort patinan.

Halsen fick ett par varv svart spritlack, den gamla lacken luktade som en nytjärad båt när jag slipade!

Waverly mekaniken är ren lyx. Den kostar fyra gånger mer än den vanliga Stewmac Golden Age mekaniken, men den känns som smör när man stämmer. Mässingsfärgen passar också väldigt bra till EVO gold banden. Waverly mekaniken är lite tyngre och har fetare stolpar (6,38 mm istället för 6 mm) jämfört med den billigare, så passningen mot bussningarna i metall blev väldigt tight – ungefär som gitarren i caset!

Kunden ville ha Newtone Heritage 0.11 strängar på den och låg stränghöjd. Jag minskade min standard stränghöjd vid 1:a bandet med 0,05 mm utan att få problem med skrammel. Skillnaden mellan NH 0.11 och 0.12 är inte stor, de låter lika bra men 0.12 svarar lite bättre och ger lite högre volym.

Klistrade också på ett genomskinligt plektrumskydd. Blev bra även om locket var ojämnt och en del luftfickor finns under själva plasten.

Är nöjd med resultatet och tycker gitarren låter bra. Den större storleken och volymen på kroppen ger lite mer rymd och bas än på en mindre liknande parlor, men skillnaden är inte stor och den låter precis lika bra som en GammelGura ska!

   

Ett litet ljudsnippet med min ny inspelningsrigg, använder ett stereopar Coles bandmickar. Ljud från lösa strängar, några random trubadurackord, barréackord och lite random plektrumspel. Använde min nya standard för pluggarna, hård björk på E strängen, ändved i gran på A, D och G och “liggande” gran (utan plugg men stallplatta i gran och lock i gran) på de två ospunna strängarna. Massor av “tjong” på E stängen, mer volym och diskant på A-G strängarna och dämpad volym och diskant på de ospunna strängarna.

GG171 demo

Spelgropar

Gamla valnötsbrädor på Levin parlor gitarrer har ofta rejäla spelgropar efter flitigt spelande med ackord på de tre översta banden. Många Levin gitarrer användes som så kallade “jesusknäppare” och spelades på många möten hos t.ex. frälsningsarmén. Valnöt är ett mjukt träslag och inte det bästa valet för en greppbräda, spelgroparna kan ibland vara flera mm djupa där fingrarna placeras för de enklaste trubadurackorden.

Ett sätt att åtgärda problemet är att fylla groparna med slipdamm av ett mörkare träslag och blanda med superlim. Därefter slipas hela greppbrädan jämn för att få en enhetlig färg. Problemet är att allt trädamm som blandas med superlim, eller bara vanligt vatten, blir väldig mycket mörkare än dammet. Det man får är en greppbräda där spelgroparna ersatts med en mörkare färg.

Jag testade att istället fylla groparna med rent men segt superlim. Stewmac har superlim av typen 10, 20 och 30. Typen 10 är det vanliga supertunna limmet som tränger in i allt, 20 är segare och 30 väldigt segt. Groparna fylldes i med en liten sjö av superlim 30, den är så segt att den inte rinner iväg utan stannar kvar som en daggdroppe på den plats man fyller på med lim förutsatt att ytan är plan. Man fyller på flödigt då limmet sjunker ihop när den torkar, ibland får man fylla på lite till allteftersom.

Limmet ska få lufttorka i sin egen takt, försöker man snabba på processen med vatten eller annan accelerator får man vit missfärgning och/eller luftbubblor i limmet. Det tar lite tid, limmet på greppbrädan fick ligga över natten. Då var ytan härdad, men djupt inne i gropen var limmet fortfarande halvsegt. I det här läget lät jag en varmluftpistol blåsa 150 grader varm luft över limmet i nån timme för att härda limmet. Man kan också låta limmet fortsätta torka av sig själv i ett dygn eller två. Först när limmet är hårt rakt igenom kan man börja skära, fila eller skrapa ned överflödet. Om man märker att limmet trots allt är halvsegt och klumpar sig när man skrapar kan man lägga på lite tunt superlim av typen 10 och låta den torka, på några minuter har man härdat limmet så man kan skrapa vidare.

