När jag jobbar med gamla parlor gitarrer kan jag se resultatet av konstruktionen av en gitarr efter 100 år. Ofta är det samma fel som återkommer och jag tycker det är intressant att försöka lista ut orsaken till varför.
Typiska fel på en gammal gitarr är en böjd hals, sprickor i lock, botten och sidor, lossat stall, insjunket eller deformerat lock för att nämna några av de vanligaste felen som uppstått under årens lopp. En sak som jag funderat lite extra på är varför man i stort sett alltid måste sätta om halsen då stränghöjden blivit för hög.
Det finns många orsaker till varför en hals måste sättas om, en är att halsen har böjt upp sig. Trä är ett plastiskt material och om det utsätts för spänning under lång tid kommer det sakta men säkert att deformeras. Strängarna ger alltid halsen en böj, hur mycket beror på den individuella träbiten i halsen, tjockleken och typ av strängar, eventuella förstärkningar och halsens dimensioner. Styvheten i greppbrädan och bandningen spelar också roll. En tunn hals i mjukt trä utan förstärkning kommer garanterat att böja upp sig, ett klassiskt exempel är de Tyska archtop gitarrer som gjordes på 1950-talet. De byggdes nästan alltid med en alldeles med för klen hals, tidiga Levin parlor med mjuk poppelhals är också ofta böjda. Böjningen av halsen är inte jämn, böjen är alltid större närmast översadeln, jag kallar det “spiskrokeffekten”. Det beror på att halsen är tunnast närmast översadeln, men också på att strängarnas brytning över översadeln ger en extra böjande kraft just där.
Mina GammelGura får en mycket styv kolfiberstav infälld i halsen. Innan jag började med den gick det inte att förutse hur mycket halsen skull böja sig av strängdraget, med kolfiberstaven är skillnaden minimal mellan en styv och stark hals och en mjuk och klen hals. Halsen böjer sig fortfarande med uppspända strängar även med en kolfiberstav, men jämförelsevis lite. En fördel med kolfiber är också att den inte är lika plastisk som trä, en kolfiberstav håller sig rak även efter lång tids belastning. Dragstänger är annars den vanligaste förstärkningen av halsen, men de har många nackdelar som jag inte tycker kompenseras av lättheten att ändra halsens böjning. Tyngden och den negativa påverkan av tonen av metallen, försvagningen av halsen från utfräsningen, speciellt vid huvudet, och den ojämna böjningen vid justeringen är några av de största nackdelarna.
Om halsen är rak och stränghöjden hög kan man oftast se att greppbrädan viker av uppåt vid infästningen till kroppen. Det kan bero på att limmet släppt i själva fogen mellan hals och halskloss. Det klassisk exemplet är alla Levin fram till nån gång på 1960-talet som inte hade en äkta dove-tail, i den fogen sitter halsen enbart i limmet. Varmt hudlim kan hålla i tusentals år i stabilt klimat (trämöblerna i tutankhamun grav t.ex.), men många cykler av varm/kallt, torrt/fuktigt gör att limmet tappar sin styrka och smulas sönder efter 50-100 år. I gamla gitarrer är oftast det varma hudlimmet skört och enkelt att få isär, men ibland sitter det så hårt att det är nästan omöjligt att få lös även med våld, värme och vatten. Nästan alla gamla Levin har fått halsen omlimmad vid nåt tillfälle.
