P. A. Anderberg ca 1905 med världens första dragstång

Det är inte ofta man får jobba med ett historiskt instrument. Den här parlor gitarren tillverkad av Pehr A. Anderberg i USA är en sån. Den har en fullt fungerande dragstång som patenterades av Anderberg redan 1894 innan Gibson patenterade sin variant på dragstång 1923. Pehr gick bort 1910 och patentet var ogiltigt när Gibson fick sitt patent. Här är Anderbergs patent från 1894. Gibsons patent från 1923.

I patentet fanns förutom dragstången bland annat ett knepigt stall som faktiskt liknar den jag hittade på till min allra första “renovering” (som jag numera skäms lite över)! Flera flugor i en smäll alltså. “Dragstången” i patentet är faktiskt inte en stång utan en wire.

Allt började när min vän Farre (som varit lärling i lokalen två gånger) skickade en länk till en parlor som var till salu på en Svensk auktions site, Ekenbergs Auktioner i Karlshamn i Blekinge. Auktionisten hade tagit väldigt fina bilder och gitarren var mycket intressant, jag skrev “Köp den!” i svarsmailet.

  • Total längd:  95,5 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23,5 –  19 – 33,5 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 9 – 9,8 – 10,8  cm
  • Hals: Mjuk V-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  47 – 57 – 59 mm
  • Mensur:   62,5 cm
  • Lack: Spritlack/Shellac
  • Vikt: 1274 g
  • Tjocklek lock: 2,8 mm
  • Tjocklek sida: 2 mm
  • Tjocklek botten 2,5 mm

Efter lite googlande på Anderberg hittade jag den här information i en gammal tidning, The Music Trade Review, från 1904 och även patentet.

 

WILL MAKE MANDOLINS AND GUITARS.

[Special to The Review.]

Boston, Mass., Jan 12, 1904. P. A. Anderberg-, who formerly made guitars and mandolins for John C. Haynes& Co., of this city, now merged in the Oliver Ditson Co., has formed a co-partner-ship with his son, Ralph H. Anderberg until recently a mandolin and guitar manufacturer of Mt. Vernon, N. Y., for the purpose of making guitars and mandolins. At present the factory of the two Anderbergs (father and son) is located at their home on Cottage street, Chelsea, Mass., but they contemplate moving their workrooms to Boston, in the near future.

 

Av en lycklig slump fick jag ett mail från Bruce Cowan i USA där han frågade efter detaljer på den Bauer gitarr från 1890 talet som Farre och jag renoverade upp vid ett av hans besök i lokalen. Citerar några av hans mail.

 

“George Bauer was a manufacturer, and I don’t think he was a luthier. He came to Philadelphia around 1890 as a young salesman for the Boston company John C. Haynes, manufacturers of Bay State instruments and many others.

He started marketing his own make of guitars and mandolins in 1894. His luthier was Ernest Anderberg. In 1898, Bauer partnered with S. S. Stewart the banjo manufacturer, and then Stewart died. In the catalogue linked on your site it shows two lines of instruments, the Monogram and more expensive George Bauer line.

He supplied a Monogram equivalent to the Sears Roebuck catalogue company through 1903 or so. They were labeled Acme Professional, and I see one on your page. In 1898, Ernest left the company and his father Per Anderberg came to help ramp up production, as he had done with Bay State guitars in Boston. Per (usually spelled Pehr) was born near Malmo and learned the trade there. I’ve been in touch with Kenneth Sparr about that … perhaps you know him, as he is a Swedish guitar scholar.

(There were other Swedes at Bay State who went on to form Vega guitars and became VERY successful. Earlier, Per’s brother Erland Anderberg started a factory in Mount Vernon New York. By 1900 it had 50 employees. I have not yet found out what labels went on them, but there must have been thousands! It continued until 1915. There’s probably another article in these Swedish makers from the Boston area.)

Bauer had a lot of business trouble in 1901 or so, when he cut out the Stewarts, and the company reformed again in 1904 with his brother Emil at the helm. I think the company was gone by about 1911 or so. Emil was involved in the Keen-o-phone phonograph company, and it was gone by about 1914.