Jag använder en vass fil för att ta bort det mesta i början och avslutar med att skrapa med ett rakblad. Man kan inte undvika att skrapa lite i träet runt limmet, för att få tillbaka det mesta av originalfärgen använder jag Herdins “Mörk valnöt” bets och sen olja ovanpå.

Lagningen, som inte något annat än en fyllning i plast, blir väldigt blank efter skrapningen med rakbladet. För att repa den blanka ytan putsar jag lite försiktigt med ett grovt 80’s sandpapper.

Jag tycker resultatet blir bättre på det här viset än med den gamla metoden att fylla med trädamm och superlim. I vissa vinklar är lagningen helt osynlig, i andra vinklar kan man se att de ifyllda spelgroparna är blankare än träet i brädan. Jag kommer att göra så här nästa gång en gammal greppbräda måste räddas. Jag tog inga bilder på processen, men här är några bilder på slutresultatet.

GG168, Levin 1917

Det gick trögt med jobbandet under helgerna. Jag sammanställde en bok av min fars memoarer och kom igång med min hemmastudio samt tittade alltför mycket på CNN och trumpageddon, men lite blev i alla fall gjort. Bland annat den här GammelGuran från 1917.

Det här är inte den första Levin parlor jag jobbat med och definitivt inte den sista. Men just denna sticker ut. Det är nog den mest slarvigt ihopkomna Levin parlor jag jobbat med hittills.

Huvudet sitter snett, den saknade medaljongen på baksidan av huvudet sitter ändå mera snett. Locket hade ovanligt mycket run-out och var inte det bästa virket i fabriken. Det enkla triangulära stallet var dubbelt så högt som den borde (ca 18 mm istället för 9 mm), antagligen för att matcha en mindre lyckad halsinfästning. Både lock och botten var minst en halv till en mm för tjocka. Det enda man inte kan klaga på är nog sidan som var som den skulle. Men jag kan redan nu avslöja att slutresultatet blev mycket bra efter att ha rättat till alla fel (förutom det sneda huvudet som bara är charmigt) 🙂

Det mest positiva var att det tjocka locket hade klarat sig bra utan större sprickor, bara en liten flisa fattades runt ljudhålet, i övrigt var locket utan sprickor och med bra patina. Att locket hade mer run-out än vanligt visade sig när jag lossade greppbräda och stall, jag drog lös fibrer på ena hälften av locket under båda då stekspaden grävde ned sig i fibrerna trots alla försök att undvika det. Jag fick fräsa och limma in nytt trä under både stall och greppbräda.

Halsen med det sneda huvudet var bra dimensionerad och i poppelträ. Man hade inte använt mycket capo på den, så baksidan var ovanligt jämn. Poppel är annars väldigt mjukt och de capos man använde runt 1920 kan ibland ge flera mm djupa gropar på baksidan av halsen. Poppel är lätt och inte tillräckligt styvt för stålsträngar, men tillsammans med en kolfiberstav får man bra ton och lätthet från poppel och all styvhet som behövs från kolfiberstaven –  en bra kombination. Senare Levin parlor gitarrer efter ca 1920 fick hårdare och styvare halsar i björk/lönn för att hålla bättre för stålsträngarna. Såna halsar är tyngre och låter inte riktigt lika bra som en poppelhals med kolfiberstav.

Någon hade jobbat på den tidigare. Locket var orört, men greppbrädan i valnöt hade målats svart. Baksida och sida hade slipats på och kroppen och halsen hade lackats om med spritlack. Lacken på sida och botten var lite flammig på grund av slipningen, men som tur var hade man inte slipat helt rent.

Greppbräda och stall byttes ut till mörk Madagaskar rosewood (för att matcha den svartmålade greppbrädan). Stallet gjordes som ett lite bredare Levin pyramidstall. Det enkla triangulära stallet är inte lika flexibelt som ett pyramidstall med sina två tunna diken och blir dessutom tyngre. För att maximera tonen är pyramidstallet att föredra.

Lite grand av såret i locket under greppbrädan stack fram, limmade in en sticka gran från ett skrotat lock med ungefär samma färg som locket.

För att kunna tunna ned botten fick brännstämpeln inuti offras. Jag har tidigare gjort flera försök att behålla en tjock botten och lock och istället göra ribbningen lättare, men då har gitarren inte låtit så bra som den borde när den var klar. Därför har jag numera inga skrupler när det gäller att ta ned tjockleken på lock och botten inklusive brännstämpeln, det är ju knappast nån tvekan om att det är en Levin i vilket fall.