En annan orsak, om själva fogen mellan hals och halskloss är stabil, kan vara att halsklossen roterats. Halsen kan ha fått en smäll och locket spruckit på ömse sidorna av greppbrädan och tryckts in i ljudhålet tillsammans med övre delen av halsklossen. Men det finns också en mer subtil orsak till att halsklossen roterats, nämligen krympningen av botten. Trä krymper olika mycket tvärs och längs fibrerna. Längs fibrerna är krympningen ca 0.2% medan krympningen tvärs fibrerna är ca 3-5% beroende på träslag. Jag ser ofta bottenribbor som tryckts ut genom sidorna på gamla Europeiska parlor gitarrer. Passningen av ribbornas ändar mot sargen/kerfingen var för tight när gitarren tillverkades, när sen botten krympte tvärs fibrerna krympte inte ribborna lika mycket på längden och sidorna trycktes ut av ribbans ändar. Ca 5 mm krympning av botten över bredden är inte ovanlig, ibland mer. När botten krymper på bredden mer än på längden dras sidorna ihop. När jag efterliknar det genom att trycka ihop sidorna på en gitarr utan botten blir formen mer oval och hals-och bottenklossen trycks ut. Halsklossen trycks ut längst ned och halsen vinklas upp med högre stränghöjd som resultat. Vi pratar om en liten, nästan osynlig, deformation. Men även en liten ändring av halsklossens vinkel ger stora förändringar av stränghöjden, ca 0,3 mm förflyttning av halsklossen längst ned ger ca 0,5 mm ändring av stränghöjden. Väl torkat trä och träslag i botten som inte krymper kan vara bra i en ny gitarr, när det gäller de gamla gitarrer jag jobbar med har botten redan krympt klart 🙂
Halsklossen kan också ha roterats då locket deformerats runt ljudhålet. Det kan vara ribban i locket under greppbrädan som spruckit, men för det mesta är det en för klen konstruktion runt ljudhålet som inte klarar av strängdraget som är orsaken. Det är ett välkänt problem, även i gamla parlor gitarrer finns det ibland förstärkningar i form av platta trästickor på ömse sidorna av ljudhålet. Nylonsträngade gitarrer har ofta en speciell förstärkning runt hela ljudhålet, kanske mest för att förstärka locket för den pampiga rosetten. I mina GammelGura monterar jag numera alltid en så kallad A-frame, två längsgående små ribbor från halsklossen förbi ljudhålet. Ändarna på de två ribborna vilar tätt mot halsklossen och ribban bakom ljudhålet. Det är otroligt hur starka de två små längsgående ribborna är, även om man tar i är det svårt att trycka ned locket vid sidan av ljudhålet. Övre delen av halsklossen får också ett bra stöd mot ändarna av ribborna och förhindrar att halsklossen roterar in i ljudhålet. Jag har också börjat limma in en stor granplatta som sprickförstärkning under greppbrädan med ådringen tvärs locket. Plattan sträcker sig utanför kanten på greppbrädan som ofta är en anvisning för locksprickor. Plattan är snedsågad och uttunnad och passerar många fibrer i locket för att fördela kraften från krympningen av locket och rotationskraften från hals och greppbräda.
När det gäller lim ska man använda lim som inte kryper, om fogen mellan botten och sida/halskloss kryper kommer halsklossen att rotera. Det bästa limmet när det gäller krypning är som så ofta varmt hudlim. Limmet är kristalliniskt och antingen håller det fast eller spricker.
Locket som helhet kan också deformeras av rotationskraften vid stallet. Det är väldigt vanligt på X-ribbade gitarrer, den populäraste ribbningen i Martin stil har ofta för svag ribbning bakom stallet och ibland dessutom försvagande scallopering av de två X-ribborna vid stallet. Stallet roterar framåt och ger en fördjupning framför stallet och en förhöjning på baksidan. När jag gör X-ribbning ser jag till att X-ribborna framför stallet och knutpunkten är extra kraftiga och har full höjd. En del gamla parlor gitarrer har den nedersta ribban placerad bakom stallet, vilket lämnar en stor yta framför stallet utan stöd. Även här kan det bli en fördjupning i locket framför stallet. I mina GammelGura placeras den nedersta ribban framför och nära stall och stallplatta, en liten ribba limmas också in bakom stallplattan. På senare tid limmar jag också in en tunn granshim som förstärkning i mitten av locket mellan de två stora ribborna under ljudhålet. Mina empiriska försök har visat att strategiskt placerade, tunna och lätta shims av gran under locket limmade med varmt hudlim inte försämrar ljudet, snarare tvärtom. Tonen blir mer fokuserad och inte lika “skramlig”. Det viktigaste med ribbningen i locket enligt mig är att gitarren ska hålla i längden med minimal negativ påverkan av tonen. Placeringen och mönstret av ribborna har liten betydelse förutom när det gäller hållfastheten, det viktiga är att de ska få rätt dimension och styvhet. Den enda placering som verkligen ger skillnad är om ribborna är placerade tvärs eller längs locket. Ribbor längs locket ökar styvheten extremt mycket jämfört med de som är placerade tvärs locket. De binder också ihop större delar av locket. Det är antagligen orsaken till att jag tycker moderna X-ribbade gitarrer låter tråkigare än de med ladder bracing 🙂
När det gäller ribbor och shims i locket vill jag slippa koppla ihop delarna i onödan. Det är bättre att locket får chansen att vibrera så fritt den kan. Ibland är det omöjligt att undvika, som i en A-frame eller X-ribbning eller vid ändarna av ribbor. Man kan förstås bygga luftbroar i knutpunkterna. Såna kan säkert bidra till en annorlunda (och eventuellt bättre) ton, men de är väldigt opraktiska försvagningar och svårreparerade. Jag har inte experimenterat med såna lösningar.
Det finns alltså många olika orsaker till varför en hals måste sätta om. Allt ifrån katastrofala händelser, som spruckna ribbor och slag mot halsen, men också designfel i konstruktionen eller materialet. En del orsaker kan inte undvikas helt på grund av träets inneboende egenskaper, men det går att minska summan av alla förändringar med tiden med rätt material och metoder.