I found that Bauer died in 1946 in an insane asylum in Pennsylvania. I found other evidence of mental illness, and it may explain the business trouble in the early 1900s and why he disappeared from the music business.”

 

Förutom detaljer om Bauer gitarren nämnde jag Anderberg gitarren i konversationen med honom och det visade sig att han antagligen är den i världen som vet mest om just Pehr A. Anderberg! Han var en av många i ett helt kollektiv av Svenska invandrare till USA som tillverkade gitarrer av hög kvalitet, antagligen var han en av de skickligaste och anlitades som hantverkare av flera stora tillverkare. Så här skriver Bruce i ett mail (där han inkluderade auktionsgitarren, den enda som är märkt P. A. Anderberg som han känner till).

 

“I think that I need to complete the Bauer story before I tackle the Anderberg story. With the Anderbergs I could look at other Swedish makers of that time in Boston, like the Nelsons. https://en.wikipedia.org/wiki/Vega_Company 

I have never seen an Anderberg labeled guitar. This is a rare object. Here’s the basic P. A. Anderberg information I’ve researched. I didn’t include the footnotes, but I have marked the sources.

Per Andersson Anderberg was born May 21,1838, in Tygelsjo near Malmo, Sweden (Swedish reference). He was an apprentice in the cabinet shop of Carl Johan Bergman in Malmö during the period 1854-1860. (Reference from Kenneth Sparr). He came to America in 1864 (1900  U.S. Census, Ernest’s account). He made guitars for C. Bruno, the well-known Manhattan manufacturer and retailer. (Son Ernest’s account).

In America, he was known as P. A. Anderberg or Pehr Anderberg. Records show that Pehr Anderberg married Hulda Elfrida Huppner (b. Sweden, 7 June 1851) in 1872 in Brooklyn.  (footnote church record).

The 1873/4 City Directory for New York lists a Peter Anderberg as a guitar maker working at on Pearl Street, in Manhattan, and living in Brooklyn. The directory shows no music retailers or manufacturers listed at that address in that era.

Pehr’s brother Erland came to America in 1873 (later passport app), and the two of them made guitars in Mount Vernon, New York and the adjacent settlement of Washingtonville. Ernest Alfrid Anderberg (DATE) and Rolf Hugo Anderberg (DATE) were born at Mount Vernon. Erland manufactured guitars and mandolins there until about 1915.

Pehr and his family family moved to Malmo late in the 1870s, where son Edvin was born in 1880. Pehr had a retail store there (Ernest, Swedish source?) The family returned to the United States in August, 1882 (immigration records).

On their return they lived in the Boston area. P. A. Anderberg supplied guitars to the John C. Haynes & Co. From about 1888-1891, he was the foreman in their factory.

After that Anderberg went into business for himself in Chelsea, near Boston, manufacturing fretted instruments for August Pollman, a New York retailer. In 1894, he received a U. S. Patent 516717A, an improvement on guitar design, an adjustable stiffening wire that was the forerunner of the truss rod.  The only guitar this author has seen with Anderberg’s name on it is likely from this period, and it has this improvement. It was sold at auction in Sweden in January 2021.

Around 1898, P. A. Anderberg began working for Stewart & Bauer in Philadelphia following the merger of banjo manufacturer S. S. Stewart and George Bauer, a maker of guitars and mandolins. Production was ramped up to supply “Acme Professional” instruments to Sears Roebuck & Co. (Anderberg’s son Ernest, who had learned luthiery at his father’s side, had been making guitars for Bauer since about 1893.)

In 1904, Anderberg was back in business in Chelsea, either as a repairer, maker, or both. In the summer of 1907, Hulda and Pehr visited Sweden. In April, 1908, Anderberg’s shop was destroyed in the Chelsea fire.

Per Andersson Anderberg died in Chelsea on March 18, 1910. By then, his son Ernest had returned to Chelsea, and he continued working there as a repairer for a few more decades.

ATTACHED are a couple of screen shots from the main source. It is not completely accurate. I hope to visit Boston and see the author’s papers. Also, the fire is out of historical sequence. I used a lot of maps and other resources.

The main source is viewable here: https://archive.org/details/contributionstoa00ayar  Searching the text does not connect with the table in the back of the book.