Botten hade spruckit längs fogen, men inte krympt mycket. För att få botten att passa mot sidan behövde jag bara böja in sidan lite grand på det smalaste stället. Jag limmade ihop bottenhalvorna och limmade en list tvärs fogen på insidan för att den inte ska spricka igen.

Den här fick alla tillval för en GammelGura, inklusive nya stämskruvar och en monterad K&K mick. Uppmätningen för intonering och halslimningen gick bra. Den låter minst lika bra som min testgitarr, kanske t.om. bättre då den är väldigt jämn över hela greppbrädan och nästan saknar den vargton som alltid finns hos en akustisk gitarr. Brukar för övrigt sällan ha problem med resonanser på GammelGura, mest troligt för att stallplattan i gran och det segmenterade stallet inte låser upp locket lika mycket på en speciell frekvens som en stallplatta i lönn och ett solitt stallben i ben gör. Vibreringen av hela gitarren under minst tre dygn löser också upp en del resonansfrekvenser. Men den här Levinen var ovanligt jämn.

Så. Från att vara en billig andrasortering Levin parlor är den numera ett väldigt bra instrument att spela på 🙂 Vi hade just haft värsta snöstormen när bilderna skulle tas, så det fick bli en just framskottad plats att ta bilderna på.

Reparation1937 Levin 170

Det är ingen hemlighet att jag gör vanliga reparationer vid sidan av GammelGura. För det mesta enklare moderna instrument som behöver hjälp, men ibland är det fina instrument som den här Levin 170 archtop’en från 1937. Har själv ägt en liknande, men jag sålde den vidare då archtops aldrig varit någonting för mig. Jag tycker de är otroligt coola till utseendet och samtidigt de modeller som Levin lade ned både det bästa materialet och hantverket på. Men ljudet av flytande stall är inte min favorit. Tonen är högljudd och hård och begränsad i basregistret. En ton som skär igenom det mesta, vilket är bra i en orkester men inte så kul när man spelar ensam. Levin archtops har i alla fall för det mesta bättre akustiskt sound och mer sustain än liknande Europeiska archtops.

Tråkigt nog för mig finns det inget jag kan göra för att få dom att låta bättre. Att tunna lock och botten skulle kunna vara en väg, men jobbet avskräcker. Även med tunnare lock kommer tonen att vara ungefär densamma pga det flytande stallet. Dessutom är det svårt att tunna ut utan att göra locket för svagt, det krävs lång erfarenhet för att göra det precis rätt. Locket har väldigt varierande tjocklek, precis framför greppbrädans överhäng är locket nästan 1 cm tjock, medan den på andra ställen kan vara 3,5 – 4 mm. Det som går att göra är att limma skador och sprickor, sätta om halsen, banda om och justera in för bästa  spelbarhet.

Stallen är mycket vackra och läckert tillskurna i ebenholts. Foten har inte två ben som annars är vanligt, den vilar istället på hela ytan på locket. Anledningen är den enda längsgående ribban i locket (botten har inga ribbor) som placerats snett ungefär på mitten av locket. Stallet kan röra sig över ribban lite grand som en gungbräda, vilket antagligen är en förklaring till att de låter jämförelsevist bra för att vara en archtop.

Original stränghållare är väldigt speciell och gjord för strängar med öglor på den här modellen. De är också väldigt klena och har för det mesta gått sönder. Den här gitarren hade fått en ny Levin stränghållare från en Royal archtop, troligtvis nån gång på 1950-talet.

Det följde med ett plektrumskydd i bra skick till den här, helt klart en senare välgjord replika som antagligen gjordes samtidigt som den nya stränghållaren monterades. Det har hänt att jag tillverkat replikor av plektrumskydd. Originalen hade en riktigt usel variant på celluloid i själva plattan som är självförstörande (och som oxiderar och missfärgar hela gitarren om den är instängd i ett hardcase). Celluloidbindningarna på plektrumskyddet och gitarren är av bättre kvalitet, men all celluloid är mer eller mindre självförstörande och krymper med åren. På ett plektrumskydd bevarade jag bindningen runtom och ersatte den fnöskiga tortois-plattan med plast, det blev riktigt bra.

Just de här tidiga Levin archtops är annars de som jag personligen tycker låter bäst. De är också mera lagom i storleken, de blev större med åren. Både lock och botten har karvats ut ur tjockt trä precis som en fiol, både lock och botten har en fin kurvatur (arched top) som klarar att hålla emot trycket från strängarna. Halsen är nästan alltid ett laminat i vacker lönn och hyfsat stabila. De Europeiska instrumenten har oftast väldigt veka halsar som inte håller i längden, många var också tillverkade i plywood och lock/botten var inte utskurna som hos Levin. Levin archtops har ett gott rykte utomlands där de säljs för högre priser än i Sverige.

Den här hade fått sig en rejäl kyss och halsklossen var spräckt. Botten hade en spricka i mittfogen och celluloidbindingen på greppbrädan var lös på några ställen. Halsen hade problem då den överhängande delen sluttade nedåt och samma sak ovanför 1:a bandet. Själva halsen hade också en liten uppåtböj på mitten.

Jag bandade om med nya band och gjorde det jag kunde för att slipa greppbrädan rak. Tyvärr var pärlemorinläggningarna tunna och jag tog några tag för mycket med slipklossen, toppen på en av inläggningarna försvann. Den allra bästa lösningen hade nog varit att lossa greppbrädan och slipa på själva halsen eller möjligen undersidan av greppbrädan på mitten, men då hade reparationen kostat för mycket. Att lossa på pärlemorlinläggningarna är ett alternativ, men även det tar tid och jag tror det är svårt att få lös bitarna hela. Jag slipade det sista på banden och bortsett från slope off nedanför 14:e bandet och en liten bakåtböj ovanför 1:a bandet (som inte spelar någon roll) blev halsen och greppbrädan rak med en mycket liten relief.

För att fixa halsklossen måste botten av. Klossen var så sprucken att den inte kunde räddas, jag tillverkade en ny. Inuti fanns inte mycket att göra, ett par sprickor limmades i locket. Botten hade däremot krympt såpass att jag var tvungen att limma på en 2 mm rosewood list runt om för att ersätta det trä som försvunnit. Limmade också en  mittlist över mittfogen på insidan. När jag tog lös botten sprack den glasartade och spröda cellulosalacken på flera ställen runt listen. Nästa gång ska jag använda en skalpell och ritsa runt bindningen fogar innan jag börjar lossa bindningen. Det såg inte snyggt ut när jag fräst runt och limmat tillbaka den gamla och tjocka celluloidbindningen. Fick jobba med svart tuschpenna och svart superlim för att fylla i hålen, det tog ett par timmar att skrapa lagningarna jämt med lacken med förstoringsglas och rakblad. Lade på ett par varv klar spritlack på kroppen för att täcka över lagningarna, spritlack fäster bra även på cellulosalack.

Gjorde en halsomsättning i den nya halsfickan i halsklossen och fick till halsvinkeln så bra man kan begära. Det justerbara stallet har en glipa mellan de två delarna på ca 1 mm med rätt stränghöjd vid 12:e bandet. En ny översadel tillverkades. Strängade upp med 0.11 Newtone Masterclass strängar, men man kan ha 0.12 strängar på den utan problem. Efter några dygns vibrering låter den som en bra Levin archtop ska göra.

Jag tycker den är snyggare utan plektrumskydd, den får ägaren skruva dit!

Nässjö Musikinstrumentfabrik

Inte mycket är känt om de Levin parlor kopior som ibland dyker upp med en brännstämpel med texten “Nässjö musikinstrumentfabrik” inuti. De finns också de som är stämplade “Musikinstrumentfabriken i Tranås” eller “NYA musikinstrumentfabriken Göteborg”, uppenbarligen gjorda enligt samma mall. De är kopior av Levin parlor gitarrer och gjordes under en period från ca 1910-1930 på de tre orterna. De är oftast tillverkade med mindre finess än motsvarande Levin parlor gitarrer med klumpigare ribbor och tjockare hals, lock, sida och botten. Hantverket är för det mesta inte lika bra som i en Levin, de låter inte lika bra som original. Däremot kan de ha mer exotiska träslag och mer inläggningar. Mera ögonfröjd än öronfröjd!