Anderberg had built “Tilton patent” guitars when he worked for Haynes, and knew that having a popular patent could pay off over the long run. Tilton came up with some interesting innovations, mainly a solid wood rod that was an extension of the neck running through the body to the end pin, taking some stress off the neck joint. These often had a metal disk badge floating in the soundhole, attached to the rod. They also had tailpieces. On a few, the wood grain ran diagonally.

The Anderbergs and Bauer had factories with maybe 30 employees. I see pictures of a three-story brick building. Then the Chicago manufacturing took off with huge plants, and that ended Bay State and Bauer and Erland Anderberg.

Pehr’s son did not spend much time in luthiery, as I’ve seen him in city directories doing other work, but the mention of his work in Mount Vernon seems to indicate that he worked with his uncle Erland at least briefly. It is the only indication I have of a connection between Pehr and Erland after 1880 or so. The son was young at this time (20s) and Pehr was old (66).

Attached is death certificate for 1910.

Pehr’s brother Erland Anderberg had a patent too. An adjustable bridge.
https://patents.google.com/patent/US282147A/en

Erland had a factory in Mount Vernon, New York from 1882-1915. In 1900 he had dozens of employees. He must have made thousands of instruments, but I can’t find out who put their label on them. Probably one of the big New York City retailers. I have not seen any instruments attributed to him”.

 

En rätt fantastiskt detaljerad redogörelse minst sagt, ett stort tack till Bruce Cowan!

Pehr och hans bror var helt klart mycket kunniga och skickliga hantverkare och gjorde många av de allra vackraste gitarrerna som tillverkades i USA runt sekelskiftet 1900 under olika namn. Den här gitarren märkt P. A. Anderberg tillverkades mest troligt mellan 1904 och 1908 innan hans verkstad i Chelsea brann ned. Kanske hade Pehr med sig den här gitarren till skåne vid hans besök 1907, auktionen i Blekinge är ju inte långt ifrån skåne. Tyvärr fick Farre inte tag på de som sålde gitarren, det enda han fick veta var att många i släkten för dödsboet var sjömän. Antagligen hade historien kallnat och gitarren hängt som väggdekoration hos sin förra ägare.

Jag lovade Farre att reparera upp den om han köpte in den, som tur var budade han hem den för 8500 kr. Det blev budkrig med en annan köpare, annars hade den gått för mindre pengar. Den kommer att passa bra bredvid hans  lika fina Bauer gitarr som kanske byggdes av brodern till Pehr! Nåväl. Efter ett antal veckor fick jag hem gitarren i ett Gator 3/4 case som det precis gick att få ned gitarren i. En storleksjämförelse med Farres Bauer gitarr och en Levin parlor. Formen var väldigt lik Bauer gitarren.

Gitarren var i bra skick men inte utan problem. Stallet var löst och botten hade en spricka i mittfogen och botten hade släppt mot sidan på några ställen. Locket var deformerat runt stallet och botten i ek insjunken. Stämskruvarna var väldigt konstiga och som det visade sig senare obrukbara då de kuggade runt när man försökte stämma. Halsen var böjd, orsaken var att dragstången inte varit åtdragen och den hade antagligen förvarats ospelad med uppstämda strängar många år. Halsen hade limmats om med snickarlim, det fanns även snickarlim i bottens mittfog och vid kanten av botten. Två mässingsspikar hade spikats in i halsfoten… Ändklossen visade sig senare vara spräckt på mitten. Sidan hade fått några nästan osynliga stickskador på två ställen, de kunde enkelt limmas ihop med varmt hudlim.

Jag var ju väldigt nyfiken på dragstångens konstruktion, då halsen måste sättas om var steget inte långt till att lossa greppbrädan för att verkligen kunna studera dragstången och underlätta att lossa halsen. Det visade sig att halsen hade en “Levin infästning” utan dovetail, det hade säkert gått bra att lossa halsen utan att ta lös grepppbrädan först.