Det finns en publikation, “Nässjö handel och industri i ord och bild”, från 1917 med några sidor om Nässjö musikinstrumentfabrik. En engelskspråkig sida hade lyckats hitta den och boken fanns faktiskt att köpa på ett antikvariat! På sidorna 159-161 kunde man läsa att fabriken startade i Nässjö 1916, innan dess hade tillverkningen funnits i Tranås. Troligtvis (att döma av utseendet på de instrument jag sett) tillverkades instrument i Nässjö till mitten av 1920-talet. “NYA musikinstrumentfabriken Göteborg” kom senare, troligtvis på 1930-talet.

Scannade in sidorna och bilderna 🙂

Gjorde separata större scanningar av bilderna.


NÄSSJÖ HANDEL
OCH INDUSTRI
I ORD OCH BILD

av ARVID WALLERSTRÖM

Förlag
WALLERSTRÖMS BOKTRYCKERI NÄSSJÖ
Pris 4 Kronor

DEN 1 MAJ 1916 GRUNDADES DENNA FABRIK I NÄSSJÖ av fabrikörerna Alfr. Andersson och C. W. Johansson, vilka dessförinnan bedrivit musikinstrumenttillverkning i Tranås.

Till fabrikslokaler inköptes bröderna Knut och Oskar Karlssons f. d. möbelfabrik belägen utmed Brogatan. Här fortgick fabrikationen tills i september i år, då det gamla fabrikshuset försåldes till Nässjö Gjuteri och Mek.Verkstad, och ett sommar nyuppfört storstilat fabrikskomplex togs i anspråk. Uti detta fabrikshus, i vars undre våning Nässjö Såg- & Trätoffelfabrik är inrymd, disponerar musikfabriken andra och tredje våningarna, varest äro inrymda maskinsal, lackérsal, hopsättnings- och kompletteringssal samt stämrum och kontorslokaler.

Vid fabriken tillverkas huvudsakligast guitarrer och zittror i flera olika slags kvalitéer och prislägen. Instrumenten försäljas icke blott i Sverge utan även till stor del i Norge. Arbetspersonalen uppgår till omkring 20 personer. Arbetet i fabriken ledes av verkmästare Hj. Johnson.

Omsättningen utgör omkring 60,000 kronor.

I april månad detta år utträdde fabrikör C. W. Johansson ur firman, som numera ensamt äges av fabrikör Andersson.

Förlagskapitalet uppgår till cirka 30,000 kronor.

Trots de försvårade omständigheter, som äro förknippade med anskaffning av råvaror för fabrikationens fortgående, har rörelsen hittills obehindrat kunnat vara i gång. Avsättningen under dessa sista år har också betydligt ökats, och är det därför stora utsikter att än ytterligare kunna driva upp rörelsens omfång, öm icke krigets verkningar än mera komma att lägga allt för stora hinder i vägen härför.

Fabrikör Andersson har för avsikt att framdeles ombilda firman till aktiebolag.

Det finns också en hemsida som ännu är tom, men som har kontaktuppgifter. Det är släkten till Hjalmar Johnsson, som låg bakom tillverkningen, som gräver och ska publicera resultatet på den här sidan.

Pratade också med Hans Lind i Göteborg. Hans hade hittat lite uppgifter, tydligen började tillverkningen i Tranås 1916, fabriken flyttades sen till Nässjö 1917. Kan också vara så att en av de ansvariga flyttade tillbaka till Tranås då de blivit osams med samtidig produktion på båda orterna, men det är inte helt säkert. Någon hade också varit anställd av Levin. Senare flyttade fabriken vidare till Göteborg. Alla tre “musikinstrumentfabrikerna” var i grunden samma tillverkare, men på olika adresser och kanske med olika ansvariga.

GG167, Harpgitarr ca 1890

Den första i pågående batch är klar, harpgitarren från ca 1890. Årtal och tillverkare är ett mysterium. Det vackra stallet och sniderierna i huvudet skulle kunna tyda på att den är svensktillverkat, men det lätta bygget med rätt tjocklekar på lock, botten och sida tyder på en kunnig hantverkare och inte en svensk möbelsnickare. Tror att den är ett Tyskt bygge. En lustig detalj är att greppbrädan har dottar vid både 9:e och 10:e banden. Banjos har markering på 10:e bandet och gitarren på det 9:e, här gjorde man en helgardering. Har sett gitarrer från ca 1890 med dotten på 10:e bandet istället för 9:e, men aldrig sett något instrument med båda!

Här är några bilder på den när den kom in, den var i oväntat bra skick med bara några få sprickor i locket, botten var lös på några ställen och stränghöjden hög. Halsen hade en böj. Det visade sig senare att de flesta ribbor inuti var mer eller mindre lösa. En limfog i halsfoten hade lossnat (halsfoten bestod av två hoplimmade träbitar) och man hade dragit in en skruv uppifrån genom greppbrädan. “Greppbrädan” bestod av ett 0,6 mm tjockt ebenholtsfaner limmat ovanpå halsen i hård lönn. Greppbrädan på locket och halsen var i ett och samma trästycke. Alla tre stämskruvarna var i bra skick. Den var uppsträngad med stålsträngar med nylonkärna och tjocka rostiga stålvajrar till bassträngar. Den har spelats på, men troligtvis för länge sen.

   

Den var egentligen inte tänkt som en äkta GammelGura då jag till att börja med inte försökte göra den bättre utan bara reparera den och göra den spelbar. Men jag kunde inte hålla mig när jag ribbade om locket, stallplattan i lönn byttes ut till gran, en extra ribba limmades in ovanför ljudhålet och mässingsstången mellan hals- och bottenkloss byttes ut till ett par rundstavar som inte styvar upp locket lika mycket.

Botten gick bra att lossa och även halsen minus toppen på halsfoten som fick lossas separat. Halsfoten hölls bara ihop av skruven, hudlimmet i fogen hade vittrat bort helt.

För att kunna montera en kolfiberstav i den böjda halsen fick jag spetta lös ebenholtsfaneret. Jag tillverkade en ca 1 mm tjock “greppbäda” i ebenholts av ett tunt avkap från ett greppbrädesämne. När jag senare bandade på blev skåran för bandet precis så djupt att den vita lönnen i halsen tittade fram. Passade på att slipa in en 20″ radius på lönnhalsen innan jag limmade på “greppbrädan”.

Stallet var en överraskning, den var INTE limmad utan satt bara fast i 5 träskruvar som skruvades in i en tjock stallplatta i lönn på insidan. Har aldrig stött på ett olimmat stall tidigare! Stallet hade ett långt mässingsband längs framkanten som det brukar vara på gamla gitarrer som den här. Väldigt opraktiskt då det inte går att justera stränghöjden vid stallet. Bandet ersatte jag därför med två separata stallben, den för gitarrdelen fick en liten intoneringsvinkel. Skrapade bort lacken under stallet och limmade den med varmt hudlim. Drog också fast de fem skruvarna med små brickor i plast för att de skulle få fäste i den mjuka stallplattan i gran. Fyllde i groparna för skruvarna med superlim och ebenholtsdamm. Översadeln i ebenholts var sprucken. Ersatte den med en översadel i ben. Huvudet hade en rejäl spricka i närheten av mässingsstången. Jag limmad den med varmt hudlim och borrade in en träplugg från sidan tvärs sprickan.

Halsen hade helt fel vinkel och behövde riktas om ca 2 mm istället för några tiondelar på halsfotens “vingar”. Jag ville inte tunna ned toppen på halsfoten i onödan, utan monterade istället två kilar i ebenholts på halsfotens “vingar” med den 2 mm tjocka delen av kilen närmast greppbrädan. Eftersom jag skulle banda om en ren greppbräda spelade det ingen roll att mensuren (stränglängden) ändrades 2 mm, jag valde den mensur/skärning som passade och som placerade stallbenet rätt på den lilla yta som fanns på stallet framför strängpinnarna. Mensuren var lång, ca 655 mm. Gjorde ingen översadelintonering på den här, intonerade istället stallbenet på vanligt vis.

Jag använde en temporär specialjigg för att såga bandskårorna, med tvingar och lite fantasi kan man göra det mesta!

Spridningen av strängpinnehålen i stallet var (för) stor och det fanns inget utrymme att limma halsen annat än helt rakt. Strängarna hamnade ändå nära kanten på greppbrädan, närmare än jag skulle vilja ha dom. Men det fungerar. Nästa gång ska jag dubbelkolla och plugga samt borra om hålen om de är borrade för brett. Halsvinkeln gav ett lågt stallben vilket är bra då stallet är i mjuk lönn, mellan 1,5 och 3 mm högt precis som jag ville. Limmade också stallbenen med varmt hudlim för att inte stallet ska spricka.

Här spänner jag fast gitarren i en jigg med temporärt monterade band och strängarna spända. Gitarren fixeras, band och strängar plockas bort och halsen slipas till en liten relief.

Bandning med mässingsband.

Jag lackade på svart spritlack på halsen och halsfoten, men inte på huvudet som fick behålla sin originalfärg. Stallet lackades svart bara runt strängpinnarna och stallbenen, kroppen fick ett varv klar spritlack. Den blanka spritlacken mattades ned med 000 stålull och polerades upp till halvblank med en torr bomullstrasa.

Stämskruvarna, som inte behövde repareras, oljades in med Tri-Flow och monterades. Lustigt nog var den gitarrstämskruv som döljs bakom huvudet annorlunda med hornknappar medan de övriga två hade benknappar. Tror ändå att den med hornknappar är original, den satt bara med tre skruvar och det tomma hålet i stämskruven hade inget matchande hål i huvudets trä.

Strängade upp med Newtone Heritage 0.12 strängar. Bas-strängar i nylon (lägre tension och bra basljud) har beställts men ännu inte dykt upp. Den låter helt OK, det märks att kroppen har större volym än en vanlig parlor gitarr. Det stora stallet är snyggt, men inte idealiskt för att den ska låta bra. Har den just nu på vibrering några dagar till och jag märker redan att den börjar lossna lite och låta bättre. Med bas-strängarna på får man dessutom ett fint strängreverb på harpgitarren 🙂

Mässingsstången vid halsen var ett par mm för kort för att ge stöd, lade in en liten träbricka i den djupaste urborrningen i huvudet och för en gångs skull använde jag vanligt snickarlim(!) för att limma fast stången i ändarna. Det limmet blir som en packning och ger lite fjädring till infästningen. Halsen känns väldigt stabil med mässingsstången som lutar och format en liten men stark triangel tillsammans med halsen.

Tog bilder utan bassträngar på, kommer att komplettera bilderna när jag får hem strängarna.

Flying buttress på harpgitarren

Har kommit så långt med batchen att jag kan börja slutföra GammelGurorna en efter en. Först ut är harpgitarren.

Monterade mässingstången mellan hals-och bottenkloss på väg att limma tillbaka botten, men jag hejdade mig. Min erfarenhet av att koppla samman de två klossarna med en stav är inte bra. De få gånger jag testade när jag började renovera gitarrer en gång i tiden slutade det med att jag plockade bort staven. Med staven blev ljudet inte bra och blev mycket bättre när jag plockade bort den.

Efter ett samtal med kunden tog jag bort mässinsstången. För att inte tappa hållbarhet i den lätt byggda harpgitarren monterade jag istället två rundstavar mellan halskloss och sargen för att styva upp den övre delen av gitarrlocket. Strängdraget vill rotera halsklossen mot ljudhålet, rundstavarna utsätts för tryckande kraft och tillåter inte halsklossen att rotera inåt. Locket blir mycket starkare vid ljudhålet och ska inte kunna deformeras av de 10 strängarna.

För att kunna banda på de sista banden gjorde jag ett mothåll för den komplicerade övre delen av gitarrlocket. Med botten av är det lätt att göra en liten jigg.

Vi får se hur det hela funkar när gitarren är klar, det är första gången jag gör en flying buttress, men det finns många moderna byggare som använder sig av den. Är i alla fall övertygad om att locket blir mycket starkare och låter bättre än med originalets mässingsstång. Hela locket nedanför ljudhålet, som ger det mesta av gitarrens ljud, är nu fri att vibrera.

Kunde fortsätta med det jag tänkte göra, att limma botten. Inga större problem då botten inte hade krympt speciellt mycket. Fick vara extra noga med att få “tappen”, som är en förlängning av botten under halsfoten, på rätt ställe.