Dragstången var ingen wire som i patentet, istället såg den i stort sett ut som en normal Gibson typ dragstång. Jag gissar att det inte tog lång tid innan Pehr insåg att en stång fungerar mycket bättre än en wire! Dragstången har sina problem då den sticker upp in i greppbrädan i båda ändarna. Infästningen vid halsfoten är stark, stången har böjts  90 grader vilket syns på bilderna, men muttern kan inte dras åt för hårt då den bara vilar på översadeln i ebenholts och ändträet på greppbrädan. På just den här gitarren fungerar inte dragstången så bra då halsens trä är både kraftigt och hårt. Viktigast är nog att den är åtdragen och inte lös, man kan inte böja tillbaka halsreliefen mer än lite grand. Jag specialtillverkade en fast  8 mm nyckel för att komma åt muttern som satt väldigt trångt. Ett halvmånformat hål för dragstången var urtaget på undersidan av översadeln.

Det gick lätt att lossa botten. Ribborna i botten satt relativt löst, hudlimmet gran mot ek sitter inte lika bra som gran mot gran. Däremot satt ribborna i locket som berget! Jag gillar ribbningen i locket, den är snarlik den jag använder i mina GammelGura. Jag fick faktiskt lite inspiration och numera sticker jag in ändarna på ribborna under kerfingen på GammelGura gitarrer och har modifierat stallplattan så den går över hela locket.

Det märks att det var en duktig hantverkare som byggt gitarren. Ett extremt vackert stall och ändknopp, snyggt och vettigt ihopkommen i övrigt.

Locket var som sagt deformerat runt stallet och även botten, försökte få med det på några bilder. Botten krökte sig ändå mer när den lossades från sidan, eken hade krympt och limmet i bottenribborna höll emot.

För att platta till lock och botten plockades ribborna bort från botten och runt stallet i locket. Lock och botten blöttes upp ordentligt och sattes i press några dygn.

Resultatet blev bra.
Originalribborna i botten var deformerade och böjda åt fel håll, jag ersatta en som jag inte fick lös hel med en replika med samma mått, men med en radius åt andra hållet. De övriga originalribborna slipades på undersidan till en radius åt rätt håll. En extra mittsticka monterades för att hålla ihop mittfogen.
Två av ribborna i locket sprack längs ådringen när jag försökte lossa dom på grund av run-out. De ersattes med nya replikor med samma mått. Jag kunde inte riktigt hålla mig utan ersatte stallplattan och de två förstärkningarna i tunn lönn med gran. Runt strängpinnhålen limmades rundlar i lönn som förstärkning. Jag gjorde stallplattan lite bredare också för eventuell framtida montering av en KK mick. Med de nya ribborn fick locket en svag böj uppåt, speciellt den nya ribban under greppbrädan var bra då halsvinkeln till stallet blev bättre.

Botten kunde limmas utan större problem, en del av kanten av botten fick skrotas bort på det smalaste stället som vanligt. Den krympta botten har mindre omkrets än sidan, en enkel lösning är att trycka in sidan ett par mm på det smalaste stället för bästa passning.

Greppbrädan limmades tillbaka utan problem.

Eftersom dragstången stack upp fram och bak kunde jag inte sanda halsen rak. Istället försökte jag värma och böja tillbaka halsen med lös dragstång och ca 90 graders värme (det mesta jag tordes använda för att inte smälta lacken på baksidan av halsen). Det blev bättre, men inte helt bra. Halsen, i nån sorts fruktträd eller möjligen lönn, var styv och hård och ville inte gärna böja sig tillbaka.

Halsen limmades på. Trots all mätning blev den inte perfekt inlimmad, största orsaken var att greppbrädan inte var helt plan. När banden plockades bort slipade jag brädan som hade en 10″ radius plan. Dessvärre behövde jag slipa högst upp men också vid 12:e bandet. När brädan var rak blev stränghöjden på 12:e bandet en halv mm för högt. Jag limmade om halsen en andra gång och fick till vinkeln perfekt. Ett band överst på stallet istället för ett stallben ställer höga krav, det finns i stort sett ingenting att korrigera om halsvinkeln inte blir perfekt.

Stallet, fortfarande med sina originalpinnar, limmades om med varmt hudlim. Stallets strängpinnhål hade djupa nötta skåror från strängarna, de var dessutom inte centrerade i hålet. Använde tejp som “mothåll” för superlim och slipdamm av rosewood som fyllde igen skårorna. Det lyckades bra!

 

Greppbrädan, som slipats plan, bandades om med nya och högre nickelband. Originalen sparades på ett “smatterband”, de var mjuka inte av bästa kvalitet. De ljusare partierna i greppbrädan är de områden som inte sandades ned.

För att intonera bättre fylles bandskåran i stallet igen och ett nytt band monterades 2 mm längre ned på bas-sidan och 1 mm längre ned på diskantsidan. Några tidigare skador runt stallet doldes med gyllenbrun bets, den skrotade kanten på ekbotten bättrades på med spritlack med en tunn pensel. Nya Golden Age stämskruvar med svarta knoppar monterades.

Alla utbytta delar följer med i caset för gitarren. Efter fyra dygn med vibration är den öppen och ljudstark med mjuka Newtone Heritage 0.11 strängar och intonerar bra vid 12:e bandet. Jämfört med en GammelGura med alla finesser är tonen brutalare och mer primitiv än jag är van. Stallbandet och översadeln i ebenholts är några orsaker, kroppen i ek är däremot mer resonant än väntat. 100 års torkning gör nog sitt till!

8 Comments

  1. Thanks, Roger! Nice work on that old guitar. It is truly rare, perhaps unique.
    To clarify the relationships … Per and Erland were half-brothers and emigrated to the U. S.
    Ernest was one of Per’s son. Ernest lived a long life in Chelsea, Massachusetts, mostly as a repairer, after he left Philadelphia. Per’s son Ralph, the one you noticed in the Music Trade Review, is the one who did not pursue luthiery for long.

    • Thanks for the clarification and for sharing all this valuable information about Pehr Anderberg. I hope you will be able to publish more of your findings about Bauer guitars, Anderberg and other Swedish immigrants building guitars in the USA. It’s an interesting story indeed 🙂

      The guitar will be surely treasured by Farre now when it’s fully playable and sounding great again.

  2. Good Day
    I`m the son of the former owner.
    It was only due to Jens that it ended up at his auction house.
    How it ended up in my fathers house we do not know.
    Yes, we have still family members in Boston, Chicago and Ilwaco area, but I think it is an long shot that one of them brought it back to Sweden.
    My Father was not an musical person at all and we have actually never seen it before.
    Alot of people from our area emigrated to US.
    So very nice that it ended up to an owner that where willing to restore it and that there are persons with such knowledge to be able to do it.
    Also nice to what an objekt that we where about to give away, in the right hads may lead to and that the Guitar may live on and hopefully enjoy many more.
    Very good job and you certanily made my day.

    • Thanks for the update, great to hear from you! As I feared and suspected the history of the guitar is lost. You have least some connections to Boston, someone surely brought it back to Sweden and found its way to your fathers house somehow. The guitar was a special one, my friend Farre loves it already 🙂

      • Hi there,
        My aunt forwarded me the link to this post as we are direct ancesters of Per through his son Ernest (Ernest’s son, Alfred, is my aunt’s father and my grandfather). We are all still in the Boston area. I grew up knowing that my great-grandfather (and now I know my great-great grandfather even more so) was involved with making violins, but never knew that his craftsmanship extended to other stringed instruments. This is all so fascinating to me and I would be very interested in learning more about Per, Ernest, and Ralph.- I can start with the sources listed here but if anyone has any other references to share, it would be most appreciated!

        • Great to hear from you, it’s amazing how information travels over the internet! Pehr was indeed a top-notch instrument maker and sure made some very nice guitars as the one I recently restored. I suggest you contact Bruce Cowan in Seattle who is doing research about Bauer guitars and the actual makers of the Bauer guitars, among them Pehr Anderberg. Maybe there is some more information to be shared by him or found in your family 🙂

  3. I am so glad that I came across the post. There isn’t a lot of information out there about Pehr Anderberg. I own one of the guitars he built for The August Pollmann company circa 1895-97. It is the same guitar depicted in the patent document you posted. It has the same truss rod and H shaped bridge. While it doesn’t have the same paper label as your guitar, it does have the same stamp indicating the patent date. It is an amazing instrument that I had restored about 15 years ago. I also have a Merrill aluminum guitar which the Mugwumps website indicates was built by Erland Anderberg. Thanks for posting all of the info.

Lämna ett svar till Michelle D. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *